Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 2 november 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 351
IDUN
Md klokhet och verklighet bygga
Sig borgar af väldig granit
Öch rufva som drakar sa trygga
Pä skatter, församlade dit;
jit bubblornas rad, där de vandra
Mot skyarna, ger jag mitt val,
Och brista de, blaser jag andra,
Som skimra lik glädjens pokal.
Mitt hjärtas sorg de förklara,
Beslöja sd stilla min nöd,
Bär bortom kullen de fara,
Begjutna af kvällsolens glöd.
I bubblor, som stigen och soinnen
Öch skimren i mörknande sky,
Hur tjusar dock ej vära sinnen
Er glans, som blott föddes att fly.
Jag ser på er bräckliga yta
Ett skimmer, som icke förgår,
Jag ser där en stråle sig bryta,
Lik strålen i kärlekens tår.
Lotten von Krsemer.
"Nutidskvinnan”.
S
et är icke sä synnerligen länge sedan
hon vaknade upp ur sin sekellånga
sömn. Med yrvaken, frågande blick säg hon
sig omkring pä tingen, pä människorna, pä
det invecklade maskineri, som blifvit kalladt
samhället; icke minst spörjande stod hon in-
för sin egen bild. Hvad var hon för ettslags
varelse? Intet under att hon ej förmådde be-
svara hela den komplex af frågor, som träng-
de sig pä henne.
Men snart hade hon gnuggat sömnen ur
ögonen. Blicken blef klarare. Mången rostig
kugge, månget bristfälligt hjul, mången slak
fjäder hade hon snart upptäckt i det gamla
maskineriet, trots det att hon ännu ej förstod
dess komplicerade mekanik. Enligt någon
outredd naturlag brukar det gemenligen vara
felen och bristerna, som först falla i ögonen.
Med sitt köns medfödda instinkt att hjälpa
ville hon vrida det vränga rätt, gnida det
rostiga blankt, ersätta de nötta delarna med
nya; ja, vore det icke rent af möjligt, mena-
de hon, att det gamla i sin helhet ersattes af
ett nytt och ändamålsenligare? Ack, allt för
snart märkte och insåg hon tyvärr sin van-
makt! Denna hade emellertid sin grund ej i
hennes mycket utbasunade »svaghet» — ty
huru mäktig kände hon ej den jäsande kraf-
ten inom sig! — utan i hennes okuunighet.
Innan hon kuude tänka på att något ut-
rätta, måste således denna brist afhjälpas.
Det första, hvarorn hon skaffade sig upplys-
ning, var om sig själf. Hon inhämtade den
viktiga kunskapen, att hon var människa, ej
endast ett mannen underordnadt väsen, kal-
ladt kvinna. Och med denna nya insikt vid-
gades hennes vyer; med den fick hon mod
och dristighet i den kamp mot vråughet och
lögn, for frihet och sanning, hon ville kämpa,
dugande kraft i det arbete, som förelåg hen-
ne. Med en ifver, som är höjd öfver allt
beröm, började hon detta med odlandet af sin
egen själ. Hon ville, hon måste hinna upp
mannen, som var så långt före henne. Hon
studerade medicin för att upptaga striden mot
den fruktade fienden till släktet: sjukdomen;
juridik för att komma de förorättade till und-
sättning; statsekonomi i hopp att kunna bi-
draga till lösningen af de krångliga proble-
men af vår tids största fråga; religionsfilosofi
för att om möjligt få ljus i tillvarons djupa-
ste hemligheter. Men hon har ej blott stu-
derat; sitt vetande har hon omsatt i det prak-
tiska lifvet, och hon har redan hunnit verka
ej obetydligt. Hon har talat för sitt köns
frigörelse och rättigheter; hon har skrifvit vär-
defulla böcker; hon har arbetat för de för-
tryckta, de svaga. Man kan ej neka henne
sin högaktning, ja, sin beundran för hennes
redliga uppsåt, hennes ädla sträfvanden, hvilka
ej lämnat någon möda osparad, för den ut-
hållighet och energi hon lagt i dagen. På
visst sätt kan hon sägas vara yngre än man-
nen, hvaraf följer, att hennes intresse är lif-
ligt på områden, där hans redan hunnit slap-
pas, och hvad särskildt lösningen af kvinnofrå-
gan beträffar har »skapelsens herre» i allmän-
het ej lagt i dagen något synnerligt intresse.
Men medaljen har äfven sin frånsida, och
den verkar ej tilldragande. I sin, låt vara
af sanningskärlek förestafvade motvilja för en
tro, som endast var en inlärd läxa utan in-
nebörd, har hon skjutit öfver målet och ka-
stat all kristlig tro öfver bord. Den äkta nu-
tidskvinnan 1er åt uppenbarelsen och förkla-
rar sig, ej utan en viss stolthet, vara ateist.
Kommer därtill, att hon hyser antipati
mot pliktbegreppet, uppreser sig mot allt, som
hon behagat kalla konventionella fjättrar, och
svärmar för abstrakta jämlikhetsideal. Det
är icke utan, att hon har en lätt anstrykning
af löjlighet. Ej därför att hon har bläck på
fingrarna, begagnar glasögon och rider på velo-
ciped _ vid sådant fäster sig ingen förstån-
dig människa nu för tiden — men därför
att hon icke riktigt tycks ha smält allt sitt
nya vetande och till följd däraf uppträder en
smula viktigt. Det kan ej annat än väcka
löje, då man hör henne nästan i samma ande-
drag, som hon uttalar ett sublimt förakt för
all »auktoritetstro», med naiv inkonsekvens
utsluDga ett eller annat slagord, hämtadt från
någon af hennes efter egen smak valda auk-
toriteter, Darwin eller Spencer, troende sig med
detta i ett enda drag hafva gjort matt där,
hvarest människosläktets rikast utrustade an-
dar under århundraden, ja, årtusenden snart
kämpat en strid, som ännu måste betraktas
som oafgjord, och som söker sin like i fraga
om det skarpsinne och den lärdom, som å
ömse sidor blifvit utvecklade. Osökt erinrar
man sig därvid Bacons ryktbara ord: »ett
ringa mått af vetenskap drager ifrån religio-
nen», och man kan ej värja sig för den miss-
tanken, att något dock är humbug, att bou
skummat på ytan och ej trängt till djupet i
vetandets brunn. Det väcker äfven löje, då
man hör, med hvilken tvärsäkerhet hon kull-
slår äktenskapets idé såsom ohållbar, helt
simpelt afhuggande den knut, hon ej förmår
lösa, eller med hvilken öfverlägsenhet hon,
sedan hon af Ibsen blifvit påvisad, huru plik-
terna kollidera, slopar pliktbegreppet, i stället
för att det låge nära till hands att hon af
detta faktum droge den slutledningen, att de
sedliga konflikternas bestämmelse måste vara
att väcka längtan efter en högre region och
öppna vägen till henne; att det måste finnas
en möjlighet att höja sig öfver hela området
af sedliga förvecklingar såsom örnen, hvilken
den i slingerväxterna insnärjde vandraren af-
undas hans flykt eller åtminstone hans fågel-
perspektiv, från hvilket den tappade vägen
kan ses.
Mycken omogenhet vidlåder henne ännu,
och man får af hennes kunskapsförråd det
intrycket, att det utgör frukten af flitigt lästa
läxor snarare än af själfständig forskning,
själfständigt tänkande; hennes eget omdöme
är ofta nog svagt, och hon går gärna i dens
ledband och spår, hvilken genom sitt snille
intagit och bländat henne. Lägg märke till,
huru hon i sin bevisföring, i stället för att
komma med ett eget skäl eller påstående, är
så färdig med att anföra hvad den eller den
författaren eller filosofen säger. I det hela
taget gör hon intryck af att ännu vara rätt
långt ifrån den själfständighet, hon så lifligt
förfäktar.
Men huru också begära att hon med ens
skall vara en »fullkommen man». De fram-
steg, hon på ett par tiotal år gjort, äro, trots
allt man kan anmärka emot henne, vidun-
derliga.
Det forna kvinnoidealet — das ewig weib-
liche — känna vi alla. Den hulda, hängif-
na, i mannen uppgående makan, den ömma
försakande modren, den undergifna, lydiga
dottern; hon var en skön och ljuflig typ, öch vi
älska henne och beundra hennes dygder. Hon
tillfredsställer likväl ej våra stegrade fordrin-
gar, så till vida som hennes undergifvenhet
tyder på underlägsenhet och smakar något af
den träldom, i hvilken de hedniska förfädren
höllo sina kvinnor; så till vida som hennes
brist på egen mening vittnar om bristande
sälta och hennes i det hela taget stora okun-
nighet, förutom i modejournalen och kokboken,
augifver en rätt låg ståndpunkt. Hon var
religiös — det är sant — ty hon älskade;
— religionen är ju visserligen en hjärtats sak
mer än en hufvudets, men hennes tro var
egentligen endast ett arf, hon fått efter fädren,
och ägde ej samma fullödighet som den tro,
hvilken sett tviflet i ansiktet och efter pröf-
vande och ransakande, genom bön och tårar,
kämpat sig fram till seger.
Åt hvilken af dessa båda typer bör man
gifva företrädet? Detta är icke så lätt att
afgöra. Säkert är emellertid, att ingendera
fullt motsvarar det framtidsideal, som före-
sväfvar oss.
Som bekant är det endast genom kraftig
jäsning, som en dryck uppkommer, hvilken ej
är utsatt för att blifva grumlig. Drufsaften
måste jäsa för att blifva det ädla vinet. Det
nuvarande skedet i kvinnans utvecklings-
historia torde kunna liknas vid en sådan jäs-
ningsprocess, ur hvilken man har alla förut-
sättningar att vänta att en produkt, vida öf-
verträffäude den ojästa drufsaften, skall fram-
gå. Framtidskvinnan skall, jämte det att
hon från sig afskilt bådas lyten, hafva sam-
mansmält den gamla kvinnotypens dygder
med nutidskvinnans förtjänster, och genom
henne skall då helt visst — därpå våga vi
tro och hoppas —- mången samhälls-
förbättiing komma till stånd, månget hittills
olöst problem nå siu lyckliga lösning.
Ellen Bergström.
F. W. Tornberg
Urfabrikör
ntof A/lolf«
rekommenderar till julen’sitt stora och förstklassiga lager af alla sorters FICK-UR i gnid-, silfcer- och
metott-boetter för damer och herrar. Guldkedjor, Pläterade kedjor o. Berlocker. Väggur
o. Bordsur, Nattvaktkontrollur o. Väckarur m. m., passande såsom gåfvor vid alla tillfällen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
