Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 28 september 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N 311
ligt obetydliga åkommor. Den sjukdomshi-
storia, man lämnar läkaren, bör vara tydlig,
kort och framförallt blott angå sjukdomen,
ej åtföljas af känsloutbrott, vänners råd o.
s. v. Som varning för att ej genom sin ord-
rikedom utsätta sig för något liknande, må
följande sarkasm af doktor P. tjäna. SedaD
han tålmodigt åhört en frus långa lidandes
historia med alla möjliga och omöjliga ut-
vikningar från ämnet, gaf han följande svar:
»Munnen har åtminstone intet fel.»
Kommer så frågan: »huru skall man ho-
norera sin läkare?» I hvarje fall är det klo-
kast att fråga honom själf. Det är ett löjligt
pryderi att ej kunna fråga en läkare om hans
pris. Läkaren måste lefva på sin praktik
likasom handelsmannen på sin försäljning,
och ingen tvekar väl att fråga priset på va-
rorna i en butik. I de flesta fall erhåller
man äfven en ordentlig uppgift, och då är
saken klar, och man bör då ej gärna, om
ej i alldeles särskilda undantagsfall, gifva
mera än som fordrats, ty dels kunde hända
det läkaren afspisade den ogrannlaga välme-
ningen med beskedet, det han ej tager emot
drickspenningar, dels är det fullkomligt onö-
digt, om man ej genom långvarig sjukdom
eller genom en af läkaren visad ovanlig vän-
lighet kommit i det förhållande till honom,
att man anser sig kunna gifva honom en
vängåfva.
En och annan läkare bibehåller ännu, som
en kvarlefva från en förgången siratlighet,
oseden att låta patienten själf bestämma ho-
noraret. Råkar man i en sådan dilemma,
och kan man ej genom vänner och bekanta
skafla sig ett ungefärligt begrepp, om hvad
man bör gifva, får man lof att själf söka
tänka sig in i saken. Man må då ej beräk-
na värdet af rådet blott efter den knäppa
tid, som därtill åtgått, utan äfven taga med
i beräkningen läkarens långa studiekurs och
de stora kostnader han måste vidkännas i
och för anskaffandet af dyrbara instrument
och böcker. Det är ej en dagakarl, som
skall aflönas, och det är sålunda ingenting
att anmi rka, om äfven en ung läkare beräk-
nar ett par kronor för enkel konsultation, un-
der det undersökningar, operationer, vidlyfti-
gare rådplägningar, äfvensom besök hemma
böra betinga betydligt högre pris. Efter
detta kan man sålunda ställa sina beräknin-
gar, dock med fäst afseende på, att en berömd
läkare fordrar mera, liksom åter vid en lång
sjukdom med dagliga läkarebesök man ej så
strängt behöfver hålla på priset pr gång.
I intet fall bör läkarearvodet lämnas i an-
nan form än reda penningar. Mer än en
läkare hör man beklaga sig öfver den upp-
sjö af soffdynor, tofflor etc., hvilka i form
af läkarearvoden hopats öfver honom. Hade
han halfva värdet i penningar, hade han ktfn-
nat rikligt tillfredsställa hela sitt behof i
den vägen och då fått allt efter egen smak,
och något affektionsvärde kan man väl ej
begära, att läkaren skall fästa vid dessa gåf-
vor från i alla fall ganska likgiltiga personer,
om han än vid deras sjukbädd visat sig
hjärtligt deltagande.
De höga honoraren vid dödsfall betingas
ej af läkaren, utan bero naturligtvis hufvud-
sakligen på pietet hos den afiidnes egna.
Man kan ju godt förstå, det man gärna vi-
sar hvarje möjlig erkänsla åt den, som med
råd och hjälp bistått en kär afliden vid den
sista svåra kampen. Dessa honorar bero na-
turligtvis helt och hållet på en hvars råd
och lägenhet; från läkarnes synpunkt äro de
ej nödvändiga.
Men små eller stora, kännes det vanligen
dock surt att betala läkare- och apoteksräk-
ningar, ty då räkningen kommer, är plågan
längesedau glömd och, som man aldrig kom-
mer i håg att tillräckligt värdera hälsan, så
snart man äger den, tycker man sig hafva
fått rakt ingenting för dessa penningar. Då
vi emellertid ej kunna begära, att läkaren
skall gifva sin hjälp för intet, återstår blott
för oss själfva att så mycket som möjligt
undvika att anlita den. Och därvid kunna
vi uträtta mycket. Först och främst genom
att bevara vår hälsa.
Därvid hafva vi att anlita två absolut säk-
ra medel : ett enkelt lif och arbete. Nöd-
vändigheten af ett enkelt och regelbundet lif
har otaliga gånger framhållits, särskildt hvad
barnen beträffar. Regelbundet lif, enkel fö-
da, frisk luft och renlighet skulle i längden
ruinera läkare och apotekare.
Arbetet åter är det bästa läkemedel emot
en hel massa nervösa och inbillade sjukdomar.
Men det bör vara ett ordentligt arbete, där
man verkligen får lof att nedlägga sin tan-
ke och energi, ej tapisserisöm, som man blott
håller i handen, fcr att ej synas sysslolös.
Det är oftast hos de burgna klassernas kvin-
nor man finner dessa otåliga, nervösa, ofta
inbillade krämpor, hvarmed de pina och trå-
ka ut både hemmet och läkaren. I de fle-
sta fall är det bristande arbete, som är skul-
den till dessa lidanden. Då man arbetar med
lif och lust, så fäster man sig ej vid en li-
ten stickning här eller där, inga sjukliga in-
billningar få tid att smyga sig på en, ja,
man kan till och med hafva en och annan
åkomma, utan att man vare sig till sinne
eller lynne känner sig sjuk, så länge arbets-
krafterna stå bi.
Man må också ej tro, att den inbillnings-
sjuke, då sjukdomen blott är ett fantasifoster,
slipper apoteksräkningarna. Icke alla läkare
äro lika samvetsgranna som den, hvilken åt
en sådan där nervös fru, hvars klena aptit
blott kunde retas af de utsöktaste delikates-
ser, gaf det enkla rådet: »Ät gröt och mjölk».
Ofta föreskrifver nog läkaren, för att ställa
den inbillningssjuke tillfreds, något sockradt
eller med en oskadlig saft tillsatt vatten, och
man får kanske på apoteket betala Here kro-
nor för en medicin, hvilken man gratis kun-
nat tappa från närmaste vatteuledningsrör.
Sedan återstår ännu en fråga: är det verk-
ligen skäl att vid första lilla illamående
vända sig till läkare? Hygienikern och lä-
karen skulle väl obetingadt svara: ja; men vi
få lof att taga hänsyn till ekonomi och
den praktiska erfarenheten. Hvad skulle man
säga, om en maskin—vare sig symaskin, slåt-
termaskin eller hvilken annan maskin som helst,
som skall användas i det dagligt lifvet — om
den vid minsta lilla motighet råkade så i
olag, att den måste sändas till reparation?
Helt visst skulle man fördöma både maski-
nen och maskinbyggaren. Men Gud är en
bättre maskinbyggare än någon annan i hela
världen, och han har nog inrättat det mänsk-
liga maskineriet så, att det själft öfvervinner
små missöden eller åtminstone med helt enkla
medel kan ställas rätt igen. Man behöf-
ver ej beskyllas för kvacksalfveri eller lätt-
sinnig lek med bälsan, om man dels gifver
naturen litet tid att reda sig själf, dels ock
försöker några enkla husmedel, innan man
vänder sig till läkaren.
Särskildt hvad barnen beträffar är det ej
alltid nyttigt att oupphörligt anlita läkaren,
ty erfarenheten visar (man behöfver knappt
gå utom sin egen umgängeskrets för att fin-
na något exempel), det sådana barn oftast
blifva pjunkiga och klemiga. Detta är helt
naturligt, ty barnet lär sig då att, i likhet
med sin oroliga mamma, gifva akt på hvar-
je obetydlig liten störing i dess välbefinnande.
Att man ej genast, då barnet är sjukt,
skickar efter läkaren, är hvarken bevis på
likgiltighet eller vårdslöshet hos föräldrarne.
Tvärtom fordrar denna sjukvård utan läkare
en allvarlig uppmärksamhet af föräldrarna,
på hvilka hela ansvaret, hvilket annars de-
lats af läkaren, då faller. De måste då no-
ga öfvervaka, att ej den lmdriga åkomman
visar ringaste elakartad natur, ty då måste
läkare anlitas; men vanligen äger barnanatu-
ren en stor förmåga att hjälpa sig själf, och
då är det ej värdt att »skämma bort natu-
ren med medikamenter», som en förr i värl-
den ej så orätt funnen vishetsregel lydde.
Fostras barnen i hemmet i sunda och
enkla vanor, och äro alla hemmets medlem-
mar upptagna af ordnadt arbete, då skall sä-
kert så mycket årligen inbesparas på läkare-
och apoteksräkningarna, att när verklig sjuk-
dom inträffar, man ej behöfver vara rädd ens
för specialistens höga honorar.
Maria Nyström.
Ett krigsäfventyr från år
1864.
ji.1 å man vistas på »Askov utvidgade folkhögskola»,
förut nyligen omtalad i Idun, fästes ens upp-
. märksamhet ovillkorligen vid en vänlig gam-
mal dam i stor, hvit mössa med många rynknin-
gar och spetsar. Lifligt och hjärtligt hälsar hon
en hvar, och med lefvande intresse följer hon
alltid föreståndarens, Schröders, tankerika histo-
riska föredrag, Det är den den mer än 80 åriga
öfverstinnan Wagner, fru Schröders moder, och
sedan många år bosatt hos sin dotter i Askov
I besittning af sin fulla själsspänstighet berät-
tar hon stundom om sitt märkliga äfventyr under
1864 års krig, då hon af österrikarne bortfördes
såsom en krigsfånge af stor betydelse.
På våren 1864 hade hon nämligen lämnat Kö-
penhamn för att besöka sin gifta dotter i Rödding
— Ludvig Schröder var då föreståndare för folk-
högskolan därstädes.
För att undvika all beröring med de vare sig
tyska eller danska trupper, som befunno sig i
Jylland, for hon med ångbåt till Aarhus och däri-
från med deligence öfver Ringkjöbing till Ribe
samt sedan vidare till Rödding. Under hela resan
syntes ej några trupper till, men kriget och dess
händelser utgjorde allas samtalsämne. 1 Rödding
väntade man med oro, att fienden på ett obehag-
ligt sätt skulle gifva sin närhet tillkänna. Schrö-
ders varma patriotism var nämligen bekant för
alla.
Några veckor förflöto i relativt lugn. Men en
dag erhöll fru Wagner ett bref från sin son, då-
varande löjtnant, nu öfverstelöjtnant Wagner, hvil-
ken för tillfället tjänstgjorde vid Hegermann-Lin-
dencrones regemente, då förlagdt till Mors — som
bekant en ö i Limfjorden. Detta bref innehöll
åtskilliga militära meddelanden, bl. a. att man å
Mors numera trodde sig hafva fienden endast på
ett par mils afstånd. Detta senare var dock ett
misstag. Fru Wagner visste det och underrätta-
de sin son såväl härom som om en del andra
saker, angående hvilka man å Mors sväfvade i
okunnighet.
Men dagen efter brefvets afsändande fick man i
Rödding höra, att det i det närbelägna Foldingbro
funnes en ansenlig österrikisk afdelning, som
gjort en mängd personer till fångar — bland dem
också en högt aktad man, »sognefoged» Bay —
och just lagt beslag på gårdagens post och bref-
säckar.
Öfverstinnan Wagner intogs af oro, ej för sig
själf, men för sin svärson och hans unga hustru.
Under natten kunde hon icke sofva. Hundarna
skällde rundt omkring i alla gårdar, och när kl.
slagit ett, spratt hon plötsligt upp vid ljudet af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
