Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 44. 2 november 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N 355
visningens framåtskridande, lämnat medel till
material och undervisning i klädsömnad åt tolf
fattiga dicker från ofvannämnda församling. Så
väl i detta som i andra liknande af henne utöf-
vade välgörenhetsverk har hon utgått från den
grundsatsen, att den bästa hjälpen är den att sätta
en medmänniska i stånd att hjälpa sig själf. Ju
mer flickorna kunnat tillgodogöra sig undervis-
ningen och i följd däraf dess flere klädespersedlar
fru Laurin vid terminernas slut kunnat öfverlämna
åt .dem, desto större var hennes glädje.
Äfven efter fru Laurins död kommer hennes sy-
skola, enligt af henne efterlämnadt förordnande,
att fortsätta sin verksamhet efter samma grund-
sats. Säkerligen skall också den välsignelse hon
genom detta företag spridt till månget af de fatti-
gas hem städse lefva i tacksamt minne.
*
Allt for fosterlandet ! »Svenska kvinnoföre-
ningen för fosterlandets försvar» har utlyst en
försakelsevecka, hvaraf behållningen är anslagen
till Norrlands försvar. Den är nu bestämd att
äga rum den 19—25 nevember, och hoppas före-
ningen på lifligt deltagande från alla fosterlands-
sinnade kvinnor och män. Se för öfrigt närmare
i Styrelsens annons i detta nummer af Idun!
Konstnärsdrömmap.
Skiss af Elin Ameen.
(Forts. o. slut från föreg. n:r.)
» IJu anser dina framgångar således för tur,
S ej förtjänst?»
»A, det vill jag inte säga; jag har gnott
oeh arbetat må du tro, och jag har rest och
fått nya intryck, det utvecklar en människa.»
Där for en skugga öfver Halfdans fina
drag.
»Ja, du kunde tidigt få resa ut, du behöf-
de inte gå här hemma och nöta ut dina
bästa år och måla en och annan tafla för
pengar — du var förmögen och din egen
herre. »
»A, inte hade jag så värst pengar, och
de jag hade gingo snart åt; men nu strömmar
det in beställningar öfver mig. Det var i
alla fall godt att ha mitt fäderne alt börja
lifvet med — jag kunde aldrig uthärdat att
trampa de nötta vägarne här hemma — hur
har du kunnat stå ut med det?»
»Jag har inte stått ut med det,» svarade
Halfdan, i det hans läppar skälfde; »härser
du resultatet — bruten, förbi, dödstrött —
å, så trött!»
»Du var dock en sådan lofvande talang,
Halfdan — det borde ha kunnat bli något
stort af dig — vi trodde det alla, ända sedan
du vid tio års ålder ritade af magister Blom
med krita på svarta taflan och fick anmärk-
ning för dåligt uppförande.» Han skrattade,
och där for ett blekt leende öfver Halfdans
läppar vid detta minne från barndomen.
»Ja,» sade Halfdan, »jag tänkte nog också
själf, att jag skulle bli något »stort» — hvem
af oss, som haft någon begåfning, har inte
drömt detsamma.»
»När du blir frisk igen,» svarade Max i
tröstande ton, »skall du taga fart igen och
göra något duktigt, för du har i alla fall ta-
lang, min gosse!»
»När jag blir frisk — det blir jag aldrig
mera, Max — och det skulle till ingenting
tjäna — mina ögon, ser du, ha blifvit an-
gripna; om jag också inte så snart skulle bli
helt blind, så kunde jag ändå inte se att
måla.»
»Ar det verkligen så illa med dig? Du
har alltid varit pessimistiskt anlagd och böjd
för att se den mörka sidan af allting — du
skulle tagit lifvet litet gladare och energiskt
sökt slå dig igenom, trots alla svårigheter.»
»Ja,» återtog Halfdan, »jag har varit allt
för mycket känslomänniska, och dock har
ingen haft ljusare drömmar än jag, ingen en
större längtan efter lifsglädje och lycka . . .»
»Du har lefvat för instängdt,» afbröt Max,
»du har tänkt för mycket och lefvat för litet.
Du har legat på din soffa och drömt och
lefvat ett lif i inbillningen, men det rika, fulla
lifvet med dess jublande fröjder och sargande
smärta har du aldrfg känt.»
Halfdan såg på Max under de halfslutna
ögonlocken — hvad visste denne egentligen
om hans lif, om hvad det gifvit honom af
fröjd och kval! De hade ju hvarken sett
hvarandra eller korresponderat på flere år.
»Hvad som utveckladt mig mest,» fortfor
Max, i det hans ansikte fick ett allvarligt
uttryck, »var den stora sorg, som drabbade
mig, du minns, min fästmö, min lilla barn-
domsvän Elina, som döden ryckte ifrån mig
några dagar, innan hon skulle blifvit min
brud .. . sådant ger ett hjärtesår för lifvet.. .
endast den som lidit som jag, förlorat, hvad
jag förlorat, kan fatta det. . . men sådant ut-
vecklar, ser du, ger själen vingar och gör en
till konstnär ...»
Max förde handen öfver ögonen och tor-
kade bort ett par tårar, som stannat i ögon-
vrån. Halfdan ville sagt något tröstande,
men kom sig inte för. Han visste nog, att
vännens rörelse var uppriktig, oeh att han
djupt gripits af sin fästmös hastiga död, men
han visste också, alt han tröstat sig på annat
håll och många gånger sedan varit den gla-
daste bland den glada, ungdomsfriska konst-
närsskaran där nere i Rom. Halfdan såg
drömmande ut i rummet, bort från vännen,
och där tändes ett underbart skimmer i de
halft slocknade ögonen. Han såg henne så
tydligt, som hade hon stått lefvande framför
honom, med det blonda, guldskimrande håret,
den blå blicken, full af oskuld och renhet,
den rosiga hyn, den alltid leende munnen,
den fina, ännu outvecklade gestalten. Henne,
om hvilken han drömt sina fagraste drömmar,
tänkt sina skäraste tankar, oeh som skulle blif-
vit hans framtids ljusaste stjärna. Han hade
aldrig älskat någon annan kvinna, och det
gaf dödsstöten åt hans aldrig starka hälsa,
när han förlorade henne — förlorade henne
på ett mycket värre sätt än genom döden,
med alla de finaste drömmarne och känslorna
trampade under fotterna, krossade af den bru-
talaste verklighet. Men härom visste ju Max
ingenting — han visste ej ens, att hon fun-
nits till eller hvad hon varit för Halfdan.
Max gjorde en rörelse med handen öfver
pannan som för att förjaga de sorgliga min-
nena, och Halfdan återkom till verkligheten,
i det vännen i förändrad ton sade:
»Och så måste man resa för att kunna
bli konstnär, framför allt till Paris och Rom ...
det utvecklar och ger en mängd nya in-
tryck ...»
»Berätta mig om Italien,» afbröt Halfdan,
Ȋr solen verkligen mera klar, himlen mera
blå, kvinnorna skönare och lifvet rikare än
här i Norden, så som skalder oeh målare
tecknat södern?»
Och Max berättade med flytande tunga oeh
stor entusiasm om Italien, delta förtrollade
land, dit Halfdans hela åtrå och längtan legat,
dit hans fantasi ständigt åter och åter fört
honom, medan han i sin lilla atelier vid en
af Stockholms bakgator målade sina små
taflor och porträtter för att uppehålla lif-
vets nödtorft och ej ligga sin gamla mor
till last.
»Jag skall aldrig komma dit,» sade han
sakta, när Max gjorde en paus, »aldrig.»
»Hör du, är det pengar som felas dig,»
inföll Max godmodigt, »så kan du få af mig,
åtminstone att börja med — det skulle göra
mig stor glädje, Halfdan, bara som lån, om
du inte vill ta’ det till skänks . . .»
Halfdan rodnade till, men bief därefter åter
lika blek som förut.
»Tack, jag tror dig, Max, du menar väl,
men det är inte pengar, som felas mig, så
till vida som grosshandlar Erikson, som köpte
min tafla »Befrielse», du vet, den som nu
är utställd i Fritzes fönster, erbjudit sig för-
sträcka mig pengar; men det kommer för
sent, Max — jag kan inte måla mer, om jag
också måste lefva ännu.»
Hans läppar darrade, och han borrade an-
siktet ner i kudden.
»Du har väl sett min tafla?» frågade han
därpå efter en kort paus.
Max såg smått förlägen ut.
»Ja — jaa — jag tittade på den i går . ..»
»Nå, hvad tyckte du om den?» frågade
Halfdan med en viss ifver.
»Joo — jo bevars . . . teckningen var inte
att anmärka på — taflan gör effekt, men,
uppriktigt sagdt, tycker jag inte om uttrycket
i kvinnans ansikte — det är något onaturligt,
att en kvinna, som står vid brokanten med
ena foten redan utsträckt öfver forsen där-
nere och ser på sitt sofvande barn, som hon
har tryckt intill sin axel, har detta uttryck
af ett helgons inspiration, af en madonnas
rena moderskärlek. En kvinna, som hoppar
i sjön med sitt barn, måste antingen ha ett
uttryck af vansinnig förtviflan eller resignerad
sorg. Det är hos din själf- och barnamör-
derska något som man inte förstår, man vet
inte hvarför hon begår handlingen — man
lämnar din tafla med en känsla af obehag,
otillfredsställelse, om man också inte så snart
glömmer den.»
Halfdan log stilla.
»Du säger, att man inte förstår, hvarför
denna mor begår den handling, som taflan
visar henne i begrepp att utföra, och ändå
säger du, att i hennes ansikte lyser ett hel-
gons inspiration, en madonnas rena moders-
kärlek — du har, liksom många andra gifvit
mig det största erkännande, då du menade
det som ogillande. Jag tänkte först kalla
min tafla »Moderskärlek», men då hade den
blifvit ännu mindre förstådd.»
»Ja, ja -—- missförstådda bli vi ju alla,
mer och mindre,» svarade Max undvikande,
i det han såg på sitt ur. Därefter reste han
sig hastigt och sade: »Hvad ser jag — kloc-
kan är redan så mycket — och jag som
ännu har en hel hop att uträtta innan mid-
dagen. Du har kanske sett, att mina kam-
rater i dag ge en festmiddag för mig — det
är ett festande från morgon till afton, må du
tro, man sliter mig i bitar. I morgon skall
jag på audiens till kungen — har ryktesvis
hört, att han ämnar beställa en tafla af mig.
Nej, nu måste jag verkligen gå — adjö med
dig, gamla gosse, krya till dig och välkommen
till Italien!»
Halfdan höll kvar hans hand ett ögonblick
i sin.
»Tack, för det du kom,» sade han, »jag
ser så sällan någon från det glada konstnärs-
lifvet därute. Vill du inte komma igen, innan
du reser?»
»Hjärtans gärna, om det kan göra dig nå-
got nöje, bara jag får tid för alla dessa fest-
ligheter, ser du.»
F.Yfra fin Marsnln (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid un- K. A. Nydahl & C:o
dersokmng af handelskemisten befunnen, enl. intyg, fullgod. .,
"g*“
-
j"w
M 2* •»
■V aO"~
“ »sä
■2 0-S
£ o E
o t» o
o u co
2 ’ö e
.2 fl «
© CL.
•2 2 CO
> © CD
© ,Q C3Ï
’O o C5
IBS
2 –fl
a » ai
© S ’O
a %
1 bo ft
I p ou
i-i 3 a
® ed ^
a is
.0*3
! ~ r*
u ®
i&S
O !© .
. -14 p
®°2.2
•2 9*’S
S55
:cJ a
©
-W ■
<©
s
a
5 *
ö I
0s
•H 3
«:
s s
© s,
cä
>
B a
©I
gS
o
tw o
15®
H
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0359.html
