Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 21 september 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN 305
pärmargratis
til! Iduns romanbibliotek för
hela årgången 1894
erhåller hvar och en af våra läsarinnor, som
åtager sig den helt visst ganska ringa mödan
att auskaffa en enda ny prenumerant för si-
sta kvartalet (oktober—december) af Idun
för i år. Redaktionen har nämligen beslutit
att för detta kvartal anordna en profprenu-
meration öfver hela landet, på det att tidnin-
gen och dess sträfvanden för de svenska kvin-
norna och hemmen må bli kända i ännu
vidare kretsar än hittills. Yi hoppas äfven, att
ingen af våra läsarinnor skall försumma bi-
stå redaktionen i denna sak, lika visst som
ingen af dem är i den ställningen, r.tt hon ej
kan värfva en ny prenumerant för de sven-
ska hemmens organ. För den ringa kvar-
ta/safgiften af kr. 1: 50 erhåller hvarje
prenumerant en så afsevärd valuta, att den
måste anses vida öfverträffa prenumerations-
afgiften. Se för öfrigt härom dt t utförligare
tillkännagifvandet i n:r 37!
Till hvar och en, som alltså anskaffar
en ny prenumerant på sista kvartalet
för i år, sända vi gratis och povto-
fritt vackra k/othpärmar till Iduns roman-
bibliotek för ! år, försedda med guld och
svartsirningar och i färg efter eget val: rödt,
grönt eller brunt. Den af Eder anskaffade
nya prenumeranten bör snarast möjligt verk-
ställa prenumerationen å närmaste postanstalt.
/ Iduns annonsbilaga till n:r 37 finner Ni en
urk/ippsblankett, som ni ifyller och — med bi-
fogande af den nyanskaffade prenumerantens
postkvitto — insänder till: Redaktionen af Idun,
Stockholm, hvarefter pärmarne med första till-
sändas Eder.
Stockholm i september 1894.
Redaktionen af Idun.
Huru man förlofvar sig.
Några betraktelser för Idun
af
Helena Nyblom.
(Forts.)
Hos oss är det genomgående det afgörande,
atf de unga själfva göra sitt val och hålla fast
därvid; — undantag finnas ju alltid.
I de romanska länderna, i synnerhet i
Frankrike, är det däremot regeln, att föräldrar
och målsmän knyta förlofningen mellan de
unga, som ofta alldeles icke känna hvarandra
förut.
I den fina världen äro så godt som alla
partier stiftade af alla andra än just kontra-
henterna själfva.
En ung man eller en man, som redan
har lefvat en munter ungdom, kommer till
sin mor eller till en gammal fru, som han
känner, och säger henne, att han har i sinnet
alt »faire un fin» och slå sig till ro i äkten-
skapets hamn från sina mer och mindre vilda
irrfärder på ungdomens haf.
Den gamla damen blir genast intresserad,
som alla både gifta och ogifta kvinnor äro,
när det gäller en förlofning, och hon börjar
strax tänka efter, hvilka unga damer i hennes
umgängeskrets som skulle passa som en lämp-
lig hustru för den unge mannen i fråga.
Penningeförhållandena äro då alltid den vik-
tigaste frågan, men det är icke nog, att den
unga damen kan uppvisa en tillfredsställande
årlig ränta. Hon bör också vara af god fa-
milj, ha fått en god uppfostran (hvilket i en
fin fransk familj betyder det samma som att
hon skall ha haft så litet som möjligt berö-
ring med den yttre världen) och naturligtvis
helst också ha ett intagande yttre och ett be-
hagligt väsen.
Den gamla damen tvekar i valet mellan två
eller tre och anger för den unge mannen de
olika fördelarne, som en hvar af de unga da-
merna har att bjuda på. Hos den ena är
kanske förmögenheten det öfvervägande, hos
en annan äro familjeförbindelser af värde, om
det är fråga om, alt den unge mannen önskar
framgång i det officiela lifvet, hos den tredje
äro kanske de personliga förtjänsterna de mest
tilltalande.
Doek fordras, att vid hvarje af partierna
en sådan hemgift medföljer, att det unga pa-
ret kan lefva ett angenämt och obekymradt lif.
När de två förtrogna således ha kommit
till ett resultat, om hvilken af de unga da-
merna i fråga, som man bör föredraga, börja
underhandlingarna, ledda af den gamla er-
farna och ansedda damen. Den unga damens
föräldrar kunna ha olika konsiderationer vid
giftermålet.
Äro deras förmögenhetsvilikor glänsande,
men deras namn icke af särdeles gammal
klang, föredrar man en grefve- eller vicomte-
krona framför en oadlig millionär. Är det
däremot en gammal adlig familj, som det har
gått bakut för, bekvämar man sig kanske till
att taga en oadlig friare för att kunna repa-
rera upp familjens affärer med svärsonens hjälp.
Det är icke någon flyktig underhandling,
som behöfves för att bestämma förlofningen,
utan en lång och grundlig undersökning af
alla för och emot, tills de ungas målsmän å
båda sidor blifvit ense om, att det är bäst
för bägge familjerna, att partiet blir af, och
man tillåter då de unga tu att se hvarandra.
Den unge mannen har ju hela tiden vetat,
hvarom fråga var, och med lifligt intresse
följt förhandlingarna. Den unga damen har
stått mera utanför saken, men af en viss oro
i luften har hon dock anat, att det var fråga
om intet mer eller mindre än att välja henne
en man.
Octave Feuillet skildrar i sin roman: Un
mariage dans le monde, huru en ung förnäm
dam länge har förstått, att hennes familj låg
i giftermålsunderhandlingar för henne, och blir
underrättad om, att en viss ung herre, som
hon aldrig förr har sett, skall göra familjen
visit på landet, där de bo.
Då dagen kommer, klär hon sig med stor
omsorg för att vara så mycket som möjligt
till sin fördel och gömtner sig nere i träd-
gården för att, dold bland buskplanteringarna,
kunna iakttaga, när den omtalade unge man-
nen kommer ridande.–––- Ett dammoln på
landsvägen antyder hans ankomst, och då han
strax därefter galopperar förbi på sin häst,
tittar hon nyfiket ut mellan grenarne och sä-
ger med en suck:
»Voilà mon mari!»
Lika obekanta äro ofta de flesta franska
unga flickor med den friare, som redan är
utsedd åt dem. Sedan får den unge mannen
gärna tillåtelse att infinna sig i familjen en
gång om dagen och i vittnens närvaro tala
med sin tillkommande- Att någon vidare öm
eller djupsinnig konversation under sådana
omständigheter skulle kunna komma i fråga,
I är det naturligtvis icke tål om.
Den unge mannen presenterar sin utvalda
vid det första besöket, efter det att förlofnin-
gen är afgjord, en bukett, som bör vara snö-
hvit: »chaste et pure.» Så länge förlofnin-
gen varar, öfverlämnar han hvar dag en ny
bukett, som efter hand tilltager i färgglöd,
tills den, dagen före bröllopet, brinner som
en flamma.
En fransk dam, som beskrifver, huru en
»comme il faut» förlofning bör gå till i Frank-
rike, nämner, att alla trädgårdsmästare kring
Paris veta så noga, i hvilket färg-crescendo
en sådan bukett bör sammansättas, att man
blott behöfver beställa en serie förlofnings-
buketter på en månad, på sex veckor o. s. v.
för att blommorna skola bli valda efter en
pariser Amors strängaste etikett.
En förnäm, fransk dam, som besökte Sve-
rige, frågade, huru länge en svensk för-
lofning kan räcka. Man svarade henne, att
det alldeles beror på de yttre förhållandena,
att ett och två år var ganska vanligt, och att
de unga till och med kunde vänta en fem—
sex år.
»Fem, sex årI» utbrast hon förfärad. »Sex
veckor anse vi i Paris vara det längsta möj-
liga för en passande förlofning!»
Under denna förlofningstid är det, som
sagdt, icke tillåtet, alt de två unga någonsin
tala ensamma med hvarandra. Den unge man-
nen blir också knappt inbjuden alt deltaga i
en måltid hos sin tillkommandes familj, och
i så fall får han icke sin plats vid hennes
sida annat än vid något ytterst sällsynt till-
fälle.
I Octave Feuillets bok: »Un mariage dans
le monde» beskrifves, huru ett par unga
förlofvado dagen före bröllopet befinner sig i
en salong på brudens fäderneslott, där en
gammal tant, en änkefru, är satt att vaka
öfver dem. Brudens mor kommer in och ber
samma gamla dam att ändtligen icke lämna
rummet, där de två förlofvade befinna sig.
Hon själf är så upptagen af alt arrangera allt
för bröllopet, att hon icke vidare kan vara
förkläde för dem.
Då modern har gått, börja de två förlof-
vade att musicera tillsammans, medan de för-
söka hviska ett och annat ömt ord till hvar-
andra, och den gamla damen betraktar dem
deltagande, och så säger hon ungefär så här:
»Jag har också varit ung, jag vet, att lif-
vet aldrig ger en hvad man suckar efter.
Äktenskapet är inte ett sådant paradis, som
man föreställer sig. Det bästa är inte, hvad
som kommer efter bröllopet. Det bästa är
dagarne förut. — Se! Jag öppnar dörren för
er. Flyg ut tillsammans! Fly ut i skogen
och njut er frihet denna enda dag!» Och de
unga se på en gång längtansfulla och för-
skräckta på hvarandra och på den gamla da-
men! Så mycken förbjuden frihet är nästan
öfverväldigande.
Men tanten öppnar sakta trädgårdsdörren,
den unge mannen tar sin fästmö i handen,
och som två lössluppna fåglar springa de ut
i trädgården, bort öfver gräset, in i skogen.
De flyga åstad i lycksalighet med hvaran-
dra, talande, leende, jublande öfver att ändt-
ligen en gång vara ensamma med hvarandra.
Sedan visar boken, huru denna frihetsdag
blef den enda fullt lyckliga dagen i deras lif.
Huru strängt fransmännen hålla på, att al-
drig två förlofvade fa vara ensamma med
hvarandra, visa alla deras romaner och skåde-
spel och äro häri sanna bilder af verklig-
heten.
I farsen: »Den hvita halsduken» upplöses
hela knuten därigenom, alt den unge mannen
Hedberg & Bäckgrens maskinaffär
o a xrio-r-n V ir-wvlrnora.t.a Stockholm.
ITlrtCCCl Q f-kVVQ yiQ fûTI Obs.! Endast denna apparat berättigar till deltagande
F lUbbd"Cl|JIJCll d ICI! 1 Iduns pristäfling. Bästa konstruktion. Prisbilligast-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
