Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 26 oktober 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342 I DU N 1894
Se ditt anlete i spegeln. Är det fullt af ljuft behag,
Skäm ej bort med skämda seder, flicka, då dess skönhetsdrag.
Men har skönheten förvägrat dig den skatt, som du begär,
Sträfva skön att bli i dygder, och se, skadan botad är.
Plebansky.
ändamål skref lian sedan till doktor S. A..
Hedlund i Göteborg och bad honom intressera
några därvarande magnater för den unga flic-
kan, så att medel kunde erhållas för en stu-
dieresa till Paris. Samtidigt nedsändes till
Göteborg för bortlottning ett par taflor, som
hans elev utfört. Pen summa, som inflöt här-
för, tillika med medel, åstadkomna genom en-
skild bomedling, blef tillräckligt för studie-
resan. Det var en glad stund, då den unga
artisten fick packa sin koffert och fara af till
alla konstnärers Eldorado, till världsstaden vid
Seinens härliga stränder. Här arbetade hon
med hänförelsens hela energi under den be-
römde professor Anger Tissiers’ utmärkta led-
ning. Flore af våra landsmaninnor hade redan
förut af honom utbildats till den bana, som i
vårt land först brutits af Amalia Lindegren;
äfven hon hade varit Tissiers’ elev. Efter
återkomsten till Göteborg kunde Hilda Lind-
gren, tack vare de numera aflidna mecenaterna
James Dickson på Ofverås och Bengt Dahl-
gren, hvilka beställde taflor af henne, bygga
sig en egen atelier i sina fastrars hus, där
hon allt sedan fortfarit att utöfva sin vackra
konst, sedan tio à tolf år likvisst i en ny-
byggd och betydligt större nutidsatelier, hvar-
ifrån tak- och sidoljus insläppes efter alla
konstens regler. Såväl atelier som angrän-
sande rums artistiska dekorering och smak-
fulla inredning vittna fördelaktigt om ägarin-
nans konst- och smaksinne. Här återfinner
man äfven dukar af andra mästare, med hvilka
hon står i vänskapliga förbindelser.
Under en lång följd af år var fröken Lind-
gren anställd som första lärarinna för de kvinn-
liga eleverna vid musei ritskola, hvilket värf
hon skötte med både skicklighet och nit. Det
var genom hennes bemedling ett par af sam-
hällets framstående personer skänkte medel till
anskaffandet af en mängd gipsmodeller efter
antiken till skolans nytta. Likaledes var konst-
närinnan många år en verksam medlem uti
styrelsen för Göteborgs konstförening, och är
hon, eget nog, den enda kvinna, som veder-
farits denna utmärkelse, fastän statuterna inte,
såvidt vi veta, lägga något hinder i vägen
härför.
Konung Oscar II och drottning Sofia hafva
Acre gånger hedrat fröken Lindgren med
beställningar af sina porträtt och skriftligen
låtit uttala sin belåtenhet med utförandet.
Konungen hade nämligen vid ett besök i Göte-
borgs museum en gång genom grefve Ehren-
svärd, som intresserade sig för målarinnan,
blifvit uppmärksamgjord på ett porträtt af
förre ministern i London, grefve Wachtmei-
ster, utfördt af konstnärimian efter en liten
fotografi. Konungen hade då frapperats öfver
dess stora porträttlikhet och ypperliga utfö-
rande och sedan genom professor Boklund lå-
tit beställa sitt eget porträtt, hvarefter drott-
ningen likaledes lät beställa först ett af sig,
som hon förärade konungen till julklapp, och
därefter ytterligare ett af sig själf. Ett af
dessa drottningens porträtt var förlidet år ut-
ställdt på Handarbetets vänners konst- och
slöjdutställning i Chicago, där endast kvinnliga
händers arbeten exponerades. Till denna ut-
ställning, hvars höga beskyddarinna drottnin-
gen var, lånades detta porträtt från k. slottet
för att upphängas i expositionslokalen.
Att ens tillnärmelsevis våga säga, huru många
porträtt som utgått från denna flitiga konst-
närinnas pensel, ej blott inom Sverige, utan
också till andra länder, tilltro vi oss icke, och
själf säger hon sig aldrig ha räknat dem, men
säkerligen kunna de beräknas i hundratal.
Många dukar äro alltid under arbete i ateliern.
Af offentliga porträtt har konstnärinnan utfört
en hel del ; vi påminna blott till exempel om
flore af Frimurareordens ordförande, major
Siewers, kapten von Holten, doktor Ewers och
major Lindgren (en fosterbroder till artisten).
För Coldinuorden har hon utfört tvänne por-
trätt af herrarne Svalander, som beklädt hög-
sta värdigheten inom detta sällskap. För Ma-
jornas elementarläroverk för flickor har hon
utfört rektor Vinkrans’ porträtt, och för till-
fället är hon bland aunat sysselsatt att utföra
ordföranden i Göteborgs handtverksförening,
handlanden O. B. Bolms porträtt. Den be-
kante godsägaren Abrahamson på Nääs be-
ställde efter sin hustrus, den uppburna sån-
gerskan Eufr. Lehman, död hennes porträtt i
helfigur, och utfördes äfven detta endast efter
fotografi. Förra året målade hon norske kam-
marherren Stängs aflidna hustru, f. d. hof-
fröken Josephine Sparre, hvilket porträtt äf-
venledes utmärkte sig för stor likhet.
Det är en lycklig talang fröken Lindgren
besitter just i att kunna framkalla lefvandc
bilder af den döda fotografien. Yi tro oss ej
gå sanningen för nära, då vi säga, att i denna
konst har hon af ingen i vårt land blifvit
öfverträffad, och troligen har ej heller någon
haft så många beställningar i den vägen som
hon.
Hilda Lindgren har emellertid icke ensamt
sin berömmelse i att vara konstnärinna, hon
är också en sann kvinna. Icke alltid som
nu har hon kunnat odeladt ägna sin tid åt
konsten; under många år offrade hon mycket
af densamma för att på ömmaste sätt vårda
sin gamla faster, fru Klinteberg, som under
sina sista lefnadsår var mycket sjuklig. Då
offrades både arbete med penseln och nöjen
för att bereda den sjuka lindring och omvård-
nad. Knappast hade den gamla hedersfrun
lagt sitt trötta hufvud till den sista hvilan,
förrän Hilda Lindgren kallades till en ny sjuk-
bädd, hennes ofvannämnde fosterbroders, major
Lindgren, som äfven bodde i samma hus. Här
kräfdes än större omtanke och vård, och det
bief en långvarig, obotlig sjukdom. Vårdarin-
nan tröttnade dock ej ; hvila och ro försakade
hon ofta för egen räkning, blott för att helt
kunna ägna sig åt barmhärtighetens tjänst, åt
en lidande medmänniska, ända tills döden kom
som en befriare äfven för honom. Under alla
dessa pröfvande år fortfor Hilda Lindgren
dock alltjämt att vara sin konst trogen. Hen-
nes spänstiga lynne har utan klagan burit dessa
pröfningar, och nu, då hon står ensam, arbetar
hon igen med full ifver. När helst man af-
lägger ett besök hos den uppburna målarin-
nan, mottages man ytterst artigt, och ett vin-
nande småleende glider öfver hennes anlete.
Hon är liflig och vid full vigör och samtalar
gärna om allt livad ordet konst innebär, och
i hennes atelier finnes allt af värde, som ut-
kommer i ord och bild på konstens område,
såväl från do skandinaviska som främmande
länder. När hon ej målar, studerar hon —-
och när hon ej studerar, målar hon! Se där
i enkla drag hennes lif. Hon är mycket mu-
sikalisk och har haft till sitt förfogande en
god altröst. Många vänner äger hon, som
gärna titta upp i ateliern; de känna, att de
äro välkomna, och att hon icke låter sig störas
i sitt arbete — i detta fall är hon en inkar-
nerad artist. Men kommer du ner med henne
i trädgården en vacker sommardag, så stanna
ej för länge, ty om du ej hejdar henne, plun-
drar hon hela sin blomsterrabatt åt dig, innan
du hinner säga ett vänligt tack och farväl!
Anna Kockum.
Reformer i vårt sällskapslif.
S
et var ett synnerligen rörligt lif, som
i måndags kväll vid 7-tiden utvecklades
på hufvudstadens Drottninggata utanför Veten-
skapsakademiens byggnad. Trottoarerna myll
rade svarta af täta människoskaror, och två
mäktiga strömmar möttes och brötos. Saken
var nämligen den, att det föredrag, hvilket
major R. Schenström till denna tid annon-
serat öfver »Umgängeslifvet inom våra bil-
dade klasser», ej minst genom det understöd
saken fått af de framstående inbjudare, som
undertecknat annonsen, väckt ett mindre van-
ligt intresse inom våra familjekretgar, och nu
skyndade man tillsammans från alla stadens
kanter. Tyvärr var lokalen dock snart fylld,
och i hundra-, ja, vi tro oss tryggt kunna
säga tusental fingo de, som ej i tid försett
sig med biljetter, med oförrättadt ärende vända
åter vid ingångarna.
Allt tydde således på, att den varmhjär-
tade talaren redan på förhand vunnit sin
publik för de önskningsmål, han gick att
uppställa. Och det var en synnerligen di-
stinguerad, en verkligt fow-gifvande samling,
som mötte honom — måtte det båda det bästa
för sakens framtid och framgång. Bland andra
märktes några af de herrar, som inbjudit till
föredragets åhörande, såsom generalmajor
Björnstjerna, öfverstelöjtnant Lagercrantz, ge-
neraldirektör Wieselgren, riksarkivarien Odh-
ner, förre landshöfdingen Treffenberg, prof.
Linroth m. fl. åtföljda af sina damer. Äfven
krigsministern frih. Rappe med friherrinna
var närvarande.
Det kunde synas förmätet, så började ta-
laren, att han hit sammankallat en så stor
del af hufvudstadens förnämsta familjer endast
för att tala med dem om deras svaga sidor.
Men hvad som gifvit honom mod därtill var
den omständigheten, att bakom honom stodo
flere hundra unga män, som trodde på hans
sak och hoppades, att de bästa elementen
inom hufvudstadens familjekretsar skulle vilja
gå i spetsen för hela landet med värdiga
exempel att reformera vårt umgängesiif till
större enkelhet och ett djupare och ideelare
innehåll. Dessa unga män voro medlemmar
af förbundet »Sveriges framtid», hvilket nu
efter en knappt tvåårig tillvaro äger afdel-
ningar vid båda våra universitet, Tekniska
högskolan och 14- högre allmänna läroverk.
Vid studiet af historien finner man, att så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
