Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 7 december 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392 I DU N 1894
l)å Gustaf Adolf stod såsom segerherre i
Tyskland, lät han kalla till sig sin drottning.
Han befallde, att hon skulle i allo utrustas
på ett honom och svenska folket värdigt sätt.
Huru svag Maria Eleonora än var för kvinn-
liga prydnader, gaf hon sig dock ej till tåls
med de långa tillrustningarna. Hon ville ej
invänta hofskräddaren, som efterskickades från
Hamburg, hon längtade blott efter att slutas i
sin gemåls armar.
I Tyskland bief hon mottagen med stor ståt.
Hade hon Gustaf Adolf vid sin sida, gladde
hon sig åt festligheterna; var han borta, så
undanbad hon sig alla nöjen ; då hade de för
henne intet behag, ty då förtärdes hon af oro
och längtan.
Sorgebudet från Lützen gaf en bekräftelse
åt alla de dystra aningar, som plågat Maria
Eleonora i hennes ensliga stunder. I Weisen-
fels fick hon återse Tysklands besegrare, hjälte-
konungen, hennes älskade herre, såsom död,
vanställd af sår.
Hela hennes tankevärld, all hennes ömhet
samlade sig nu kring stoftet. Inga ärebety-
gelser för den döde syntes henne för stora.
Hon åtföljde liktåget genom Tyskland och från
Wolgast till Sverige, där det nedsattes på slot-
tet i Nyköping under förberedelserna till be-
grafningen.
Änkedrottningen lät nästan dagligen öppna
locket af kistan. Hon hade låtit uttaga konun-
gens hjärta och förvarade det i en gulddosa,
från hvilken hon aldrig skilde sig. Hon fram-
ställde nu också en begäran, att konungen aldrig
skulle begrafvas. Den blef likväl af rådet af-
slagen, och konungens lik nedsattes i Riddajr-
holmskyrkans grafkor i juni 1634. Maria Eleonora
ville dock ej ens nu afstå från att få beskåda
den älskades drag. Hon framställde till rådet
en begäran att få medtaga sin makes lik till
Strömsholm, där hon tänkte slå sig ned.
Det var Ebba Brahe, nu Jakob de la Gardies
maka, som å Maria Eleonoras vägnar fram-
ställde denna begäran. Pfalzgrefvinnan Kata-
rina sökte förgäfves med sin lugna ömhet
dämpa sin svägerskas lidelsefullhet.
Rådet afslog bestämdt denna begäran, för
så vidt Maria Eleonora någonsin mera ville se
och omfamna sin dotter.
Och från henne ville hon ej afstå. Likgil-
tig för henne förut, omfattade hon henne nu
med tröttande ömhet.
Maria Eleonora afskydde nu Sverige och allt
svenskt, hennes nyckfullhet och ombytlighet
hade inga gränser. Rådet vardt till följd häraf
oroligt för sin unga drottnings uppfostran och
förde henne åter till den förståndiga pfalzgref-
vinnans hem.
Detta försämrade ytterligare förhållandet mel-
lan änkedrottningen och förmyndarne.
Om Maria Eleonoras senare lefnadsöden må
vi fatta oss kort, endast påminna om, att hon
förslösade på utlänningar svenska penningar,
flydde 1640 till Sveriges fiender danskarne och
intrigerade sedan i utlandet mot svenska rege-
ringen. Först 1648 kom hon åter till Sverige
och förde sedan ett mera lugnt lif på Nyköpings
slott. Sin dotter förstod hon aldrig, och den-
nas afsägelse af den svenska kronan och den
luterska religionen förbittrade hennes sista da-
gar. Den 18 mars 1655 lämnade hon detta
jordiska.
Svaghet och nyckfullhet äro fästa vid hennes
minne, men »hon var dock den store Gustaf
Adolfs maka», och det var honom hon hade
ägnat sitt lifs djupaste känsla.
F ru Argus.
änniskorna skulle kunna vara mycket lyck-
ligare än de oftast äro, blott de läm-
nade hvarandra litet mera i fred, eller om
de bara ville offra lika mycket lid och in-
tresse åt sina egna, som de nu gemenligen
offra åt andras angelägenheter. Hvarken den,
som onödigtvis lägger sig i en annans affärer,
eller den, som blir utsatt för den opåkallade
inblandningen, torde däraf hafva någon egent-
lig tillfredsställelse. Men det finns människor,
som lida af den där inblandningslusten som
af en passion, hvilken de icke äro mäktiga
att behärska. De kunna icke lefva, om de
ieke få förbittra andras lif med sina varnin-
gar, råd, pikar giftigheter och intriger. De
inbilla sig alltid handla i de goda sedernas
eller den hotade moralens namn, åtminstone
ta de sig en ton, som om de så gjorde. Men
i regeln är drifkraften bakom deras handlin-
gar intet annat än afundsjuka öfver andras
lycka; man finner det däraf, att de vanligen
icke komma i rörelse förr, än det är fråga
om att förstöra något, som hotar alt föra
lycka med sig, och man ser det ytterligare
på deras skadeglädje, när deras åtgöranden
ha burit önskad frukt.
Det gör mig ondt att så skall vara förhål-
landet, men sanningen till ära måste jag kon-
statera, alt den osympatiska varelse, hvaraf
jag här ofvan antydt konturerna, i de allra
flesta fall är en kvinna.
Denna kvinna har ingen viss ålder. Man
gör »de gamla tanterna» orätt, om man på-
står, att det företrädesvis skulle vara inom
deras krets moralens intrigerande väktarinna
kunde anträffas. Då, är långt ifrån fallet. Den
hedervärda damen uppträder i alla skepnader
och inom alla åldersklasser. Sällsyntast är
hon naturligtvis bland de unga, som ännu
hafva lifvet för sig eller åtminstone ännu icke
sett den sista förhoppningen om lefnadslyeka
gå i kvaf.
Än är hon en f. d. skönhet, som haft
många »anbud», men refyserat dem alla, och
nu länge men förgäfves väntat på ett tillfälle
att få försona sina hjärtlösheler och uttala
ett lyckliggörande ja.
Än är hon en änka, som verklig sorg för-
bittrat, gjort hård och känslolös, än en ensam,
som alltid varit ensam och vet, att. hon all-
tid skall förblifva ensam. Men hon kan också
vara en till det yttre lycklig ung fru, som
dock något missräknat sig och har svårt att
se andra på väg till en lycka, som hon kanske
endast delvis uppnådde. Med ett ord, hon
har många ansikten, och mångt och mycket
kan det vara, som har gjort henne till den
hon är. Vanligtvis ligger grämelse öfver fel-
slagna förhoppningar eller sköflad lefnadslyeka
inunder, och häri kan ju spåras något för-
sonande; det är väl i det minsta antalet fall,
som olycka verkar förädlande.
Emellertid, sådan hon nu är och hur hon
hlifvit denna dygdens och moralens skarp-
ögda väktarinna, så är hon en skräck och
förbannelse för alla unga älskande par, som
komma inom hennes räckhåll. Hvilka floder
af tårar ha icke badat vackra ögon för hen-
nes 3kull! Hvilken otalig mängd af missför-
stånd har hon icke tillskapat! Hur många
ledsamheter och uppträden har hon icke ställt
till!
I att uppdaga en gryende böjelse besitter
hon rent af virtuositet. Hon äger en utom-
ordentlig skarpblick och har det finaste vä-
derkorn. De mycket nyttiga djur, som på
grund af sitt känsliga luktsinne dresseras att
uppsöka tryffel, äro klåpare i sin konst, jäm-
förda med kärleksuppspårerskan — ty hon
vädrar tryfflen både där den finns, funnits och
möjligen eller omöjligen kan komma att fin-
nas.
Och så fort hon vädrat något misstänkt
d. v. s. att, enligt hennes förmodan, någon
liten älskogsdröm håller på att spira, då ger
hon sig ingen ro, förrän den späda plantan
är uppryckt med rötterna. Att Gud fader
själf hafver instiktat äktenskapet, det fäster
hon sig inte vid, och att människor inte gärna
kunna gifta sig med hvarandra, förrän de åt-
minstone nödtorftigt gjort hvarandras bekant-
skap, det lämnar hon alldeles ur räkningen.
En herre har tittat på Allida på ångbåts-
bryggan — alltså: Allida får inte gå till ång-
båten mer.
Så lyder domen, om dygdevårdarinnan är
i den ställning, att hon har någon makt att
ulöfva öfver sitt offer. Och Allida öfvervakas
med stränghet från morgon till kväll.
Men ack, inte alltid hjälper det!
Kärleken är uppfinningsrik, det är nu en
utomordentligt stor lycka, hvaröfver vi icke
kunna känna oss nog tacksamma mot en vis
försyn. Mitt hjärta riktigt sväller af fröjd,
när jag tänker på alla lustiga spratt, som spe-
lats gamla elaka glädjeförstörerskor, alla bref
som vexlats bakom en omisstänksam rygg,
alla hemliga blickar, som trotsat oombedd
vaksamhet, alla älskliga flickor, som trium-
ferat, och alla dygdens och moralens själfko-
rade väktarinnor, som blifvit grundligt, grund-
ligt lurade.
Kärleken är uppfinningsrik, och unga flic-
kor kunna se vådligt menlösa ut och ändå
vara fåglar, som man inte tar precis där man
sätter dem.
Tack vare dessa lyckliga omständigheter,
stanna afundsjukans och skadebegärets an-
strängningar ofta vid blotta försöket, kärleks-
band knytas, förlofningar komma till stånd,
äktenskap ingås och människor blifva lyckliga
— allt utan att dygd och moral däraf tagit
den allra minsta skavank.
Men den äktenskapliga hamnen, hur lugn
och trygg den än månde vara, mot fru Ar-
gus’ spejande blickar skyddar den ej. Här
öppnar sig tvärtom det intressantaste fältet
för hennes verksamhet. Hon känner sina be-
kantas äktenskapliga förhållanden bättre än de
känna dem själfva. Där de i sin stora oskuld
och hjärtans enfald tro sig lefva ett lyckligt
samlif, där vet hon berätta om mannens kall-
sinnighet och den beklagansvärda makans af
salta tårar genomdränkta örngåttskudde. Och
som hon naturligtvis brinner af begär att
ställa allt till rätta, besöker hon det af olyc-
kan hemsökta hemmet, ger mannen pikar,
hustrun tröstegrunder och lyckas kanske också,
om hon får hållas, att ställa allting riktigt
på tok.
Det gagnar till intet att söka taga henne
ur hennes villfarelse. Hon har nu en gång
för alla den uppfattningen om männen, alt de
bedraga sina stackars hustrur — den som
icke har gjort det ännu, haa kommer att göra
det — och om fruarna, åtminstone de yngre
och behagligare, att de äro »gruHigt» oför-
siktiga.
»Se på fru X. bara — ute och prome-
nerar med främmande herre 1 Det skulle hen-
nes man veta, han sitter på sitt kontor, han,
och anar ingenting.»
Och så går historien vidare. Naturligtvis
vill hon inte säga något ondt om den kära
väninnan, men »nog — är — hon oförsik-
—Fotogéukoket “PRIMUS“ »>*—-
är hittills oölvertra.Ua.dt
100,000 st. nu tillverkade och sålda.
Säljcs 1 a’la Jcrn- & Bosättningsaffärer
£ Varnas för värdelösa efterapningar. h
Î5 B. A. Hjorth & Co.
^ 5 Klara II. Kyrkogata. Stockholm.
“PRIMUS MATTAN,
Pris 75 öre st.
förekommer absolut all öfverkokning
& vidbbränning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
