Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 5 oktober 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318 IDUN 1894
a*******************************************************************************************
Exemplet, understödt af kärlekens förmaning,
Är främsta villkoret för mänskoandens daning.
J. 0. Wallin.
gestalt«. Öfverstlöjtnant i amerikansk tjänst
under sista kriget, slutade han där genom en
sagolik bragd sitt fantastiska lif, frän hvilket
det utgick en personlighetens glans, som ännu
ej bleknat i hans samtidas minne. Hans sy-
sterdotter, Hilma Strandberg, hvilken som han
af ödet fördes till det stora, uppslukande lan-
det i väster, synes likaledes andeligen liafva
tagit arf efter denna Christina von Bildstein,
med den starka personligheten, det djupa hatet
till det halfva och oäkta i tillvaron. Och lik-
som för morbrodern har för Hilma Strandberg
hennes lifs flesta konflikter uppstått ur denna
lidelse för verkligheter.
Hilma Strandberg, äldst af fem syskon, föd-
des den 10:de juni 1855. Hon undgick den för
en utpräglad begåfning alltid hämmande långa,
regelbundna skoluppfostran. Dels undervisades
hon hemma, dels ett par år i normalskolan.
Sedan var hon några år i fröken E. M. Happes
helpension på Sjöholmen och till sist afsluta-
des hennes uppfostran genom några års lektio-
ner i Karlskrona, där hon tillika infördes i
sällskapslifvet. I sitt femtonde år hade hon
redan förlorat sin älskade mor, vid nitton miste
hon äfven sin far. Hon vistades nu några år
hos vänner och väns vänner till föräldrarne i
Skåne och Blekinge. Denna ställning, som
mången skulle ansett angenäm, kunde Hilma
Strandberg — med sin starka håg till frihet
och arbete — ej finna sig i. Ehuru från
alla håll ifrigt afrådd, slutade hon sitt bekvä-
ma lif på de. högadliga herregårdarne och
begaf sig till Stockholm. Där tog hon, efter
ett våldsamt arbete, på våren 1876 telegrafist-
exainen samt kom samma höst ut på förord-
nande till västkusten. Denna blef nu hennes
egentliga hembygd, ehuru hon äfven på andra
håll hade förordnanden, tills hon slutligen 1883
blef ordinarie telegrafist i Fjällbacka.
1 den stora, andliga ensamheten där började
en stark inre utveckling. Hon hade redan
under sina förordnanden lärt känna västkusten
från olika håll, samt älskade djupt den stora
ödsligheten, där de röda klippornas, i ständigt
samma rytm upprepade, linier, hafvet med dess
storhet och växling, färgspelet med dess out-
tömliga förnyelser af haf och klippor äro na-
turens hela innehåll. Hennes själ drack, enligt
hennes egna ord, in allt: »ödslighet, sälta,
vind, vidder, klippor och vågor». Och un-
der den långa vinterns ensamma kvällar hade
hon god tid att bilda sin litterära smak och
sin framställningskonst genom äldre, men i syn-
nerhet yngre litteratur, främst svensk, norsk,
fransk och rysk. Människolifvet fick för henne
snart ett spännande intresse, sedan hon lärt sig
se karaktärer och öden i samband med den
natur, af hvilken kustbon har sina lifsvillkor.
Slutligen blefvo intrycken så starka, att de tvin-
gade sig fram på papperet.
Redan vid sjutton år hade Hilma Strandberg
börjat skrifva sagor i den vanliga flick-symbo-
likens anda. Vid tjugoett år hade hon en natt
fått en novell så färdig inom sig, att hon stör-
tade upp och skref till ljusan dag, då hon,
fast med värkande hjärna och bultande pulsar,
hade den nedskrifven. Den kallades Netedalens
älfva och trycktes några år efter under mär-
ket Elma i G. H. och S. Tidning, där sedan
flera af hennes noveller publicerades. Nämnda
förstlingsnovell väckte lifligt intresse genom dess
lifliga, halft romantiska och halft realistiska
skildringar. Fin outtömlig uppfinningsförmåga,
för hvilken det var en lek att dikta hop långa,
»spännande» romaner, skulle troligen fört en
mindre kritiskt anlagd natur in på allfarsvägen
inom litteraturen. Men Hilma Strandberg ställ-
de sitt mål högt och slutade tidigt det skede
af sitt författarskap, där hon tecknade lifvet
efter de böcker hon läst och de drömmar hon
drömt.
Lifvet gaf henne nu uppenbarelser i första
hand och med sin stora, klara blick sökte hon
att genomtränga dessa uppenbarelser, att gå
från ytan af tingen till deras inre väsen och
att sålunda i allt djupare mening närma sig
naturen och sanningen, samt att allt mer ut-
bilda sin af naturen fasta, sammanträngda och
äkta stil. Framför allt sökte hon komma
närmare sig själf i förstående, detta förstående
ur hvilket hon kände att diktaren ytterst måste
hämta förståelsen af andra. Men att förstå
Hilma Strandberg har för henne själf och för
andra varit en invecklad uppgift.
Ofverst i hennes skaplynne svallar den lyriska
rörligheten, den nervösa känsligheten, den oupp-
hörligt arbetande och omgestaltande fantasien,
ur hvilka födas de snabbt växlande stämningar,
de häftiga öfvergångar från ytterlighet till ytter-
lighet, hvilka beredt henne själf och andra så
många öfverraskningar. Till detta lynne höi-
det behof af växling, äggelse, färg på tillvaron,
hvilket för hvardagsnaturer så ofta ter sig
som lättsinne eller anspråksfullhet, medan det
för konstnärsnaturer är ett lika bjudande lifs-
behof som mat och dryck.
Djupast finnes hos Hilma Strandberg tvenne
grundströmningar: oändlighetskänslan, mystiken,
som under de flesta tider .af hennes lif gjort
henne starkt upptagen af religiösa problem,
samt ett utprägladt matematiskt och logiskt
anlag, Detta anlag yttrar sig ofta som en
sönderdelande kritik, hvilken genomskådar och
hänsynslöst blottar utan att lämna några illu-
sioner kvar. Allra mest afgörande äro dock
en iakttagelseförmåga, hvilken blixtsnabbt slår
ned på det kännetecknande, samt en egen art af
humor — karaktäriserande med starka, skarpa
konturer och storstilad träffsäkerhet.
Hos människor med verklighetssinne i ordets
stora mening är oftast begäret att lefva, lifs-
spänstigheten outrotlig. »Den kan,» säger
Hilma Strandberg, »vrida och vända på mycket
inom det rörliga kaos, som kallas själ. Jag
vet själf huru det kan advocera inom en för
att man skall nå fram till det starka, pulse-
rande lifvet, till en enhetskänsla, i hvilken
man föreställer sig att man skulle bäst slå ut,
omsätta sina krafter, verka, lefva.»
Hilma Strandberg har en påfallande tempe-
ramentslikhet med Sonja Kovalevsky. Och som
ett för båda egendomligt drag må omtalas, att
Hilma Strandberg, som annars alltid kände sig
vara den genomskådande, inför Sonja K., fann
sig vara i den grad »röjd» att hon först kände
sig själiskt genomskinlig under de närsynta ögo-
nens underbara blick; sedan tyckte hon sig and-
ligen bit för bit lösas upp och smälta bort till
ett intet, en psykisk förnimmelse, som slutligen
öfvergick i ett fysiskt illamående så våldsamt,
att hon nästan svimmade och blott med största
ansträngning kunde gå hem. Den enda gång
Hilma Strandberg känt sig lika »upptäckt»
var genom en annan ryss, nämligen Turgenjeffs
själfbiografiska meddelanden. Hon kände nämligen
alldeles igen sitt eget skaplynne i dessa »konstiga,
motsägande glimtar, känslor, fantasier, midt
under det handligen var något helt annat.»
tios sig själf, som hos andra, i det enskil-
da lifvet och som författare drifves hon emel-
lertid af sitt centrala karaktärsdrag, verklig-
hetssinnet, att skilja det oäkta från äkta, att
frigöra det karaktäristiska från det tillfälliga.
Men, som hon en gång skref, när det centrala
i afgörande ögonblick bryter fram hos en per-
sonlighet, då höjes alltid ett härskri, äfven af
dem, som teoretiskt anse sig djupt öfvretygade
om personlighetens rätt att vara sig själf.
Hilma Strandberg hade redan hört detta
härskri vid viktiga skeden i sitt lif, men aldrig
hört det så örondöfvande som när hon med
skissen Nitälskan vände sin kritik mot de sam-
hällsförhållanden i hvilka hon lefde. Hon blef
så bemött, att det var henne en obeskriflig
lättnad, när hon blef bjuden en plats i G. H.
och S. Tidning) där hon (efter från telegrafist-
tjänsten erhållen tjänstledighet, arbetade ett
år, hvarunder hon inom familjen Fledlund er-
höll sympatiska och trofasta vänner för lifvet.
Till följd af sjuklighet slutade hon det regel-
bundna arbetet i tidningen och sedan hon ännu
ett år kvarhållits i Göteborg af sin sjukdom,
återvände hon 1886 till tjänsten i Fjällbacka.
Hennes lif där hade nu fått ett stort, nytt
innehåll. Under en sommar, då några artister
bildat »koloni» vid västkusten, lärde Hilma
Strandberg känna en ung målare, Hjalmar An-
gered, som, utgången ur ett arbetarhem, hade
studerat vid konstakademien i Stockholm. Han
drömde om en konstnärlig framtid liksom Hilma
Strandberg om en litterär. Ingendera hade
någonsin mött ett så djupt förstående för sina
drömmar och tankar som hos den andra, och
det dröjde icke länge innan de kände att, om
de också skulle offra drömmarne för ett lif
tillsammans, skulle ett sådant offer dock vålla
dem mindre lidande än ett lif utan hvarandra.
Nu följde ett par, genom lycka och arbets-
glädje, soliga år. Några under märket Skjalf
tryckta noveller hade redan 1885 framkallat om-
dömet, att Sverige höll på att få en Kielland,
och när Hilma Strandberg 1887 samlade och i
eget namn utgaf en del af de i tidningar, tid-
skrifter och kalendrar spridda skisserna till en
bok, Västerut — hennes första och hittills enda
— blef hon af de flesta yngre författarne och
författarinnorna, liksom af den mer utvecklade
publiken, genast erkänd som en i hög grad
ursprunglig, kraftig och löftesrik debutant. När
hon sedan, på nyåret 1888 i Stockholm, kom i
personlig beröring med författarvärlden, vann
hennes friska, varma, öppna och liffulla väsen
samma sympatier som hennes diktning. Mån-
gen beklagade hennes afsikt att på hösten
lämna Sverige för Amerika, där hennes fäst-
man sedan ett år arbetade för att skapa ett
hem. De, som varnade för svårigheterna, märkte
dock snart att hon själf såg dem allra klarast.
Men hennes lif var »en enda längtan»,skild från
hennes fästman, och som en äkta kvinna valde
hon därför att lämna alla sina ljusa framtids-
utsikter här hemma för det ovissa lifyet med ho-
nom i den nya världen. Hon kom till New-York
den 18 september 1888, vigdes omedelbart och
började genast den oaflåtliga kamp för tillvaron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
