Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 12 oktober 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326 I D U N 1894
När ett hjärta mött ett annat hjärta, Jord och himmel, hemland, fader, moder,
Ringa blir då, hvad förut var mycket, Mer än jorden sluts då i ett famntag.
J. L. Runeberg.
J*************************************************************************************~******
tern gällde för oss vida mer än en fullmakt på
all världens mest lysande äreställen och fabel-
aktiga rikedomar.
Och nu —?
Ja, många af de forna kamraterna ha nått
sin lyckas dröm och omsatt den i verklighet
— Ellen Hedlund, som grät så bittra tårar
och fick så mycket ovett, har blifvit den firade
Ellen Hartman, Anna Zetterberg, den obestrid-
ligen djupaste begåfningen, glänste som ett
stjärnskott och försvann, och Helga Adamsén
— ja, hvad hon är veta vi — andra äro döda,
för alltid borta, så den mycket begåfvade Olga
Hård med den djupa, varma stämman och de
själfulla ögonen; andra återigen hafva spårlöst
slukats af lifvets hejdlöst glidande ström.
»Men de unga herrarne?» frågar ni.
J ag behöfver endast nämna, hvilka de voro,
för att ni skall veta, hvar ni har att råka dem
nu. He voro, vill jag minnas: Oskar Stern-
vall, Ossian Hamrin, Emil Hjertstedt, Frans
Envall och Axel Rundberg.
Detta var, i stort sedt, herr och fru An-
ders Willmans elevskola.
Och ur denna gick år 1880 fröken Helga
Adamsén med aktriskontrakt på fickan till
k. Dramatiska teatern.
–––- Det måtte vara förfärligt att vara ung
och ha talang, känna blodet brinna af begär
att komma fram och endast få se på, hur an-
dra segra, fira triumfer. Men i vanliga fall
är det de ungas lott vid teatern.
Den unga damen med det danska nam-
net hade just heller inga vidare roller att
anteckna från sina första år vid Dramatiska
teatern. Hon var söt och behagfull, liflig som
en gazell i Chérubins roll och pikant som »En
öfverste i forna dagar». Men tillfälle att rik-
tigt känna sin talang på pulsen, djärft flyga
ut och pröfva vingarna :— det fick hon aldrig.
Redan år 1883 finna vi henne hos Bosin &
Wagner. Det är hos dem, på Djurgårdstea-
tern, som hon för första gången gör sig rik-
tigt bemärkt.
I F. Hedbergs lustspel »Gräsänklingar»
glänser hon som dansk varietédiva genom det
sätt, på hvilket hon sjunger visor af Erik
Bögh — från denna afton datera sig hennes
triumfer som vissångerska — och i en annan
af F. Hedbergs folkkomedier, »Rospiggarna»,
skapar hon af bondflickan Hanna en både lef-
vande och karaktäristisk typ. Jag vill till och
med minnas, att hon med framgång återgaf
»Teblommas» parti och således visade, att, hvad
som fattades henne, icke var det mångsidighet.
Emellertid kräfde den distinguerade konsten
henne tillbaka, och hösten 1885 är hon åter
införlifvad med Dramatiska teaterns artistkar.
Nu är det hennes tur att skapa de stora
rollerna. Och hvarje speltermin som går, be-
tecknar nya eröfringar på den sceniska kon-
stens område. Hon har vunnit i säkerhet, i
välde öfver sig själf; hon förstår nu att an-
vända sin mjuka kvinnlighet på ett sätt, som
låter rollen i hennes händer få ett osökt be-
hag, en charme, som alltid intar, om också
icke hänför.
Hennes Abigael i »Ambrosius» är icke blott
strålande vacker, men har äfven detta aristo-
kratiska något, som fångar den veka, dröm-
mande Ambrosius Stub och kommer honom
att tillbe den hänförande kvinnan, icke endast
som kvinna, utan som representant för ett and-
ligt förfinadt lif.
Fru Hovings konst är alltid soignerad, där
finns aldrig något som stöter. Det är väl sant,
att den ibland är allt för glatt, karaktären
glider undan, och hennes unga damer bli sig
väl lika.
Men stundom — och isynnerhet på sista
tiden — slår hon sig riktigt lös. Hennes
Hertha i »En droppe gift» och hennes Al-
rnuth i »Hexan», från den tid den stora kon-
sten hade sitt rätta hemvist på den stora sce-
nen, äro hvar i sitt slag förträffliga. Och i
»Hexan» var det helt enkelt hon, som nådde
diktarens tanke närmast.
Det senast gångna spelåret har låtit henne
fira sina största triumfer. Hennes konst har
fått mera innehåll och djärfvare flykt.
Slag i slag har hon segrat.
I »Ungdom», detta stycke, som höjts till
skyarne eller sänkts till den literära afgrun-
dens djup, gaf hon på ett vackert och själfullt
sätt den unga flickans roll. Hennes Mandanika
i »Yasantasena», Dramatiska teaterns stora
trumf förra året, hade en fjärde akt, som kom
salongen att jubla. Det var en eld i spelet,
en fart i replikerna, som jämte den glänsande
österländska apparitionen förlänade denna mo-
diga unga slafvinna sympatiens hela medryc-
kande kraft.
Och så till sist hennes Sebastian-Viola i
Shakespeares odödliga »Trettondagsafton», detta
förtjusande lustspel, som, jag hoppas det, all-
tid skall vara till finnandes på Dramatiska
teaterns spellista. Öfver fru Hovings 1 iola
låg en verklig poetisk fägring, ett älskvärdt
behag, en förtrollande glädtighet, som, allt till-
sammans, skapade ett äkta litet konstverk.
Också var kritiken en enda lofsång och pu-
bliken, som nog ännu har öppna ögon för fan-
tasiens skimrande fjärilsvingar, idel entusiasm.
I hänförelse är äfven publiken, när fru Ho-
ving sjunger danska visor. Man kan vara
alldeles viss på, att när hennes namn står på
ett matinéprogram, finns det inte en plats
att få. ,
När Nero lät slafven — den siste, som blef
honom trogen — stöta dolken i sin strupe,
lär han ha utropat:
»Hvilken konstnär går inte världen miste om!»
Jag har alltid tänkt, när jag hört fru Ho-
ving sjunga:
»Hvilken varietédiva går inte förlorad i
henne ! »
Men fru Hoving har nu alltid satt konsten
för högt att ens reflektera öfver tribunens
Danaëregn och larmande triumfer.
Och det är sannerligen i våra dar att hålla
henne räkning för!
Det var i våras jag gjorde den intagande
skådespelerskan min visit.
Högt upp på Kungsholmen, nära hvita, seg-
lande skyar och svarta kvittrande svalor, hade
hon inredt sin artistiska lilla våning.
Ty liten var den: två rum disponerade hon
själf, de andra den öfriga familjen.
Men hvad hon hade det förtjusande! Det
var en den lämpligaste ram kring en ung
skådespelerskas hemlif: böcker, taflor, tidskrif-
ter, eleganta möbler, liksom afpassade för ett
dockskåp i roccoco, växter och alla dessa tu-
sen småting, som liksom afrunda lyxen.
Man kände sig behagligt stämd i samma
ögonblick, man satte foten innanför hennes
tröskel.
Och så värdinnan själf!
Ni vet fru Hoving kan vara älskvärd på
teatern, men det är ett intet emot hemma.
»Yill ni ta plats?»
Hon visade på en bekväm livilstol.
Så flög en idé i hennes lmfvud.
»Nej, här . . . här i solljuset. . . framför
det öppna fönstret ! Inte sant ?... Det är
mycket trefligarc ! »
Och hon sköt fram stolen öfver den mjuka
mattan.
»Och så ett litet glas italiensk vermouth?»
Och vermouthen kom, och stämningen kom.
Orden föddes af sig själfva framför denna
ljusa, vårliga himmel.
Det blef ett hjärtligt, lifligt samspråk, så-
dant som uppstår mellan gamla kamrater, som
icke talats vid på länge. Och ibland gjorde
vi en liten afstickare till det härliga Venezias
trånga gator och krokiga kanaler, till Tyrolens
snöiga berg och gröna dalar. Och så åter-
vände vi, fångade genom ett litet ord, en tan-
kegång, till hennes verkningskrets.
»Och nu är ni lycklig?»
Det låg ett stilla allvar öfver henne, när
hon svarade:
»Detta år har skänkt mig den största sorg
och den största lycka. Min mor har dött, och
jag har spelat Viola. Mitt hjärta har gråtit
och jublat som aldrig förr. Jag tycker jag
har lärt så mycket under några veckor.»
Hon reste sig och räckte mig sin hand.
»Nu, tack vackert för gamla minnen och
en liten riktigt hygglig stund. Och skrifver
ni någon gång något om mig, får ni inte
glömma, att jag har fru Hedvig Winterlijelm
att tacka för mycket. Det är den finaste,
mest förstående konstnärssjäl, jag någonsin
mött. »
Och så var den visiten slut.
Ja, det vill säga, inte alldeles, ty hon stack
ut sitt lilla lmfvud genom dörren och sa’ :
»Välkommen åter!»
Men det har sig inte så lätt. Det artisti-
ska lilla fågelboet fyra trappor upp är nog
flyttadt vid det här laget, och på entrén till
den nuvarande magnifika våningen sitter an-
tagligen ganska snart en kolossal messingsplåt,
där det står graveradt:
-Jof;toi och ?ofïtc:ivih» tv cfofiauwo 31’ovincj.
Säkert är, att Dramatiska teatern är att gra-
tulera, som fått behålla unga frun och till på
köpet får en riktig doktorinna i huset.
Daniel Fallström.
Man fordrar fyra ting af en kvinna : att dygden
bor i hennes hjärta, att blygsamheten lyser på
hennes panna, att mildheten strömmar från hen-
nes läppar och att arbetet sysselsätter hennes
händer. J. J. Rousseau.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
