Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 21 september 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klar dag, Däremot bör man med misstro betrakta
himlen, om den efter en strålande morgon visar
uppstigande mörka moln. Stark blåst är äfven
att undvika sasom varande ytterst tröttsam att
stratva emot.
Äro nu alla nämnda betingelser på ett tillfreds-
ställande satt uppfyllda så - friskt mod och
framat marsch!
Herbert.
Halsbandet.
Af Guy de Maupassant.
Öfvers. för »Idun» af EHn C.
|on var en af dessa förtjusande unga
fickor, hvilka liksom af misstag växa
upp i fattiga borgarhem. Utan hemgift, utan
forhoppningar, utan att ha den minsta utsikt
till att en rik och framstående man skulle
kunna fasta sig vid henne, älska henne och
göra henne till sin hustru, lät hon gifta bort
sig med en obetydlig tjänsteman i ecklesiastik-
departementet.
Hon hade icke råd att kläda sig dyrbart
och var därför alltid enkel, men kände sig
olycklig, liksom den där nödgas lefva under
sin värdighet; ty bland kvinnorna finnas inga
o ika klasser, skönhet och behag ersätta bland
dem börd och rang. Naturlig elegans, skön-
hetssinne och intelligens äro de egenskaper
som adla dem och ställa en‘folkets dotter i
jambredd med världsdamen.
Hon kände sig född att lefva i lyx och
rikedom och led därför ständigt. Hon plä-
gades af den torftiga bostaden, de förfallna
vaggarna, de nötta möblerna — af allt detta
som andra kvinnor i hennes samhällsställning
icke ens skulle ha lagt märke till. När hon
säg den lilla bretagniskan sköta sitt enkla
bushåll, kände hon alltid ett bittert missmod
och försjönk i drömmar. För hennes fantasi
hagrade dä ståtliga förmak, där allt är sä
tyst och mjukt, där orientaliska draperier kläda
vaggarna och höga bronskandelabrar sprida
Jjus. I ett par stora fåtöljer sofva tvä gamla
betjänter i knäbyxor, den tryckande värmen
har gjort dem dåsiga. Hon ser stora salon-
ger med tapeter af gammalt siden och dyr-
bara möbler med ovärderliga sniderier- hon
ser små förtjusande doftande kabinett af-
sedda till förtroliga samtal med de intimaste
vannerna, framstående och eftersökta män
hvilkas ynnest alla kvinnor sträfvä efter.
Det hande ofta under middagen, som äts
vid ett rundt bord med halfren duk, att hen-
nes man lyfte pâ soppskälslocket och förtjust
utropade: »Ah! köttsoppa, jag vet dä ingen-
ting battre!» ... men dä satt hon och tänkte
s 7a, middagar- På glänsande silfverserviser,
pä dyrbara väfnader, som prydde väggarna
med bilder frän gamla tider och med säll-
synta fåglar i en förtrollande skog; hon tänkte
pä utsökta ratter, serverade pä konstrika fat
på artigheter, som hviskas fram och som ta-
gas emot med ett sfinxlikt leende, medan man
smakar pâ en rosafärgad forell eller en höns-
vinge.
Hon hade inga toaletter, inga diamanter —
ingenting. Men det var just detta hon äl-
skade och kände sig skapad för. Hur myc-
ket hade hon icke önskat att kunna behaga,
att bli afundad, att vara förförande och efter-
sökt.
Hon hade en rik väninna, en kamrat från
klostertiden, som hon aldrig mer ville besöka
af fruktan for de lidanden, som hon alltid
hade att vänta vid återkomsten till det dyst
ra hemmet; bon brukade då gråta i flere
ï’otogénköket “PBIJIIS1
är hittills oötverträtt&dt
100,000 st. tu tillverkade och sålda.
Säljes i alla Jérn- & Bosättningsaffärer.
dagar af sorg, saknad, förtviflan och hopp-
löshet. 1
En afton kom hennes man hem med strå
lande uppsyn och höll ett stort bref i handen
»Se här har jag någonting till dig,» sade
hao.
Hon slet häftigt upp kuvertet och tog fram
ett tryckt kort så lydande: Ecklesiastikmini-
stern och fru Georges Ramponneau ha äran
inbjuda herr och fru Loisel till soaréen i mi-
nisterhotellet, måndagen den 18 januari.
I stället för att bli förtjust, som hennes
man hade hoppats, kastade hon förargad bjud-
mngskortet på bordet och mumlade: »Hvad
skall jag göra med det där?»
»Men kära vän, jag som trodde du skulle
bli så glad. Du går ju aldrig bort, och detta
ar verkligen ett utmärkt tillfälle att få komma
ut litet och se stora världen. Du må tro, jag
har inte haft så litet besvär att kunna skaffa
en inbjudning. Alla fika efter att få vara
med, och det är just inte så många tjänste-
män, som bli bjudna.»
Hon gaf honom en förargad blick och sade
otåligt: »Hvad tror du då jag skulle sätta
på mig för att kunna gå dit?»
Det hade han icke tänkt på och invände
helt förlägen: »Men klädningen, som du bru-
kar ha på teatern. Den är ju så vacker i
mitt tycke ...»
Han tystnade bestört, när han fick se sin
hustru börja gråta. Två stora tårar tillrade
långsamt ned.
»Hvad i all världen kommer åt dig?» frå-
gade han förskräckt,
Men med en kraftig ansträngning kväfde
I hoQ sin smärta, torkade de fuktiga kinderna
och svarade lugnt:
»Ingenting alls. Jag har bara ingen toa-
lett och kan följaktligen inte gå på festen.
Gif ditt kort till någon af dina kamrater
hvars hustru är lyckligare lottad än jas.»
Han blef bedröfvad.
»Hör på, Mathilde,» sade han, »hur myc-
ket skulle en passande toalett kosta, någon-
ting helt enkelt, som du skulle kunna be-
gagna vid andra tillfällen?»
Hon funderade en stund, räknade efter och
tänkte pä, hur mycket hon skulle kunna be-
gära, utan att behöfva frukta ett bestämdt
afslag och ett utrop af förfäran från den
sparsamme tjänstemannen.
Slutligen svarade hon litet tveksamt: »Jag
vet inte precis, men tror nog jag skulle kunna
reda mig med 400 francs »
Han bleknade litet, ty det var just den
summa han hade sparat ihop för att köpa en
bössa och om söndagarne nästa sommar få
deltaga i små trefliga jaktpartier på slätterna
kring Nanterre.
Emellertid svarade han: »Nåväl, jag ger
dig 400 francs, men laga då, att du får nå-
gonting riktigt vackert.» •
Festdagen nalkades, men fru Loisel såg
alltmer bedröfvad och ängslig ut, ehuru hen-
nes toalett var alldeles färdig. En afton
sade mannen till henne: »Hur är det med
dig? Du har varit så besynnerlig de tre si-
sta dagarne.»
»Jag är ledsen,» svarade hon, »öfver att
inte ha en enda diamant, inte ett enda smycke.
Följden blir, att jag kommer att se fattig ut
och hellre vill jag då alldeles låta bli att gå.»
»Du kan ju ha lefvande blommor, det är
mycket på modet nu. För 10 francs får du
ett par präktiga rosor.»
Hon ville icke låta öfvertyga sig.
»Nej, det finns ingenting mer fcrödmju-
kande än att se fattig ut bland rika kvinnor.
Men hennes man fick en idé.
»Så dum du kan vara! Gå till din goda
van fru Forestier och bed henne låna dig
hvad du behöfver. Du är tillräckligt nära
bekant med henne för att kunna göra det.»
. har alldeles rätt!» ropade hon utom
sig af glädje, »och jag som inte tänkte på
det.»
Dagen därpå gick hon till sin väninna och
anförtrodde henne sitt bekymmer. Fru Fore-
stier öppnade strax ett skåp med spegeldörr
och tog fram ett stort skrin, som hon lämnade
henne.
»Välj nu, kära vän!» sade hon.
En mängd armband var det första hon fick
se, så ett pärlhalsband, därefter ett venetianskt
kors af guld och ädelstenar, ett beundrans-
vardt arbete. Hon profvade smyckena fram-
för spegeln, tvekade, kunde icke bestämma
sig för att lägga dem tillbaka och frågade
alltjämt: »Har du inga andra?»
»Jo visst. Se själf efter. Jag vet inte
hvad du kan tycka bäst om.»
Med ens upptäckte hon ett präktigt dia-
manthalsband i ett svart sidenetui, och hon
kände, hur. hjärtat började slå häftigt af ett
oemotståndligt begär. Händerna darrade när
hon tog i det. Hon fäste det kring halsen
utanpå klädningen och stod hänryckt inför
sm egen bild. Sedan frågade hon, ängslig
och tvekande: »Kan du låna mig detta —
endast detta?»
»Ja, så gärna!»
Hon {ö11 fiü väninna om halsen, slöt henne
häftigt till sig och skyndade sedan bort med
sin skatt.
Festdagen var inne. Fru Loisel väckte
allman beundran. Hon var vackrare än alla
andra, elegant, behaglig, strålande af glädje.
Hon var föremål för alla herrarnes blickar,
de frågade, hvem hon var, och täflade om att
få bli presenterade. Alla ville dansa med
henne. Hon väckte äfven ministerns upji-
märksamhet.
Hon dansade med ifver och hänförelse, be-
rusad af nöjet, utan att längre ha tanke’ för
någonting, krönt med skönhetens segerkrans,
omgifven af den glans, som framgången för-
länar, liksom insvept i en sky af lycka genom
all denna hyllning och beundran, alla dessa
vaknande begär, hela denna fullkomliga seger
— så ljuf för ett kvinnohjärta.
Vid fyratiden på morgonen for hon hem.
Sedan midnatt hade hennes man sofvit i en
liten salong tillsammans med några andra
herrar, hvilkas fruar roade sig grundligt.
(Forts.)
”Over Evne”,
den berättelse, som begynner i detta nummers
romanark, är endast en kortare novell, som
redan i nästa ark afslutas, och hvilken vi in-
skjutit för att få börja den nya intressanta
romanen »Gullvifva» af C von Hahn jämnt
med oktoberkvartalets första nummer. De
tea arken » Over Evne» ha vi ej ansett nödigt
eller lämpligt att illustrera. »Gullvifva» där-
emot kommer att förses med vackra teckningar
af fru Jenny Nyström-Stoopendaai.
ty
Varnas för viirdelösa etterapningar. ^
B A. Hjortli & Co.
5 Klara N. Kyrkogata. Stockholm.
“PKIMIIS MATTAN“
Eris 75 öre st.
förekommer absolut all öfverkokning
& vldbrännlnjr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
