Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 28 september 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310 I DU N 1894
Inga ärestoder mellan târefloder,
kvinnans dygder vinna; heter hjälten kvinna,
men där böner brinna heter segrarn moder!
B. E. Malmström.
«¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥*¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥^¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥
rades lians öra där af den råa visan, vämjdes
hans estetiska sinne af allt det osköna han såg,
sviktade någon gång den hoppfulle mannens tro
— i hemmet utjämnades allt.
Där ljöd den unga, fagra hustruns vackra
sång, där fann hans poesi och intelligens sin
resonansbotten, där, om hans förtröstan vack-
lade, stöddes han af en barnatro, soin genom
1ifvets alla pröfningar höll ut och tillväxte.
Petter Wieselgren hade en gång önskat att
som missionär få arbeta i Japan. Han fick
sitt missionsfält i Sverige. Men icke voro
hans fiender hemma mindre farliga än hednin-
garna skulle blifvit, icke hade han fått utstå
många Here strapatser där än här. Om mo-
dern också af barnen var bunden vid hemmet,
med sin oro och sina förböner följde dock
makan sin make på hans färder i det vid-
sträckta fäderneslandet. Hans motgångar voro
hennes, och öfver hans segrar fröjdades hon
mera, än hon skulle hå gjort, om hon varit
den som vunnit dem. Wieselgrens namn blef
ett märke att samlas omkring, och år ifrån år
växte deras antal, som ansågo sig äga kraf på
hans och hans frus gästfrihet. Fru Wiesel-
gren förstod som få konsten att förena familj-
medlemmarna och ändå göra hemmet rymligt.
Hennes mans vänner blefvo hennes egna, och
hon svek dem aldrig.
Gästfriheten i det Wieselgrenska huset så
väl i Y’esterstad som Helsingborg och Göteborg
var af det gamla hederliga slaget.
Där samlades sällskapet klockan fyra på ef-
termiddagarna kring kaffebordet, hvars korgar
bräddades af många slags kaffebröd, och hvad
som än förekom vid den rikliga aftonmåltiden;
där efter gammal god sed gästerna sutto till
bords, någon sorts gröt var det alltid.
Hur frikostig plägnaden än var, trädde den
dock i bakgrunden för den personliga välvilja
och hjärtlighet, som från värdinnan i den för-
troliga kretsen, »mor Wieselgren», flödade mot
hennes gäster. Denna hjärtlighet parades med
fin humor och originell intelligens. Hon kunde,
där så behöfdes, på ett oefterhärmligt sätt
säga sina sanningar, och hon sade dem så, att
ingen djärfdes motsäga henne.
Barnafrom som hon var och genomträngd af
lefvande kristendom, var hon icke den, som
från sitt hem utestängde glädjen. Tvärtom,
kring henne samlades gärna, icke endast den
egna barnaskaran, utan också den kamratkrets,
som i begåfning jämbördig och förenad genom
lika intressen med de uppväxande sönerna och
döttrarna under hennes ögon utvecklade sin
originalitet. Den originella tonen i detta hem
nådde dock sin höjdpunkt, när far kom in från
sitt dagsarbete och slog sig ned i kretsen.
Kring den röda stolen i salen flockades då alla.
De unga togo plats hvar de kunde, flickorna
bokstafligen vid den genialiske mannens fötter.
Kvällen slöt med gemensam bön. Homlifvet
var genomsyradt af tro och kärlek, och från
den himmelske faderns händer togs lifvets glädje
liksom dess pröfningar.
De senare hade icke varit få. Fyra mindre
barn, två fullvuxna döttrar, själfva mödrar, måg
och sonhustru hade domprostinnan följt till
grafvén, innan hennes lifs stora sorg inträffade
den 10 oktober 1877. Efter att en längre tid
sett sin make aftyna fick hon då reda hans
sista hvilobädd. 1 sjutton år änka, har hon
under denna tid ensam fått bära förlusterna.
Den sista kvarlcfvande dottern, också hon om-
gifven af en barnskara, har döden ryckt bort,
och bland barnbarnen, farmors och mormors
älsklingar, har han också gått fram, men likväl
stodo vid den gamla moderns graf, då den sön-
dagen den 16 dennes för henne öppnades, sö-
nerna Harald, Sigfrid och Magnus *), 7 barnbarn
och 6 små barnbarnsbarn.
I samhället spåra vi ej Mathilda Wiesel-
grens lifsgäming, men ur de frön modern sådde
i sina barns hjärtan skola skördar gro, som.
in i sena tider varda till välsignelse för hem,
samhälle och fädernesland.
Amanda Leff/er.
JT^dnsÅsn.
Ijufna, åldriga allccr sänka
iDrömtungt lummiga grenar ned.
SMurgrönsrankor murkna stammar länka
3 sin boja i ostord fred.
(fräs och Vof i månens skimmer glimma
jjärlbcgjutna af daggens bad.
ü’rän bassängerna af marmor dimma
Smpger in bland kastanjers rad —
fflpter böljande på mörka dammar,
jimrest rufvande dvala bor;
Sveper lätt kring gamla tårpilsstammar
jDäfvcn slöja af töckcnflor.
"Cfver vassomliransad vattenpta
Simmar ljudlöst en snöhvit svan;
jföljer, utan att dess spegel brpta,
plånens strimma på dunkel lan.
jDjup en tpstnacl råder. Sömnens ängel
iDagens oro i slummer dränkt;
Själfva vattenliljan på sin stängel
Sig till drömmar i djupet sänkt.
jBlott en daggtpngd gren i natten skälfver,
‘Geh ett glittrande vattenfall
jElaskar svagt och i cisternen hvälfver
Söndersplittrad sin vågs kristall.
Slottet Bennrath 1894.
Edv. Hammarstedt.
*) Bibliotekarien Harald W. och generaldirektör
Sigfrid W. i Stockholm samt pastor Magnus Wie-
selgren i Göteborg.
Läkare och läkarearvoden.
bekant fördes nyligen denna fråga
‘ffv på tal i vår tidning, och ett pris ut-
fästes för den tänkvärdaste uppsatsen i äm-
net. Detta pris tilldömes härmed fru Maria
Nyström för följande:
I ett af Iduns senaste nummer omtalas de
höga honorar, vissa framstående specialister i
utlandet betinga sig. Till en god del måste
väl dessas storlek reduceras i förhållande till
penningens mindre värde i utlandet, men i
hvarje fall stå de dock i intet förhållande
till våra läkares ganska måttliga pretentioner.
Visserligen hör man äfven här om ett och
annat högt läkarearvode, men vanligen har
detta fordrats af någon rik patient, som utan
uppoffring kunnat utbetala detsamma; och om
läkaren tager ett högre honorar af den rike
för att sedan desä billigare kunna lämna sin
hjälp åt den fattige, så är ju därom i mänsk-
lighetens intresse intet annat än godt att
säga. Man har också som bevis för att lä-
karearvodena äro alltför höga anfört, det de
flesta framstående läkare inom endast några
år blifva förmögne män, men i hvilket yrke,
hvilken gren af vetenskap, konst eller indu-
stri bryta sig ej snillet och begåfningen en
väg till lifvets höjder?
Det är väl att antaga, det den, som syss-
lar med den ädlaste af vetenskaper, vore för
högsint att ockra på sina medmänniskors li-
danden, men det finnes ett ganska giltigt
skäl för den framstående läkaren att hålla
priset på sina råd högt, och det är för alt
skydda sig att blifva öfverlupen af patienter,
hvilka för sina lindriga åkommor väl kunnat
vända sig till hans mindre framstående kol-
leger och därigenom äfven bereda dem en
måttlig inkomst. Ofta händer ock, som of-
van aDtydts, att läkaren, oaktadt skenbart
höga fordringar, för intet eller mot en mo-
dererad afgift ger sin hjälp åt den verkligt
lidande. Sålunda berättas om en afliden
framstående läkare, känd för sina höga pris,
att han vid en fattig mans framställan om
sina knappa tillgångar gaf det afspisande
svaret: »Ja, då kan jag inte hjälpa, jag har
mitt bestämda pris.» Men strax därpå, se-
dan läkaren tagit reda på sanningsenligheten
af mannens uppgifter, erhöll mannen ett bref,
innehållande den erforderliga summan. Hvem
som var afsändaren af brefvet, var lätt att
gissa.
Därför må ingen verkligt lidande tveka
att vända sig till en framstående läkare,
ty det är ett stort misstag att antaga, det
åsynen af mycket lidande förhärdar hjärtat;
tvärtom häller den ständiga beröringen med
lidande och olyckliga människokärleken va-
ken, under det den, som blott ser njutning
och glädje, alltför lätt glömmer, att lifvet
äfven har en skuggsida.
Ofta är man själf orsaken till, att man får
betala mera än botandet af ens onda verkli-
gen är värdt. Det är då man sätter läka-
rens tålamod på prof med alla slags baga-
teller eller tröttar ut honom med långa och
vidlyftiga beskrifniugar öfver kanske fullkorn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
