Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 12 oktober 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DU N 327
Till Nore.
J
’”’
hcrgct bor en Kung, så sagnen var,
som. väl jag minnes från min barn-
doms dar,
jHan har ett slott, som skiner utaf gull,
"Och salen där är af demanter full.
jfj mänskofot det slottet än leträdt,
iAtt finna vägen dit är iclie lätt,
Men om du finner den, en skatt du får,
Långt större än dig tänka du förmår.
fja, så var sagan. Mången sommarkväll
fjag klappade på klippans hårda häll,
M*en dörren sluten lief för larnahand,
’Och snart jag växte ifrån sagans land.
"Och åren gingo. (jDå jag kom en kväll
tAlt skåda 3otunheimens stolta fjäll.
Och sagan trädde åter för min håg —
OLjit lergakungens slott jag säkert såg.
jDär sträckte torn och tinnar sig mot skyn,
jDe strålade af silfver för min spn,
Och solen strödde öfverallt sitt gull.
3K,og var den kungalorg af skatter full.
Oir sagan sanning då, kan äfven jag,
Som vägen fann, få skatter där en dag?
fja väl, de flyga kring med fjällets vind,
3Dc heta styrka, hälsans ros på kind.
.Iiaf tack för skatten, menjag vill ha mer -—
Säg, jfj ore, då du Svcabarnen ger
Så rika gåfvor från ditt fagra land,
Oill du ej räcka ock en hroders hand?
-Ii—
”Pärlan bland dagar”.
«
vilodagens vara eller ieke vara har mer
än en gång varit under debatt. Och ej
nog med det. Man har för att utröna,
huruvida en sådan dag vore till verkligt
gagn för människan och ej måhända fastmer
verkade hindrande .och hämmande på förkof-
ran och utveckling, gripit till än mer radi-
kala medel — rätt och slätt låtit afskaffa
hvilodagen.
Det slutomdöme, till hvilket emellertid alla
öfverläggningar i detta ämne ledt, har varit
det, att denna dag är en af de visaste in-
rättningar i vår världsordning, och resultatet
af de praktiska rön, som blifvit gjorda, har
1894
bekräftat sanningen däraf samt till fullo åda-
galagt hvilodagens absoluta nödvändighet.
Att söndagen är ett godt, äro vi således
ense om. En annan sak är, om vi, hvar och
en för sin personliga del, låtit den blifva ett
godt för oss, om vi använda den på ett sätt,
som motsvarar dess ändamål. Och inför den
frågan måste vi till vår blygd erkänna, att vi
ofta nog helt lättsinnigt förspilla detta goda,
eller åtminstone att vi långt ifrån alltid hafva
den behållning af våra söndagar, som vi bor-
de hafva. Se vi oss sedan omkring, kunna
vi rent af förskräckas för det missbruk af
denna dag, som råder. Ingen dag i veckan
blir så neddragen, så illa använd som hvilo-
dagen, »Herrens dag»; detta kan sägas som
gällande regel, om man undantager den lilla
skara verkliga kristna, som kommit till insikt
om, att söndagen är en dag, särskildt bestämd
för den i oss inneboende evighetsvarelsens
tillväxt och utveckling.
Till och med där, hvarest man vill hålla
på ett noggrant iakttagande af kristna bruk
och plägseder, såsom kyrkogång, predikolä-
sande m. m., vågar jag påstå, att i många
fall man till viss grad ohelgar hvilodagen.
Antingen affärdar man med dessa fromma
plägseder Gud och sitt samvetes kraf, anse-
ende sig hafva uppfyllt »allan rättfärdighet»,
då man fullgjort vissa andaktsöfningar, samt
äga rätt att sedan lefva i »sus och dus» ;
eller förvandlar man »pärlan bland dagar»
till en tråkig dag. Och tråkigheten är farli-
gare än mången tror: den föder synd.
Att varseblifva missbruk, upptäcka fel och
brister, är emellertid en jämförelsevis ganska
lätt sak. Svårare ställer sig saken, då fråga
blir om att i missbrukets ställe införa ett godt
bruk, att rätta felen och afhjälpa bristerna.
Ofta nog är man ej helier på det klara
med sig själf angående det sätt, på hvilket
söndagen bör helighållas. Synnerligast för
en moder, som ej endast har sig själf, utan
därjämte en ungdomsskara att ansvara för,
erbjuder söndagsfrågans lösning ganska stora
svårigheter; däri instämmer säkerligen en
hvar, som är i denna ställning och som tänkt
djupare på denna viktiga sak. Jag har trott
mig göra en och annan sådan spörjande,
villrådig moder en tjänst med att återgifva,
hvad jag i detta ämne nyligen läste i den
berömde Halleprofessorns, J. E. Erdmanns
Ernste Spiele.* På ett utredande sätt behand-
lar han där, bland många andra intressanta
frågor, äfven den om ett rätt kristligt sön-
dagsfirande.
Författaren gifver först en öfverblick öfver
det hedniska och judiska högtidsfirandet.
Grekernas religion är en dyrkan af skönhe-
ten, hvarför naturligtvis deras religiösa upp-
byggelse sammanfaller med en stegrad njut-
ning af det sköna. Däraf den glada karak-
tären i deras kult. Det glada gästabudet,
kämpaspelet, i hvilket atleternas kraft och
skönhet tjusa åskådarne, dansen och den
dramatiska föreställningen, som sluta sig där-
till, fylla hela högtidens dag. Och detsamma
är förhållandet i den nordiska hedendomen.
På helt annat sätt går det till hos judarne.
Hos dem träder den stränga lagen i hela sitt
upphöjda majestät i skönhetens ställe. Judens
kult är följaktligen icke den glada leken, utan
den allvarsamma försakelsen. Han smyckar
sig icke med doftande salvor till den glada
festen, utan säck och aska antyda hans inre
förkrossning. Man ser honom icke på det
öppna torget kalasa och jubla, därför att det
* »Allvarliga lekar»,
är festdag, utan sabbaten manar honom att
draga sig tillbaka i sitt hem och inom sig
själf. All yttre verksamhet är förbjuden:
det fromma folket stenade en person, eme-
dan han samlade ved på sabbaten, och för-
svarade sig icke mot den fiende, som eröfrade
staden, ty det var sabbat.
Dessa båda element — det hedniska och
judiska — strida om väldet vid det kristna
söndagsfirandet. Intetdera bör utskjutas; ej
heller böra de förhålla sig fientliga till hvar-
andra. Kristendomen bör i sig upptaga båda
och äger äfven förmåga att sammansmälta
dem till ett helt och nytt, liksom — för att
begagna en liknelse — då stål och flinta
träffa tillsammans, en gnista uppstår, som
om hon tänder förvandlas till låga, i hvilken
hvarken något af flinta eller stål kan upp-
täckas.
Sorgligt nog har det i de lutherska kyr-
korna på en del håll kommit därhän — sä-
ger författaren — att söndagsfirandet består
i ett kontinuerligt söndagens ohelgande, i det
att antingen lågstämdt hvardagslif eller ett
osedligt tidens »fördrifvande» trädt i guds-
tjänstens ställe. Om man kallar detta ett
hedniskt väsende, gör man hedningarna orätt,
ty så betedde de sig icke. Deras glada le-
kar utgjorde en lyftning öfver hvardagslifvels
nivå och få ieke jämföras med ett kvarblif-
vande på denna nivå, än mindre med ett
nedsjunkande under densamma. Just därför
blefve det ett falskt botemedel för vårt kran-
ka söndagslif, om man, i stället för det syn-
diga väsende, som är sjukdomsorsaken och
lika väl kan antaga judisk som hednisk form,
ville undertrycka det hedniska elementet i
söndagslifvet — den estetiska lusten, glädjen
åt det sköna — hvilket de vilja, som t. ex.
önska, att det vore människorna förbjudet att
besöka hvarandra eller att gå på tafvelgalle-
rier och konserter på söndagen, om de ock-
så eljes icke anse sådant för något orätt.
Detta skulle icke göra vårt söndagslif sundt,
utan allenast judiskt, liksom jag finner det
alldeles följdriktigt att, jämte angreppen på
alla estetiska njutningar på söndagen, äfven
inställt sig en viss förkärlek för det judi-
ska ordet sabbat i stället för söndag. Lika-
ledes vill jag icke neka, att, då det under
öfverläggningar om söndagens firande äfven
afhandlats, »huruvida det vore den kristne
tillåtet att raka sig på söndagen», detta er-
inrar om hvad bibeln säger om fariséerna,
att de silade mygg och sväljde kameler. Det
är visserligen sant, att man alltid framhåller,
huru man i England lyckats utdrifva det hed-
niska elementet ur söndagslifvet. Där slås ej
en ton på pianot på söndagen, ingen prome-
nad i det gröna företages, ingen af umgänge
kryddad måltid intages. Man jämför med
beundran Londons och Edinburghs efter kyrk-
tiden ödsliga gator med de skaror, som i
Paris och Wien på förmiddagarna trängas i
mässan, men på aftnarna i förlustelselokalerna.
Måhända gjorde emellertid dessa beundrare
af det engelska och skottska söndagsfirandet
väl, om de ieke endast betraktade gatorna,
utan också hemmens inre. De kunde där
nästan komma till den åsikten, att gäspnin-
gen hör till de fromma laterna, så ofta före-
kommer den där på söndagen. Bäst vore,
att vi icke sökte botemedlet för vårt sjuka
söndagslif hos de i allmänhet något judaise-
rande engelsmännen, utan att vi sökte reda
oss med hvad kristendomen bestämmer. I
enlighet härmed önska vi, att, om plägseden
är för svag, lagen må träda upp mot alla
försök att neddraga söndagen till arbetsda-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
