Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 2 november 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356 1894
IDUN
»Oeh, Max — om du kunde se in i min
själ, läsa historien om mitt inre lif, tror jag
nog du skulle finna, att inte heller jag stått
stilla i min »inre utveckling», om jag också
inte kunnat måla för ett pris på salongen.»
Tonen lät bitter, och Max tog det som
afundsjuka, men han öfversåg därmed och
låtsade ej därom i medvetande af, att han
var en konstnär, som gjort lycka och endast
vunnit rättvist erkännande.
Han sade blott ett godmodigt: »Käre gosse,
det vet jag visst,» tryckte åter Halfdans hand
och lämnade honom sedan.
När Halfdans mor kort därefter kom in i rum-
met, försiktigt smygande så som hon brukade
för att ej störa honom, fann hon honom vis-
serligen mycket blek, men med ögonlocken
slutna, hvarför hon trodde, alt han sof, och
gled lika sakta ut igen.
Men Halfdan sof icke, han tänkte; tänkte
de samma bittra, heta tankar han tänkt så
många gånger förr. Hvarför hade han ej
blifvit en stor konstnär, när han dock var
född därtill? Innan han blef så här sjuk,
hade han dock haft tid att hinna bli något.
Hur kom det sig, att han alltid såg det klart
i sin fantasi, det som han skulle måla, så
rikt och vackert, som knappast någon målat
det förut, och att han dock aldrig förmådde
återge det så på duken. Det blef alltsam-
mans så torrt och saftlöst, och så var där
ingen skola i det, inga förebilder och intet
mönster. Han var hvarken »impressionist»,
»idealist», »realist» eller något annat på »ist»
— endast sin egen impulsiva natur, som icke
kunde rätta sig efter andra. Han var snarare
doet än tecknare, och han hade också en tid
kastat bort penseln för att taga till pennan,
men han fann aldrig den rätta formen för
sina tankar; det blef idéer utan sammanhang,
enstaka satser af lif och skönhet, men det
hela så osäkert och ojämnt, att han själf var
den förste att inse, att han heller aldrig skulle
duga till skald. Det fattades honom äfven
ihärdighet, det visste han; han kunde aldrig
fila och arbeta om — direkte ur hans brin-
nande, fladdrande fantasi på duken eller pap-
peret, och sedan var han färdig och vände
sig genast till något nytt, som han städse
tänkte sig skulle blifva hans bästa.
Den stora taflan, som han börjat däruppe
på ateliern, innan han blef så sjuk, den
skulle blifvit hans mästerverk, han hade känt
det så tydligt, varit så viss därom. »En konst-
närs dröm», skulle den heta, och de två kvin-
nofigurerna, inspirationen som leder konstnären
till den med lagerkransen väntande ryktesgu-
dinnan, voro mer än till hälften färdiga. Han
greps af en feberaktig längtan att fullborda
dem och visa världen, att han hade ej blott
talang, utan snille, och att han kunde bli mä-
stare, utan att ha varit i Paris eller Rom,
därför att till konstnär födes man, det kom-
mer inifrån, ej utifrån.
Han reste sig och ringde med den lilla
klockan. Modern kom ögonblickligen in.
»Mamma, tänd en brasa i ateliern, och jag
vill be dig och Marie hjälpa mig upp för
trapporna; jag vill måla . . .»
»Å, Halfdan, det är alldeles omöjligt ... du
måste yra . . .»
Hon lade handen på hans panna och kände,
att den var feberhet.
»Ja,» sade han småleende, »känn, jag har
feber — konstnärsfeber — jag vill sluta min
stora tafla, jag vet, att jag skall lyckas, ändt-
ligen; jag skall skapa något stort, och när
jag är död mamma, skall hela världen tala
om din son och hans tafla — men det är
brådt — skynda dig, mamma ...»
Orolig och förskräckt kunde hon dock ej
annat än efterkomma hans begäran, och med
tjänarinnans hjälp halft bars han upp i ate-
liern. Men då modern ville stanna där, sade
han otåligt:
»Nej, mamma, gå ner igen, jag kan inte
arbeta, utan att jag är ensam.»
När fru Lind några timmar senare sakta
öppnade dörren till ateliern, fann hon Halfdan
ligga medvetslös på golfvet bland palett, pen-
slar och färger, och en tjock blodström sipp-
rade fram öfver hans läppar.
Ett blodkärl hade brustit, och han återfick
aldrig sansen, utan dog några timmar senare.
Den stora, ofullbordade taflan, »En konst-
närs dröm», finnes ännu som en helig relik
på väggen i förmaket i det trånga lilla hem
met vid den mörka bakgata, där Halfdan Lind
som barn, yngling och man svärmat och älskat
och drömt sina lysande konstnärsdrömmar —-
älskat och drömt förgäfves.
Innehållsförteckning.
Helfrid Kinmansson; at Georg Nordensvan. (Med porträtt).
I bubblor, som stigen och svinnen ... Af Lotten von Krœ-
nier. — Nutidskvinnan ; af Ellen Bergström. — Hur mankan
ha det i Dresden ; några praktiska vinkar för Iduns reselyst-
r:a läsarinnor af Gerda Meyerson. — Söndagshvila ät de tjä-
nande; af Ilse Franke. — Rysslands blifvande kejsarinna.
(Med porträtt). — Fru Jane Gernandt-Claine. — Litteratur. —
Teater och musik. — Ur notisboken. — Konstnärsdrömmar ;
skiss af Elin Ameen. (Forts. o. slut). — Tidsfördrif.
TiåsjMnf.
Q
Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Du Idun8 läsarinna
Ett tidsfördrif må få
Att namnet på mig finna,
Och det nog lätt skall gå!
Rak som en »nybakad» löjtnant jag är,
Och modigt som han uti elden jag
tågar ;
Alltid på post du visst finna mig plär,
Fast hvarje minut jag mitt lif säkert
vågar!
Än är jag röd, och än mörk i min
håg,
I senare fallet så dyster att skåda;
Vida i världen man spår af mig såg
Som skyddande engel för våld och för
våda.
Jag som allt annat förgänglighet bar:
»Så småningom» ser du mig hädan
försvinna !
Syskon så många jag dock lämnar kvar,
Och äfven af dem du en hjälp nog
skali finna!
Af mina nio delar
Nu småord bildas må,
Och säkert du ej felar,
Välan, nu blott gå på!
Nämn mig ett tidsfördrif?
Hvad kunde »lillan» redan?
»Biblisk» imperativ?
Hvad mycket du får göra,
Fielst otur följer dig?
Ett sjömansord låt höra?
Hvad mången godt plär sig?
En bostad högt i norden?
Och se’n ett yttre ting?
Hvad ofta fins på borden?
Hvaraf fick mången sting?
Hur illa man plär göra,
När det ej går så bra?
Ljus-spridare? Hvad böra
Festföremålen ha?
En vakt för millioner?
Ett »silfverband», så sägs?
Ett »contra» ibland toner?
Hur ofta det nog vägs?
Farväl, nu vill jag sluta,
Jag nog er plågat har!
Dock först: hvad hör till ruta?
Och se’n >au revoir»!
Bien.
Charad.
Att oförtänkt mitt första mitt andra
falla,
Det skulle ingen af er just trefiigt kalla.
Men mina damer, om man nu saken
vänder,
Så att mitt hela faller i edra händer,
Då är jag säker på att ifrån er alla
Ett hjärtligt gladt »välkommen» man
hörde skalla.
F. M. C.
Protés (föresättninysgåla).
Hvad hand i hand plär vandra
Mest uti julelid?
Ett ondt, som man bör klandra?
En hjälp för allmän frid?
Sjö uti Göta rike?
Hushållsbestyr om höst?
Hvad stundom blir från dike?
Hvad fanns i sångarn3 röst?
Fortskaffningsraedel? Sedan
Framför ett kortare ord som ut-
gångsord sättas bokstäfver så, att vid
hvarje ny bokstafa tillägg ett nytt ord
uppkommer. Bokstäfverna betecknas
med siffror.
5—6) Pronomen, ej så ofta brukadt,
som sig bör.
4—6) Adverb, som dock i denna dräk-
ten snart nog dör.
3—6) En flod som flyter långsamt
emot kylig nord.
2—6) Beteckning, som till ledning
blott blef gjord.
1 —6) Ett släktskaps — ofta likväl blott
ett vänskapsord.
Sfinx.
Wlétalés (eftersättningsgåta).
Lika med den föregående med den
skilnaden, att bokstäfverna tillägges
efter utgångsordet.
1—2) Ett nyttigt’djur, jag säger icke
mera.
1—3) En byggnadsdel, där konsten
plär florera.
1—4) Hvad gör’s då en skall ta’s
bland flera?
1 —5) En sång som kan till andakt
hjärtat viga.
1—6) Små djur, som småningom ur
djupet stiga.
Sfinx.
Bokstafsfyrkant.
4 5 7 8 1
5 2 3 1 7
7 3 6 10 3
8 1 10 3 9
1 7 3 9 1
Siffrorna ersättas med bokstäfver, och
skola dessa, lästa från venster till höger
samt uppifrån och ned, bilda samma
ord.
För flickor jag svärmat i mina da’r.
Blott en blef mitt bjärta så kär.
Hon hette mitt första. Fast ungdo-
mens da’r
Förgått, hon mitt andra dock är.
Med ardra flickor milt tredje jag blott,
Men bon mitt femte mig vann,
Ty mitt fjärde hon lagar så innerligt
godt,
Och det gör ej alla minsann.
Vanja.
Ordgåta.
2 a, 1 b, 1 c, 3 d, 9 e, 1 g, 4 i, 2 j,
1 k, 1 1, 3 m, 8 n, 3 o, 1 s, 1 t, 3 r, 4 u
Af ofvanstående 48 bokstäfver sam-
mansättas 8 ord, hvars begynnelse- och
slutbokstäfver, lästa nedåt, bilda ord,
hvilka tyda på högtidlighet.
Orden äro: 1) historiskt kvinno-
namn, 2) elementar-ande, 3) en skrift-
ställarinnas tillnamn, *t) »oskuld från
landet», 5) hvad buljong och kaffe ej
böra vara, 6) hvad som ger svar på
tal, 7) en sammanslutning, 8) en vac-
ker dygd.
b-g.
Lösningar.
Logogryfm: Stcansen; sans, ask, snask, ske-
na, sken, as, naken, kasse, sank, enka, sak,
neka, ek, en, skans, sena, sann, eka, ass och
ess, nasse, »kas».
Diamantgätan :
F
KÄR
KOSOR
FÄSTMAN
ROMAN
RAN
N
Ifyllningsgålan: Falun — Luleå. 1) Fatal,
2) salut, 3) Allah, 4) debut, 5) äkdon.
Charaden: Visby.
HULTMANS Cacao & Chocolad
rekommenderas som den bästa och vitsordas på det var-
maste af professorerna hrr Joh. Lang, Seved Ribbing, Nils
0:son Gadde, C. J. Ask samt doktor^Olof Moberg.
______ .____ —-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
