Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 2 november 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350 IDUN 1894
MM***#****«*:
Jag vill gifva dig recept på ett lifselixir utan dekokter, utan örter, utan
trollformler: Vill du bli älskad, så älska!
Hekaton.
Helfrid Torsslow — född 1831 — var född till
skådespelerska. Fadren var Olof IJlrik Torsslow,
som bekant en af den svenska teaterns ypper-
sta förmågor, modren Sara Fredrika Torsslow,
oekså bon en af do allra främsta. Den lilla
Helfrid hade sålunda konstnärsblodet i sina
ådror, hon viixte upp i teaterluft, väckte ti-
digt uppmärksamhet i några barnroller, men
försvann sedan från scenen och fick en vårdad
uppfostran. Vid sjutton års ålder blef hon
anställd vid Mindre teatern (nuvarande Dra-
matiska teatern), hvars ledare hennes fader då
var. Då Torsslow på direktörsplatsen efter-
träddes af Edvard Stjernström, stannade hon
där som en af truppens mest uppmärksammade
och omtyckta medlemmar, hon var då dess
första älskarinna, och förste älskaren var Gustaf
Kinmansson, hvars hustru hon blef 1853. Då
kungliga teatern inköpte den Mindre, öfvcrgick
paret Kinmansson till kungliga scenen, som de
sedan förblefvo trogna.
Det var i det klassiska och i det romanti-
ska skådespelet Helfrid Torsslow gjort sig be-
märkt. Bland hennes bästa roller från ung-
domstiden må nämnas Valborg i Oehlenschlägers
»Axel och Valborg», Julia i Shakespeares kär-
leksdrama och Jolanta i Hertz’ »Kung Renés
dotter». Den sistnämnda rollen prisas af sam-
tida kritik som »något af det renaste, bästa
och mest älskliga, som någonsin vår scen haft
att uppvisa». Den egenskap, som uppbar hen-
nes skapelser, var — förutom den allt mera be-
härskade tekniken, odlad i hennes faders strän-
ga och ypperliga skola — framför allt känslans
uppriktighet och sanning. Vi som företrädes-
vis sett henne spela gummroller, men utföra
dem med en till hjärtat trängande känsla, vi
kunna godt förstå, att hon som ung kunnat
gifva de mest skära och innerliga uttryck för
kvinnlig hängifvenhet och för kärlekens värme.
På den kungliga scenen utförde hon till en
början unga roller — bland annat Laura i Björn-
sons »De nygifta», Antoinette i »Klädeshand-
laren och hans måg», Karin Månsdotter i Edv.
Bäckströms »En krona». Ännu år 1869 spe-
lade hon Valborg mot sin man i Axels roll.
Så kom den kritiska åldern, ur livilken hon
utgick som den präktiga karaktärsskådespeler-
ska, vi alla ha i godt minne.
Men den främsta i ledet var hon ej längre.
I det stora skådespelet trängdes hon åt sidan
af fru Hwasser, livilkens öfverlägsna genialitet
gjorde henne själfskrifven till de mest lockan-
de och most tacksamma roller. Och då hon
började spela äldre damer, hade hon på detta
område framför sig fru Betty Almlöf, livilkens
saftiga humor gjorde henne själfskrifven till
de bästa gummrollerna. Fru Kinmansson må-
ste resignera och nöja sig med att göra det
bästa, hon kunde, af de uppgifter, som kommo
på hennes lott.
Då man påminner sig Helfrid Kinmansson
från det senare skedet af hennes artistlif, är
det nog hufvudsakligen i gestalt af en gammal
gladlynt och rar tant, hon står för ens minne.
Tanten kan vara spetsig nog under den godmo-
diga ytan — det är ett par pigga, lifliga, ung-
domliga ögon, som lysa upp det runda ansiktet
— hon kan också vara inskränkt och enfaldig,
men fryntlig och hjärtegod är hon i båda fallen,
och till och med, om hon står på gränsen till
att vara litet halffjoskig — som »moster Lisen»
i Alfhild Agrells »Dömd» — så har hon
våra sympatier, ej blott för sin olyckas, utan
mest för sitt goda hjärtas skull. Den mun-
tra och frispråkiga tanten i »Det nya syste-
met» — jag minns inte hvad hon hette––
och den hederliga, fastän ampra madam Rönt-
ved i Holger Drachmanns »Strandbybor» må stå
som exempel på hennes gummtyper med skinn
på näsan, fru Guerin och Bark (i Augiers
»Notarien Guerin » och fru Leffier-Cajanellos
»Sanna kvinnor») som den förtryckta och li-
dande hustrun, tolkad af hennes behärskade
och djupa konst, madam Rundholmen i »De
ungas förbund» — en af de roller, hon ärfde
efter fru Almlöf — som ett prof på hennes
groteska komik, som likväl aldrig slog öfver i
karrikatyr, och de båda hjärtinnerligt snälla
tanterna i två af Frans Hedbergs skådespel,
»Majorens döttrar» och »Mellan bjudningarna»,
som prof på hennes älskvärdt godmodiga hu-
mor. I »Evas systrar» var fru Kinmanssons
blida, undfallande moster Sally fullt ut lika
lifslefvande som fru Almlöfs bullrande och
härsklystna moster Monika. 1 regeln måste
man sakna henne, då man ser hennes roller
utföras af andra skådespelerskor — i de här
nämnda rollerna minns jag endast en, där hennes
efterträderska uppnått henne, och det är fröken
Åhlander i »Mellan bjudningarna».
Men en blick på Helfrid Kinmanssons re-
pertoar visar tydligt nog, att den inte inskränkt
sig till de snälla gummornas rollfack. Det är
sins emellan ganska olika kvinnor, hon gifvit
lif. Och det tycks ha roat henne att få växla
om, att få roller, som föllo helt och hållet
utom det fack, där publiken var mest van att
se henne.
Den som såg Sardous »Dora» med dess för-
sta rollbesättning, kommer nog ihåg Doras
mamma, den gamla, tämligen äfventyrliga gref-
vinnan, enka efter en sydamerikansk president.
Hon var elegant och slamsig, världsvan och
narraktig, genomkomisk, utan att ett ögonblick
förefalla öfvcrdrifven. Det låg så mycket godt
lynne och så mycken intelligens — och hvilket
herravälde öfver uttrycksmedlen! — i denna
prestation, att jag som ett motstycke därtill
endast kan sätta fru Hwassers senare skapelser
inom den groteska genren.
Och den som minns »Odette» i dess första
uppsättning, minns nog också, hvilken dråplig
uppenbarelse fru Kinmansson var i den lilla
biroll, hon där utförde. Det var en ren sta-
tistroll, en af figurerna i tredje aktens spel-
scen. En öfvermogen och bedagad, sydländsk
för detta skönhet, med korpsvart lugg ner till
ögonen, feta rosiga kinder och rödmålade läp-
par, iklädd en utmanande dräkt i skrikande
färger och bärande en pudel på armen. Det
hade varit skådespelerskan ett nöje att gifva
sitt goda lynne luft genom denna förvandling
af sin yttre människa — detta var något annat
än de snälla tanterna från de svenska pjäser-
na ! — och genom det groteska sätt, på hvilket
hon sade sina få repliker.
Och talar man med en af kungliga teaterns
gamla garde om Helfrid Kinmansson, så på-
minner han om en annan biroll, hon utfört på
ett öfverlägset sätt. Det var i Sardous blod-
drypande dram »Allt för fosterlandet». Hon
spelade en kvinna, som blef dragen inför do-
maren och utan vidare dömd att dränkas. Hon !
hade få ord att säga, hon berättade, att hon
låst in* och bränt inne ett dussin soldater, som
mördat hennes dotter. Men hon sade dessa ord
med en intensif kraft, med en hatets och hämnd-
lystnadens triumf i tonen, som ristade sig in i
ähörarnes minne. Jag kommer ihåg hennes tonfall,
som hade det varit i går, jag hörde henne. Att
kunna gifva så mycket i en biroll, som i van-
liga fall hvarken regissören eller åskådarne
skulle fästat någon vikt vid, det gör endast
den äkta konstnären. I Helfrid Kinmanssons
gripande tolkning af denna lilla episod i Sar-
dous drama gick något af hennes moders, af
Sara Fredrika Torsslows lidelsefulla, impone-
rande styrka igen. Det var eljes från en helt
annan sfer, dotterns konstnärsskap kom att
hämta sina uppgifter. Hon hade börjat inom
den stora konsten, som romantisk hjältinna,
hon slutade midt inne i 1880-talets hvardags-
realism. Men i alla sina uppgifter lade hon
in sitt friska lynne och sin innerliga, äkta
känsla — och sin pietet för den konst, åt hvil-
ken hon ägnat sig, allt sedan hon var ett litet
barn.
Helfrid Kinmansson — har det blifvit sagdt
— har aldrig varit en stor, men däremot alltid
en god skådespelerska. Och i konsten liksom
i lifvet är det bra att vara stor, men att vara
god är ännu bättre.
Georg Nordensvan.
ty
I bubblor, som stigen och
svinnnen...
Æ
«Uff bubblor, som stigen och svinnen
Och skimren i blånande sky,
Hur tjusar dock ej vära sinnen
Er glans, som blott föddes att flg!
För blicken i oemodsdager,
Där ofnanför kullens krön,
En tafia, I målen, sd fager,
Jlf regnbdgsljus, sd skön . . .
Lik h/ckans strålande hägring,
Som lockar i ungdomens dar;
Ett moln — och flydd är dess fägring...
En dska — och tdrar blott kvar...
Lik stjärnor, blyga, som dikten
I paradisdrömmarna ser;
Men snart komma mödan och plikten,
Och drömmarna äro ej mer.
Dock älskar jag er, där I blänken
En stund ofoan töcken och grus,
Och ljuf är den syn I skänken
Min blick med ert flyende ljus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
