Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 7 december 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N 395
I juletid.
Berättelse af Hedvig Indebetou
lim de verkligen skulle resa? Ja, nu
när frågan på allvar blifvit väckt, kände
den unga frun sig icke ohågad för julresan.
Hon hade eljes inte altid tyckt det vara så
roligt att resa till svärföräldrarne —• de voro
nog så goda och välmenande, det förstås,
och höllo af henne på sitt sätt, men det låg
ändock en viss stelhet, tyckte Helene, öfver
detta gamla hem, där lifvet under åratal gått
i samma hjulspår; det fanns något som tryckte
henne och kom henne att inte alldeles kunna
vara sig själf, då hon vistades där, hon som
åtminstone under den senaste hälften af sitt
lif blifvit van vid att i nästan allting få följa
sin egen smak och håg. Hon brukade ofri-
villigt draga ett andetag af lättnad, då de
körde ut genom gårdsgrindarna igen; hon
tyckte att det kanske inte var snällt, men
hon kunde inte hjälpa del; och kanhända var
det inte alldeles utan, att också Axel kände
något dylikt, fastän han på det hela trifdes
ganska godt i det gamla föräldrahemmet. Om
man vid något annat tillfälle föreslagit Helene
alt resa till landet midt i vintern — hon,
som inte lämnat Stockholm under någon
vinter på så många år — då hade hon icke
ett ögonblick allvarsamt tänkt därpå; men
då hon nu för tredje gången genomläst sin
svärmors bref med svärfars egenhändiga post-
skriptum, märkte hon, hur skrifvelsen andades
en så uppriktig välkomsthelsning och önskan
alt de skulle komma, att hon kände en verk-
lig lust att fara.
Och så en jul på landet igen! Helene
hade icke tiilbragt någon jul på landet, sedan
hon var nio år; ty vid den tiden var det,
som hennes föräldrar flyttat till Stockholm.
Och sedan dess hade hon, under det hon
vuxit upp i hufvudstaden, så vuxit in i dess
lefnadssält och intressen -— icke minst nu
vid mognare år, sedan hon där fått sitt eget
hem — alt det bredt sig en glömskans
slöja, äfven om den var halft genomskinlig,
öfver intrycken från barndomstiden och landt-
lifvet.
Men där hon nu salt tillbakalutad i schäs-
longen, ännu med brefvet i handen, sedan
hon lagt boken, som hon förut läst uti, ifrån
sig på det lilla japanesiska bordet bredvid,
var det som om en frisk fläkt från landet
hastigt skingrat den där töckenslöjan, så alt
bilderna från fordom framstodo klarare än
på mången g®d dag. Det föreföll henne som
om väggen midt emot henne nu i stället in-
svepts i ett dunkel, till dess att bara en enda
punkt däraf syntes klar och tydlig — det var
det där vinterlandskapet med snötyngda gra-
nar, som de en gång köpt af en obemedlad
ung artist, men sedan ägnat föga uppmärk-
samhet, emedan det i konstnärligt afseende
stod så långt efter de franska landskapen,
som hängde bredvid. Men nu hade det rik-
tigt blifvit lif i den taflan. Den växte och
blef större, tyckte hon, till dess att den bort-
skymde alla de andra, och skogen framstod
så frisk, att Helene riktigt kände, hur den
doftade, och hörde, hur snön knarrade under
fotterna på den lilla flickan, som kom med
sin korg på armen borta på gångstigen . . .
det var kanske hon själf, då hon gick till
gamla Linas stuga den där sista julen; land-
skapet påminte just om den lilla skogsvägen,
det var underligt att hon aldrig märkt det
förrl
Men hvad satt hon nu här och drömde
om? Hon befann sig ju i det bekväma soff-
hörnet i sitt eget lilla förtjusande »skrifrum»,
som det kallades, i sitt vackra, komfortabla
hem i Stockholm! Och nu kom hon ihåg
att Axel, innan han gick till sitt kontor, bedt
henne att besvara brefvet med middagsposten
och tillagt, att han för sin del inte hade
något emot resan, men alt hon fick bestämma
i den saken alldeles som hon själf ville.
Helene sprang upp och gick fram till skrif-
bordet. Hon satte sig ned och skref, nästan
utan ett ögonblicks betänkande, skref och
tackade på det hjärtligaste och sade, att de
skulle komma. Det fanns bara en punkt
som gaf något att tänka på, och den bad
hon svärmor vara god och afgöra själf samt
låta henne få några rader till svar: det var
om hon skulle få komma redan några dagar
före jul, då Axel måste resa ned till Göte-
borg i affärer, eller om de gamla hellre ville,
att hon dröjde och mötte honom på vägen
på återresan, dagen före julafton, så att de
då kunde följas åt till föräldrahemmet. Kan-
ske hade det varit mest i sin ordning, att
hon aldrig föreslagit något annat än det; men
hon var själf mera böjd för det förra alterna-
tivet, ty hon hade ännu aldrig rest så långt
utan sin mans sällskap, allt sedan de blifvit
gifta, och tyckte att att det skulle bli grufligt
tråkigt att fara hela vägen ensam, isynnerhet
dagen före helgen, då det är en sådan träng-
sel i kupéerna.
Kanske lästes det omedvetet mellan raderna,
hvilken hennes egen önskan var — alltnog:
inom ett par dagar kom svar från svärmor,
som uttryckte sin glädje öfver de ungas löfte
att komma och bad sonhustrun vara mycket
välkommen några dagar före sin man, om hon
själf så önskade och kunde trifvas i ensam-
heten på landet. Gästrummen väntade dem
redan i god jul-ordning, skref den gamla frun;
och hon bad endast Helene ursäkta, om hon
själf och tjänstefolket skulle vara något mer
än vanligt upptagna dagarna näst före jul,
hvilket är oundvikligt i ett landthushåll.
Men Helene kunde kanske vara road af en
promenad i skog och hagar, om hon fann
tiden lång — det var så vackert nu, sedan
snön kommit, stod där vidare. Svärmor var
aldrig mångordrig i sina skrifvelser, så att
till och med detta lilla tillägg var något min-
dre vanligt. Och så afslutades brefvet med
en underrättelse om svärfars helsa, att den
var som vanligt, inte just vare sig sämre
eller bättre, och att han mycket gladde sig
åt att få tillbringa julen tillsammans med
sina barn.
Allt detta tilltalade emellertid Helene, och
hon gjorde sig i ordning till resan med mera
ifver och i gladare stämning, än hon på länge
gjort det till någon fest i staden.
Axel var nöjd med anordningarna, och så
reste de. Efter en half dags färd skildes de
vid stationen, där svärfars släde, förspänd
med ett par vackra hästar med klingande
bjällerkransar, stod och väntade; en viftning
med näsduken från Helene, med resmössan
af Axel — och så syntes efter tåget blott
en strimma af rök. Helene steg upp i slä-
den och sveptes väl in i fäliarna af gamle
Jakob; ty ingendera af svärföräldrarne vågade
sig ut i kylan för att möta henne, hvilket
hon också förut artigt sökt afböja.
När släden satts i fart och Helene bief
ensam, kom det i första ögonblicket ett visst
missmod öfver henne. De hvita slätterna,
öfver hvilka vägen först gick, gjorde ett öds-
ligt intryck på henne, allt såg så kallt och
dödt ut. Saknaden efter Axel tog ut sin
rätt — de voro sällan skilda ål — och hon
erfor nästan en känsla af ånger öfver hela
resan. Hvad hade hon egentligen här nere
att göra nu? Hvarför hade hon känt en
så ovanlig håg att resa? Det visste hon
inte själf, det var som om ett okändt »något»
lockat henne — kanske var det bara hennes
smak för ombyte! Men i alla fall hade hon
nu rest, och därför var det förståndigast »to
make the best of it». Och efter detta beslut
var det som om dysterheten blåst bort både
från Helenes sinne och från landskapet; man
hade nu kommit in i skogen, och här kände
Helene sig mer hemmastadd. Den friska luf-
ten och den glada bjällerklangen hade ock
gjort sitt till, så att då den gamla herrgården
med sitt brutna tak slutligen skymtade fram
bakom björkdungarna, var Helene åter sig
själf och i sitt allra glädligaste lynne.
Svärmor stod på trappan och välkomnade
henne. Gamla Mina, lika oföränderlig till
sitt utseende och hela väsen som svärmor
själf, aftog hennes kappa och öfriga ytter-
kläder i tamburen, med samma välvilliga min
och afmätta nigning som förr. Allting var
precis som om det inte rört sig, sedan Helene
var här i somras ett år sedan, tyckte hon.
Just det tänkte hon på, då hon stod framför
tamburspegeln och ordnade sitt hår — men
i ett nu höll hon på att släppa den lilla
kammen af förvåning. Hvad var det för en
trollspegel? Den visade henne i detta ögon-
blick, hur salsdörren sakta öppnades på glänt,
och där syntes ett litet rosigt barnansikte
med spörjande, nyfiken uppsyn, och så kom
där ut en hel liten flicka om en tre, fyra
år, som sprang rakt fram till henne, slog
armarna om henne och ropade: »Goddag,
tant Helene!»
Helenes första impuls var att lyfta upp den
lilla på armen och kyssa henne. Hon kände
sig så angenämt öfverraskad af denna nya
företeelse i det gamla huset, att hon i en
skämtsammare och muntrare ton än hon
någonsin förr där antagit, utropade: »Hvad
i all världen har svärmor lagt sig till med
på senare tider? Ni ha väl inte inrättat ett
barnhem här?»
Det for ett ovanligt uttryck öfver den gamla
fruns ansikte, som Helene inte kunde säga
om det betydde belåtenhet öfver hennes vän-
lighet mot barnet eller missnöje med hennes
utrop — kanske båda delarna? Men i det
hon med en rörelse af handen bjöd Helene
att stiga in i det stora trefliga förmaket med
de gammalmodiga möblerna, sade hon endast
i sin vanliga, afmätta ton: »Det är Hjalmars
lilla flicka.»
»Svåger Hjalmars?!» — Ja, nu kom Helene
ihåg! Honom hade hon inte sett sedan sitt
eget bröllop — fastän bröderna träffats ibland
på Axels affärsresor — och hans fru hade
hon aldrig sett. De hade också bott nere
i Skåne och hade visst inte ofta haft
tid eller råd till resor under de få år, de
varit gifta. Och nu voro de båda redan
borta! Han hade oförmodadt fallit ifrån för
mer än två år sedan; och nu hade också
hon, hustrun, dött på hösten; det hade Helene
naturligtvis hört, men sedan inte just tänkt
vidare på, då hon haft så föga gemenskap
med familjen och så många egna små in-
tressen i tankarna. Svärmodern hade ej hel-
ler skrifvit något därom sedan dess; men nu
fick Helene höra, att lilla Astrid redan i två
månader haft sitt hem hos »farfar och far-
mor», under det att hennes båda bröder
kommit till sina morföräldrar.
ir
u :0
« t/i
.
« :0
II
5,1 i
i » s
s « -S
« u> =
Ü-Si!
IQ
H
«
<
O
Extra fin Marsala (Qual.té Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid un-
dersökning af handelskemisten befunnen, enl. intyg, fullgod.
Garanteras utmärkt. Pris kr. 1: 25 pr but. Finnes endast hos
K. A. Nydahl & C: o
Stockliolm, 2 Slureplau 2
Riks- och Allm. Telefon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
