Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 7 december 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN 393
tig.» Oeh som den där sortens historier ha
en utomordentlig växtkraft, så vet man aldrig,
vid hvilka dimensioner den skall stanna till
sist.
Tänk er sedan, att det verkligen händer
någonting — en skandal 1
Att beskrifva fru Argus, hur hon då bär
sig åt, vore tacksamt nog, men måste lämnas.
Nog af, då firar hon en triumf, då känner
hon sig som berusad af segerglädje. »Var
det inte det jag sa ?» så börjar hon då sin
dag, oeh hennes sista ord är: »Likadana äro
de allesamman.»
Det ligger i sakens natur, att de, som råka
mest illa ut för fru Argus’ förföljelser, äro de
själfständiga naturerna, de män och kvinnor
som icke godvilligt böja sig för bruket, seden,
det s. k. passande, det som »går an», utan
i sina handlingar endast låta bestämma sig
af hvad de anse rätt — utan vidare. Ty
för fru Argus äro moralen och det passande
ungefär ett och detsamma. Och när hon
dömt en människa för brott mot moralen, så
betyder det vanligen, att den människan har
sårat hennes fördomar. Hon har uttalat do-
men, hon har utpekat brottslingen, tusenden
äro färdiga att exekvera bestraffningen. Ty
hennes fördomar äro mängdens fördomar, och
dem trotsar ingen ostraffadt. Att bryta emot
allmän lag är knappt farligare än att bryta
mot allmän sed, så visst som hvassa tungor
förmå taga lifvet af en människa lika säkert
som något annat eggvapen, fastän bara myc-
ket långsammare och grymmare.
Jag minns, att jag för ett antal år sedan
rätt ofta mötte på gatorna en herre och en
dam, om hvilka jag hade mig följande be-
kant:
Hon försörjde sig ärligt genom något ar-
bete — jag minns nu inte hvad, jag tror, hon
hade plats på ett affärskontor. Han var tjänste-
man. Bägge voro aktningsvärda människor.
De syntes- på teatrar och konserter tillsam-
mans. Han följde henne ofta från hennes
arbete. Alltid var det bara de två. Och
de voro hvarken syskon, ej heller gifta eller
förlofvade. Aren gingo, de följdes åt allt
fortfarande, men gifte sig, gjorde de inte, och
inte heller förlofvade de sig.
»Hvarfor gifta de då sig inte?» hörde jag
folk ofta säga, ifrigt.
Det konvenerade dem inte. De voro goda
vänner, ingenting mer, och mer hade de inte
heller lust att bli.
Men människorna hade inte lust att lämna
dem i fred. En man och en kvinna måste
gifta sig med hvarandra, annars böra de infe
få gå på teatrarna tillsammans. Allt eller
intet. Vänskap? — hml — nejl
»Det är opassande,» sade man, »att gå
och dra’(!) så där år efter år och aldrig gifta
sig.»
Mycket ondt pratades om dessa bägge akt-
ningsvärda personer, och mycket fingo de
nog också direkt höra, alltsammans bara för
att de tilläto sig ha en annan uppfattning än
den i deras kretsar gängse angående tillåt-
ligheten af vänskap — och intet vidare —
mellan en man och en kvinna.
Olyckan är, att de elaka, de småsinte, de
afundsjuka och de fördomsfulla få så god
hjälp af dem, som af nyfikenhet syssla med
andras angelägenheter, visserligen utan ond
afsikt, men också utan tanke på allt ondt de
med sitt prat och pladder kunna komma å
stad. Efraim Rosenius.
En årsrevision.
Nog vet hvar och en, att ett »ordnadt» hem
skall vändas upp och ner och ut och in hvar
höst och vår. När nu så skedde hosmig,
fann jag därvid — inom parentes tyckerman
sig alltid ha för mycket af denna världens
goda i de dagarne, hur mycket som än an-
nars kan fattas — att min herr son hade 7
lånade böcker på sin hylla, min fröken dotter
3 nothäften och en stämgaffel i sitt notskåp,
som icke voro hennes, och min herr man en
vildt främmande snusdosa på sitt skrifbord.
Medan jag nu gick och beredde mig till ett
litet grannlaga föredrag om det orättai att
icke återlämna det man lånat, allt under det
jag fortsatte mitt arbete med borste och damm-
vippa, föll mig en liten pappersrulle i han-
den, som upprullad befanns innehålla mönster
till en soffkudde, lånade i en tapisseriaffär
af — mig själf förra vintern mot en hyra
af 10 öre om dagen. Jag blef i hast obe-
skrifligt öfverseende mot de mina, och så be-
slöt jag att offentligen råda alla att göra upp
sina affärer i denna och alla andra riktningar,
så att det kommande nya året må möta idel
rena samveten. Och med detsamma beder
jag, att om någon i sina gömmor finner ro-
manen »Georg Livingston» med ägarinnans
namn på pärmen, den godhetsfullt under adress
Iduns byrå, Stockholm, måtte återställas till
A. M.
Från Iduns läsekrets.
Något om kafferep.
»Vid kaffebordets täcka skara
Till svars du innan kort skall vara
Och blekna för ditt öfverdåd.»
O, dessa kafferep 1
De värsta af dem äro på förmiddagarne, den s.
k. elfvakoppen. För någon lid sedan bjöds jag på
elfvakaffe hos fru K. Gärna hade jag stannat
hemma, ty arbete fattades mig ej, och så visste
jag, att min middag skulle bli fördärfvad och min
mage upprorisk. Jag rådgjorde med min syster,
om det »gick an» att stanna hemma. Nej bevars,
det var då alldeles omöjligt, ty dä kunde fru K.
bli »stött», och jag skulle väl ej stänga mig inne,
utan någon gäng komma ut en smula o. s. v. Nå,
jag måste ju dit. Där dracks kaffe, snart sagdt i
oäudiighet, och kakor voro där som på ett gam-
maldags skånskt bondbröllop. Och hvad talades
där om? Nonsens, sladder och ideligen sladder;
och mången medmänniska fick »stå svarslös» för
sina handlingar och icke handlingar. Jag gick hem
med en känsla af att hafva illa användt min för-
middag och med föresats att aldrig mer vara med
om något »elfvakafferep». Smaken för den sköna
köttsoppa, vi skulle ha till middag, var fördärfvad.
Jag fick, så som ju alltid händer, lida följderna
för min förseelse. Jag hade syndat mot »den mäk-
tigaste på jorden», och han hämnades.
Nå, men de trefliga eftermiddagskaffekonseljerna!
Ja, då de blott inträffa i ordentlig kaffetid och
icke urarta, så kunna de ju någon gång vara rätt
uppfriskande. Men hvad säges om detta »kaffe-
sprmg», som hos somliga fruar med tiden urartar
till riktig mani. Ha de ej bjudning hemma eller
äro bortbjudna, så ha de ingen ro i sig. Ja, det
händer t. o m. att de helt tnkelt taga sitt hand-
arbete, gä bort till någon bekant (naturligtvis med
kade och kallprat i perspektiv) och säga: »Kära
du, jag kommer kanske olägligt, men det var så
tråkigt hemma, att jag måste ut till någon af mina
väuner.» Hvems skuld är det, att »det är tråkigt»
hemma, och hur skall det bli för man och barn,
när den, som skulle göra det trefligt för dem, flyr
sin kos? Är detta rim och reson?
Och nu, mina kaffeälskande systrar, då I blifven
bjudna på ett »ordentligt» kafferep, d. v. s. i laga
tid, gå då ej för kaffets skull, låt detta bli en bi-
sak, utan för att möjligtvis från kaffebordet fora
med eder något lärorikt, någon god idé eller upp-
friskande tanke till hemmet.
Puppa.
Julbrefsmissionen.
Af E. R—y.
Nu undra säkert mina läsarinnor, hvad det
kan betyda, ty i en viss mening har ju
hvarje bref året om en mission att utföra i
världen, icke alltid glad, icke alltid uppskat-
tad, men icke förty ämnad att vara till nytta,
upplysning, varning glädje eller vederkvickelse
— ja, stundom till den allra största lyftning,
såsom vi se af utmärkta mäns och kvinnors
utgifna brefsamlingar. Med julbrefsmissionen
menas dock något specielt. Man vill icke
blott nå en viss person, i ett eller annat pri-
vat ändamål, utan man vill i en tid, då hvar
och en söker göra sin nästa godt genom kär-
lek och välvilja, nå vissa klasäer af obekanta,
dem man eljes icke kan närma sig till såsom
umgänges- eller affärsvänner. Vänner och
anhöriga emellan utbytas jul- och nyårsbref,
huru tomt är det då icke den tiden för dem,
hvilka ej hafva någondera delen. Deras ensam-
het och öfvergifvenhet kännas så mycket större
vid årets glada, fridfulla fester.
Den kristliga kärleken är uppfinningsrik,
och i England, där mycket, som är praktiskt
och förträffligt, haft sin upprinnelse, har äfven
denna verksamhet fostrats.
Det var julen 1871 i Brighton, som en
ung prestdotter, miss Emily Steele Elliott,
jämte några jämnåriga, kom på den tanken
att skrifva julbref till de fattiga, sjuka och
ensamma i sin faders stora församling. Det
utdelas ej så många julgåfvor i hennes hem-
land, men där skrifvas flere bref och sändas
flere julkort än i vårt land — därföre är
saknaden för dem, som inga få, kännbarare.
Dessa bref utsirades för öfrigt med målade
och pressade blommor och gräs — och i
hvarje bref lades ett vackert kort med ett tänke-
språk. Miss Elliott, som kände hvarje indi-
vid, kunde naturligtvis lämpa sina ord efter
hvars och ens olika sinnelag och belägenhet,
men hon insåg, att genom kopiering af dem
och olika öfverskrifter kunde de passa till
många andra än dess ursprungliga adressater.
Juldagsmorgonen kringburos de till fattig- och
sjukhus och till de enskilda hemmen samt
skänkte sina emottagare den innerligaste belå-
tenhet och uppbyggelse. Följande år värfva-
des ännu flere skribenter, och antalet bref
steg till tusen — böner om bref hade kom-
mit från många håll, så att till det tredje
året trycktes brefven, oeh för hvarje år under
de sista tjugu har intresset stegrats för dessa
bref. Det är underbart att följa med utveck-
lingen år efter år, icke blott i England, utan
i många länder nära och fjärran. Det finnes
knappt någon människoklass, som ej nu ihåg-
kommes, sjuka och friska, fattiga och rika,
ehuru de bedröfvade och värnlösa äro mest
ihågkomna.
Brefven hafva nu en alldeles utsökt yttre
utstyrsel, och blomsterkorten blifva allt konst-
närligare; de utdelas genom särskilda sekre-
terare och undersekreterare, delvis gratis, men
för det mesta till följe af beställningar, åt-
följda af postanvisningar. Sjukhus, fängelser,
söndagsskolor, barnhem fägnas företrädesvis,
men antalet af nyutgifna bref ökas bestän-
digt, så att symöten, fatligbjudningar och jul-
fester numera troget ihågkommas af sina vän-
ner. Sexhundratusen bref hafva utdelats tills
dato i England, för att ej säga något om de
utländska filialerna.
Närvarande vid liknande utdelningar i Eng-
land, fann den, som skrifver dessa rader, snart
att vi äfven i Sverige skulle kunna göra glädje
och nytta genom liknande kärleksarbete.
F. W. Tornberg
lli*f*hrlk«p
rekommenderar till julen sitt stora och förstklassiga lager af alla sorters FICK-UR i guld-, sijber- och
metaff-boetter för damer och herrar. Guldkedjor, Pläterade kedjor o. Berlocker, ygggur
ir it ^ l , . _ _____ -j
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
