Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 21 september 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 307
hänseende de högsta anspråk. Hon bjuder med
ett ord här på det bästa af sångkonst och välljud.
Hr Ödmanns Lohengrin är känd sedan förr. Tyd-
ligen ej fullt disponerad i början af operan, sjöng
hr Ö. sedan upp sig och återgaf i sista akten
Qraals-recitativet förträffligt. Telramunds parti
hade öfvertagits af hr Söderman, som här hade
ytterligare tillfälle att dokumentera sig som en god
dramatisk sångare med lif och karaktär i föredra
get. Hr Sellergren förtjänar erkännande för sitt
utförande af konungens parti. Däremot räckte ej
hr Vallcnius till som härroparen. Ortrud lämpar
sig väl för fröken Almatis naturell, men sånger-
skan bör noga akta sig för att alltför mycket for-
cera rösten, då den, som nu var fallet, blir skä-
rande och skrikig. — Orkestern skötte sig särde-
les förljänstfullt.
I sceniskt hänseende hade åtskilliga förändrin-
gar vidtagits, ländande till båtnad för det hela.
Bland annat hade andra aklens dekoration d»lvis
ommålats och gjorde nu bättre verkan än förut.
Under inöfning att med det snaraste gifvas är
»Mignon», i hvilken opera en ung sångerska frö-
ken Cederborg lär komma att debutera.
Södra teatern har nu fört fram sitt första nya
program för säsongen. Det inledes af en liten
enaktsoperelt »Modellerna», en ganska behaglig
bagatell med musik af G. Douay. En ny debu-
tant, fröken Andersson, ådagalade rätt mycken
säkerhet och liflighet i sitt spel och sjöng ej oäf-
vet, då däremot hennes motspelande, hr Ander,
som bekant bättre rör sig på det dramatiska än
det musikaliska området.
Det franska lustspel »Utan hemgift» af Albert
Debelly, som härefter följer, är ett temligen till-
krångladt sammelsurium, som visserligen ej saknar
sina lustiga pointer och situationer, hvilka dock
kräfva äkta gallisk fart och esprit i framställnin-
gen för att riktigt göra sig. På premièren gick
det hela alldeles för tungt. Fullt i sitt esse var
endast fröken Lindzén, som åt sin naiva unga fru
förlänade mycken täckhet och naturlighet. God
kläm var det också delvis öfver hrr Lamberts och
Hirschs spel, men de öfriga tycktes ännu ej vara
riktigt varma i kläderna, och ej ens hr Gustaf
Bergström hade någon af sina lyckligare dagar.
Teatern lär snart spela ut nya och bättre trumfer.
På Djurgårdsteatern rustar sig nu direktör Ranft
att afsluta sin lycjiosamma sommarsejour, men
innan han lämnar oss, ville han med ett nytt pro-
gram rikta minnet af en repertoar, som onekligen
varit en smula enformig, tack vare »Ljungby
horns» outslitliga framgång. Sådana där Bega
säsongpjäser må vara aldrig så fägnesamma för
hrr teaterdirektörer, för den konstanta platspubli-
ken ställer sig saken nog litet annorlunda. I
måndags afton hade vi emellertid, som sagdt, mött
till ett nytt slag. Och kvällen var glad. Feydeaus
och Dcvalliöres lustspel »Jag är Champignol!» har
i Paris gjort stor succés och gått sina 500 gån-
ger i sträck. Det är verkligen ock något riktigt
friskt och roligt i sin genre, och den dråpliga sa-
tir på militärlif, som ingår som en väsentlig be-
ståndsdel, är tillräckligt allmängiltig att finna re-
sonnans äfven i svenska »fosterländska» hjärtan.
Äkta lustspelslynne hvilade öfver utförandet, och
det erkännansvärdt goda samspel, som oftast kän-
netecknar detta sällskaps prestationer, svek ej
beller nu. Fröknarna Rustan, Gottschalk och
Borgström delade systerligt publikens hyllning,
och båda herrarne Ranft samt hrr Eliason och
de Wahl voro, en hvar, ypperligt på sin plats i
de manliga hufvudrollerna. Flere biroller utfördes
också med verksam färgläggning, exempelvis hr
O. Byströms stackars exerciskuschade »prince».
Det glada programmet kommer helt visst att
tillförsäkra det omtyckta sällskapet flere goda
afskedhus.
Lilla finskan.
Skiss för Idun af Gerda Meyerson.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
Mig föreföll hans beteende besynnerligt,
men ännu mer öfverraskad blef jag, då Sigrid
sprang fram och slog honom på axeln och
han skrek till samt fick ett uttryck af verk-
lig förfäran i sitt ansikte. I nästa minut
skrattade han åt sig själf och bannade oss,
I DU N
som dröjt så länge, att han stått och somnat,
men mig föreföll det, som detta varit förställ-
ning. Sedan var han glad, ja, riktigt upp-
sluppen hela kvällen. Han och Sigrid skäm-
tade som ett par barn, det var rörande att
se, hur hon riktigt strålade af ömhet, och hur
hon skrattade och njöt af de kvickheter, ibland
ganska tarfliga, som han slog omkring sig
med. Vi superade hos Berns. När kyparen
kom in med champagne, blef Sigrid öfver-
lycklig.
»Champagne är det bästa jag vet,» jublade
hon — »du snälla rara pappa! Är han inte
snäll?» frågade hon mig. »Tänk, han stan-
nar visst flere dagar än hos mig, han säger,
att han inte vet, när han skall re3a. »
Det blef sent, innan vi bröto upp, men
Sigrid tycktes ej kunna bli trött. När hon
och fadren följt mig hem, skulle de ännu
taga sig en promenad i det vackra månskenet.
Följande morgon, då Sigrid kom till gym-
nastiken, var hon i en feber af förtjusning.
»Kan du tänka dig,» hviskade hon, fastän
professorn redan börjat sin lektion, »att i
går kväll, när jag skiljdes från pappa, gaf
han mig detta.» Hon visade ett guldarm-
band med briljanter. »Han ämnade inte ge
mig det, förrän han reser, egentligen, men så
kunde han inte vänta längre. Det var så
likt honom, den kära, rara pappa!»
Jag var glad, att professorns föredrag hin-
drade mig att svara på Sigrids utgjutelser, ty
jag kuude inte dela hennes hänryckning öfver
den i mitt tycke alltför dyrbara och preten-
tiösa presenten. Den besynnerliga motvilja
jag kände för Sigrids far blef ännu starkare,
och hela timmen satt jag och undrade, hvad
han egentligen var för en människa.
När lektionen var slut, omringades Sigrid
af kamraterna, som alla ville se det dyrbara
armbandet. Medan de högljudt gåfvo sin
beundran till känna, kom jungfrun med ett
bref till Sigrid.
»Från pappa!» utbrast hon, helt röd af
öfverraskning. »Hvad kan han vilja?» Hon
slet upp kuvertet och läste ett par ord, så
skrek hon till och började darra. Hennes
ögon stirrade, onaturligt stora, på papperet,
hennes läppar öppnades, som försökte hon att
tala, men utan ett ljud föll hon afsvimmad
till golfvet.
Brefvet höll hon sammankramadt i handen ;
när hon vaknade till medvetande, var hennes
första fråga efter det. Därpå satte hon sig
upp och såg sig omkring på kamraterna,
hvilka förskräckta omgåfvo henne.
»Jag skrämde mig så! Voj, voj, så jag
skrämde mig!» stammade hon med svag röst.
»Pappa har rest. Han fick telegram och
måste resa med båten i natt, utan att säga
adjö till mig.» Hon stoppade brefvet i fic-
kan och reste sig från soffan. »Jag mår
litet illa, men det går nog snart öfver, bry
er inte om mig,» bad hon.
Kamraterna skingrades, ty gymnastiken
skulle börja, och jag blef ensam kvar hos
Sigrid.
»Skaffa mig en droska, så jag får fara
hem. Och kom till mig i eftermiddag, om
du kan,» bad hon, i det hon gaf mig en
häftig omfamning. »Nej, du skall inte följa
mig, nu vill jag helst vara ensam. Tack
for du alltid varit så snäll mot mig!»
Hennes ansikte var likblekt och läpparna
blå, men hon gick med stadiga steg utför
trapporna. När hon satt i droskan, räckte
hon mig handen, utan att säga något, men
med ett svagt försök att le, ehuru hennes
ögon hade ett uttryck af bottenlös förtviflan.
Däruppe på gymnastiken skrattade man
åt, att Sigrid tagit vid sig så öfver fadrens
afresa, men jag kunde inte instämma. Det
var nog något värre, som händt, ehuru hon
ej velat säga det.
»Prat,» menade de andra. »Lilla finskan
är ju alltid så öfverdrifven, helst när det
gäller hennes pappa.»
Jag hade ingen tid att grubbla, men en
obestämd, olycksbådande aning förföljde mig,
beständigt såg jag för mig Sigrids bleka an-
sikte och förtviflade blick.
Då jag gick hem på middagen, styrde jag
ovillkorligen mina steg till hennes bostad.
Hennes värdinna, en hygglig gammal fru,
öppnade för mig. I det hon tecknade åt
mig att vara tyst, förde hon mig in i salen,
där hon hviskande berättade, att Sigrid bedt
att få vara ostörd ett par timmar för att för-
söka sofva. »Då jag nyss tittade in, slum-
rade hon så godt, jag tror visst inte, det är
så farligt med henne,» sade hon.
Betydligt lugnad, gick jag min väg. Kunde
Sigrid med sitt nervösa temperament sofva
efter den underrättelse, hvilken den nu månde
vara, som hon fått från fadren, då var det
nog inte så farligt, alltsammans. Och jag
åt min middag samt arbetade ett par tim-
mar, innan jag gick tillbaka för att se, om
hon vaknat.
Jag fann tamburdörren öppen, men ingen
människa syntes till. Från Sigrids rum hör-
des, röster jag tyckte mig känna igen pro-
fessorns och blef ängslig. Hade Sigrid skic-
kat bud på honom, så var hon säkert all-
varligt sjuk.
Just som jag tänkte knacka på, kom vär-
dinnan ut genom dörren, hon såg alldeles för-
störd ut. »Herre Gud, fröken,» skrek hon,
när hon fick se mig, »ett sådant elände, en
sådan händelse 1»
»Hvad? Hvilket?»
Men hon svarade ej på mina upprepade
frågor, utan vaggade bara fram och åter med
kroppen, där hon stod i dörren och hindrade
mig att gå in till Sigrid.
Ändtligen, då jag tog och skakade den
stackars människan, fick jag henne att tala.
»Hon är död,» stötte hon fram.
Jag minns inte, hvad som sedan hände, om
jag gick dit in, eller om professorn kom ut,
men jag minns, att ban stod framför mig med
en flaska i handen. Hans ansikte var gul-
blekt, håret stod rätt upp, och i pannan svällde
en stor åder som alltid, när han var nervös.
»Fröken, som var hennes vän,» sade han
hest, »kan kanske ge en ledtråd. Månn’ tro
det är med afsikt eller af misstag, som hon
tagit in det här.»
Först kunde jag inte fatta, att Sigrid var
död, jag ville inte tro det, ehuru jag såg
henne ligga hvit och kall på sin bädd. Men
så fick jag se fadrens bref, som de hittat
bredvid henne, och då förstod jag alltsam-
mans. Brefvet var suddigt och otydligt, tro-
ligtvis vätt af hennes tårar, men jag hade ju
sett hans stil förut och läste den obehindradt.
»Mitt älskade barn,» stod det, »förlåt din
stackars far, att han gör dig sorg, men när
du får detta, är jag ej mer bland de lefvan-
des antal. Jag reser med finska båten i natt;
innan nästa morgon gryr, har jag skjutit mig
en kula för pannan. Det är bäst så, jag
kan inte bära följderna af mina handlingar.
Du förstår naturligtvis icke de frestelser en
affärsman kan råka ut för, men nu är allt
upptäckt, och hellre än fängelset väljer jag
döden. Jag hade så säkert trott mig kunna
bringa allt i ordning. Döm mig ej för
K. A. Nydahl & C:o
Stockholm, 2 Stnreplan 2
Riks- och Allm. telofon.
Extra fin Marsala
(Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid un-
dersökning af handelskemisten befunnen, enl. intyg, fullgod.
fïnrnnterflv utmärkt Pris kr. 1-25 nr hut. Finnes endast hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
