Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 21 september 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N 303
Ns
Hon behöfver icke göra det.
Hvarför gör hon det då?
Hon gör det för att visa, att det går an
att en kvinna duger till något annat än spela
piano, sy ett broderi, läsa romaner, kläda sig
efler sista familj-journalen och vara en sa-
longsprydnad.
Som motsats till professorskan må nämnas
en ung fru af medelklassen. Familjen hade
endast en tjänarinna, Denna hade en dag
hängt ut husets finaste matta för att vädra
och piska den och sedan gått i ärenden in åt
staden. Under tiden blef det ett riktigt stört-
regn. Frun stod i tamburen — ungefär tio
alnar från strecket, där mattan hängde. —
Hon lyftade de sammanknäppta händerna mot
höjden och utbrast gång pä gång: »O, min
matta, min fina matta! Nu blir den alldeles
fördärfvad!» Men inte kunde hon taga in
den! Det var ju ett »piggöra»!
Snart skall det nog ej finnas någon »jung-
fru» mer — de äro fröknar allihop, butik-
fröknar, fabriksfröknar, sy- och stick-maskins-
fiöknar m. m. En människa, som duger till
att förrätta gröfre husliga sysslor, skall blif-
va så dyr, att endast rikt folk kan aflöna
henne. Må flickorna därför i elementarsko-
lorna bibringas det begreppet, att mau kan
lära sig att förrätta »pigsysslor» själf, för den
händelse man kommer i sådant lefnadsläge,
att det blir nödvändigt, De skola då, om de
blifva gifta och få döttrar, uppfostra dem till
bildade flickor och till »duktiga pigor» på
samma gång.
Judarnes furstedöttrar gingo själfva till
bruuDarne och vattnade hjordarne. Den store
romaren Cineius Cincinnatus satt och stekte
sina rofvor i lerkärl, när hans medborgare
kommo till honom för att välja honom till
rådsherre.
Bulver säger på något ställe: Är du skald,
så håll dig ej för god till att gå på torget
och köpa det kött, du behöfver, så länge du
ej skrifvit något, som öfverträffar Miltons
»Förlorade Paradis».
Som alla födas lika,
Så fattiga som rika,
Så böra alla oclc arbeta här:
Ur Eden drifven mänskligheten är.
Anna A.
^ågra ord om gångsport och
höstpromenader.
Till Iduns unga läsarinnor.
fJKl et är icke min afsikt att här inlägga en gen-
saSa ra°t »sportfiendens» i ett af Iduns
senaste nummer uttalade ogillande af all
sport, ehuru tillfället därtill kunde vara frestande.
Emellertid lärer väl »sportfienden» icke vilja för-
neka, att sport härdar och stärker kroppens alla
muskler och nerver och sålunda befordrar hälsan?
Nåväl, skulle då den urgamla satsen om »en sund
själ i en sund kropp» plötsligt hafva förlorat sin
giltighet! Enligt L-a S-s uppfattning skulle ju
sporten »förjaga intelligensen» till den grad, att
»släktet vore i fara att urarta, ifall vi ej skynd-
samt sammansluta oss till dess motarbetande.
Pröfva på en gång att skicka ut edra bleka,
innesuttna döttrar, hvilka dag ut och dag in kröka
rygg öfver ett föga intelligensförbrukande hand-
arbete, på hvilket styngen helt mekaniskt ordna
sig efler hvarandra — skicka ut dem under ett
par timmar till någon sport i det fria, — vare
sig ridning, körning, rodd, skidlöpning, spel eller
lekar — och se om ej resultatet blir lysande.
Se dem, då de komma åter, rödkindade, muntra,
med ögon glänsande af lif och lust, jag skulle
säga af förökad intelligens, och säg sedan, att
sport verkar själsdödande!
Det är ju tydligt att sport, såväl som allting
annat, kan bedrifvas ensidigt och gå till öfver-
drift — bli till »vurm». Det existerar ju musik-
vurm, läsvurm etc., hvarför icke ock sportsvurm.
Men skola vi för den enskilde »vurmige» indi-
videns skull fördöma och motarbeta alla musika-
liska anlag, all håg för läsning o. s. v.?
Ordet »sport» innebär för den, som skrifver detta,
helt enkelt en sund och kraftig kroppsöfning, ett
friskt, rörligt, hurtigt nöje, af en sällsynt upplif-
vande verkan på både kropp och själ. Skulle den
såsom sådan vara förkastlig? Långt därifrån,
tror jag.
Det är emellertid icke om sporten i allmänhet,
utan om en hittills föga beaktad gren däraf —
om »gångsporten» — jag i dag vill språka något
litet med Iduns unga läsarinnor.
Den som en gång gjort en utflykt till fots och
lyckligt bestått profvet, känner af egen erfarenhet
alla de fördelar ett dylikt sätt att färdas bereder
en. Man är sin egen herre och kan efter behag
dröja på de vackra platser, dem man eljes i vagn
rullar hastigt förbi, eller ej ens hinner uppfatta
från det framrusande järnvägståget, och man blir
på detta sätt mera förtrogen med den omgifvande
traktens skönhet och utseende. Har man bestigit
en upphöjd plats, ligger landet under ens fotter
såsom en den bästa plankarta man kan önska sig,
och ögat dröjer med välbehag vid landskapets
harmoniska linier och vid det växlande rika spelet
af skuggor och dagrar. Är en skog målet, så
finner man där ett rikt fält för naturvetenskapliga
iakttagelser i djur- och växtlifvet, I bergstrakter
åter väckes intresset af de mångfärgade, skiftande
stenarterna och deras vilda, fantastiska forma-
tioner.
Man har således under sin vandring rika till-
fällen till geografiska, zoologiska, botaniska, geo-
logiska o. s. v. studier och rön, för att nu icke
nämna den rent ästetiska njutning man erfar vid
en närmare beröring med allt det sköna i smått
och stort naturen själf afslöjar för den vakna
blicken.
Det har också länge varit våra skolgossars pri-
vilegium och käraste nöje att draga ut på långa
botaniska exkursioner, men ännu tills för några
år sedan har detta för våra flickor varit förbjuden
frukt. Det skulle af våra mormödrar ansetts, minst
sagdt, högst opassande, ifall den tidens unga da-
mer med ränsel på ryggen dragit ut ensamma på
vägarne. Nutidens mödrar äro lyckligtvis mera
klarseende. De inse, att deras döttrar, långt ifrån
att taga skada däraf, genom att lära sig på detta
sätt lita på sig själfva och alldeles reda sig på
egen hand, tvärtom danas till de själfständiga ka
raktärer och duktiga, praktiska kvinnor, hvilka vår
tid är i så stort behof af.
Det är därför ett glädjande tidens tecken, att
intresset för gångsporten nu mer och mer börjar
vakna. Måhända finnes dock alltjämt en hel del
tveksamma, oerfarna, opraktiska fotgängerskor, och
det är till deras tjänst en sportsvän gärna ville
meddela några små vinkar och välmenta råd.
Sommaren nalkas nu visserligen sitt slut, men
ännu lämpar sig hela september och en del af
oktober månad särdeles väl för långa fotturer.
Under själfva högsommaren är hettan på vägar
och stigar vanligen alltför mattande, och dammet
besvärar ögon och strupe i hög grad. Just denna
tid däremot med sin ännu milda luft och sina
vackra, klara höstdagar äger den temperatur, som
erfordras för att kunna hålla ut med mar.-chens
strapatser.
Skolorna hafva ju ock redan öppnat sina por-
tar, men dessa rader riktas ej heller till skolung-
domen, utan företrädesvis till de unga flickor,
hvilka lämnat skolan och, ovana vid friheten från
dess tvång, ofta icke veta, hvarmed de skola för-
drifva tiden. Det vore just för dem en lämplig
afslutning på de boklig* studierna att gå ut i
naturens stora friska skola och där inhämta lär-
domar, som säkert skola rotfästa sig bättre i min-
net än mången inlärd läxa.
Låt oss nu först och främst tillse, bvem som
bör och hvem som icke bör ägna sig åt gång-
sport. Enhvar måste i detta hänseende väl känna
sig själf. Det är en ansträngande idrott, och det är
klart att klena, bleksiktiga unga damer, som icke
kunna gå uppför en trappa, utan att stanna upp-
repade gånger för att hämta andan, icke böra be-
fatta sig därmed. Dels kunde de däraf hafva
men för hela sin framtid, dels förstöres nöjet för
de öfriga raska ungdomarne, om de oupphörligt
nödgas invänta dem, som icke »orka med». Så-
ledes erfordras först en frisk kropp och goda fort-
komstledamöter.
Därnäst framställer sig frågan: huru många
skola gå i sällskap? Två hafva onekligen lättast
att lämpa sig efter hvarandra, både hvad beträffar
marschtakten och de olika, kanske stridiga, vil-
jorna. Två är därför idealantalet; eljes fyra, på
sin höjd sex, i hvilket fall man likväl delar sig
och går parvis. Ett udda antal gör man bäst i
att alltid undvika.
Nu några ord om utrustningen. Ett hufvud-
villkor är att denna göres så lätt som möjligt.
Dräkten bör vara af ylle; en kort, mörk kjol
med ett ledigt bluslif, sammanhållet af ett läder-
skärp, vid hvilket slidknif och andra nyttiga små-
saker kunna fastgöras. Korsetten bannlyses för
alla dem, som vilja blifva verkligt goda fotgän-
gerskor; ett s. k. normallif tillåter bättre den friare,
ökade andhämtning, som framkallas af den raska,
jämna gången. På hufvudet har man en liten
lätt hatt eller mössa, som sitter väl fast äfven i
blåst och tål vid regn. 1 allmänhet gäller den
satsen, att man alltid skall vara beredd på regn,
ty hela nöjet minskas, om man jämt och ständigt
måste gå i ängslan för några regndroppar. Para-
plyet lämnas därför aldrig hemma, äfven om solen
lyser från en molnfri himmel, det kan ju efter
behof tjänstgöra äfven som parasoll. På längre
turer medtages ock en lätt, tunn gummikappa,
som kan vikas ihop till ett minimum och spännas
fast på ryggen med en rem. Skodonen skola vara
gamla och väl utgångna, dock så att de ej gå
upp och ned, hvaraf skaf lätt förorsakas. Man
gör väl i att alltid medhafva cerat, så att om
tryck det oaktadt skulle uppstå, man genast kan
aftaga skon och applicera en duktig bit däraf
utanpå strumpan, just öfver den ömma punkten.
Detta enkla medel är pröfvadt och med godt re
sultat.
Matförrådet bör utgöras af få, men närande be
ståndsdelar. Ett par kakor choklad (kola-choklad),
en den bästa, kraftigaste spis, lätt att bära med
sig, en bulle eller ett par sammanvikna smörgåsar
förslå till en kortare tur. Mjölk står ju att köpa
i någon bondgård, eljes rekommenderas en fält-
flaska med tillredt saft och vatten, eller ännu
bättre rödt vin och vatten, då man på dylika fot-
vandringar vanligen plågas mera af törst än hun-
ger. Skall man medföra middag, får ju något mera
till, hvilket öfverlämnas åt hvars och ens smak
och urskillning. Blott så mycket vill jag säga,
att löskokta ägg bruka vara omtyckta och läskande
samt äro lätta att stufva undan i portörens vink-
lar och vrår. Dessutom varnas för att onödigtvis
försvåra gången genom att belamra sig med en
alltför stor och tung matsäck, då det ofta visat
sig, att man hemma helt och hållet öfverskattat
sin aptit.
Har man så på bästa sätt sörjt för en ända-
målsenlig utrustning och lättaste packning, hvil-
ken naturligtvis fördelas så jämnt och rättvist som
möjligt på de olika deltagarne i utfärden, gäller
det att enas om ett mål för sin vandring, ty man
bör aldrig gå planlöst, hvarthelst vägen förer. Da-
gen före studeras kartan, och sedan målet är ut-
sedt, utstakar man vägen noggrant och afmäter
med passaren dess längd, på den i kanten af kar-
tan befintliga skalan. Den i denna konst ej in-
vigda får säkert villigt en handräckning däri af
sin far eller bror. Detta är nödvändigt för att
kunna beräkna tiden och huru dags man skall
begifva sig i väg. Man måste komma i håg, att
den första kvartsmilen tillryggalägges fortast d.
v. s. på en halftimme. Sedan ökas minutantalet
ständigt för hvarje kvartsmil, så att två och en
half timme torde behöfva beräknas till milen.
Efter hvarje mil hålles en timmes rast. För att
kunna bedöma marschtaktens hastighet är det
ytterst praktiskt att bära sitt ur i ett läderarm-
band, där det är lätt till hands, så att man vid
hvarje milstolpe utan svårighet kan öfvertyga sig
om, huru lång tid som åtgått till den tillrygga-
lagda vägsträckan. På kartan finnes hvarje kvarts-
mil utmärkt med ett streck öfver vägen, hvilket
kan tjäna till någon ledning i de trakter, där mil-
stolpar ej förekomma. Att kartan skall följa med
är gifvet, enär intresset fördubblas, om man all-
deles på egen band med dess tillhjälp lyckas leta
sig fram, utan att nödgas stanna vid hvarannan
stuga för att göra förfrågningar, något som är be-
tydligt tidsödande.
Tre mil om dagen borde vara maximum för
äfven den duktigaste fotgängerska. Här påpekas,
att naturligtvis ingen utan föregående träning be-
ger sig ut på ett par mils promenad! Man gör
början med en half mil, ökar så småningom till
en mil, halfannan mil o. s. v.
Är vä»en gifven och dagen bestämd, gör man
väl i att slutligen ägna någon tid åt meteorolo-
giska observationer, Barometern ställes kvällen
förut, och om den visar sig vara i stigande, skall
man icke låta afskräcka sig, änskönt himlen om
morgonen är något disig eller molnbetäckt, ty en-
ligt det gamla ordet gör mulen morgon ofta en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
