Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. 14 december 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N 401
dess glans glittrade de rimfrostklädda träden
och buskarna, ja, hvarje litet strå, som förut
stått helt obemärkt på gräsvallen, framstod
nu skimrande i en genomskinlig dräkt af
silfver och kristall. Björkskogens lummiga
hvita kronor bildade den vackraste färgbrytning
mot den mildt klarblå himmelen ; och rök-
pelarna från ett par aflägsna skorstenar höjde
sina lätta ringlar rakt upp, betecknande
att det var alldeles lugnt och några grader
kallt. Det låg en verklig julstämning öfver
hela naturen. Helene kände det djupare än
hon gjort på åratal. Hon var hänförd öfver
vinterns prakt och tyckte att den till fullo
kunde mäta sig med sommarens. Minnena
från hennes egen barndom trängde sig på
henne: hon såg åter tydligt det lilla landtliga
hemmet, den snöhöljda trädgården, hafrekärf-
varna på gården, gubbarna och gummorna,
som kommo för att få sin julkost, det fejade
köket, där man skulle »doppa i grytan», jul-
granen, julklapparna, julbordet med lutfisk
och gröt — och till sist modern, där hon
spelade julpsalmen vid pianot, medan alla de
öfriga instämde — med ett ord julaftonen på
landet, sådan hon gömt den i minnet, men
aldrig upplefvat den sedan. Var väl hon
densamma som den lilla flicka, hvilken då
med en så sann barnafröjd gladt sig åt allt?
Ack, hon tyckte att hon blifvit en helt annan,
en så förkonstlad varelse sedan dess. Skulle
då aldrig barnastämningen, barnakänslorna,
barnahjärtat kunna återkallas?
»Nu kommer Jakob med korn åt fåglarna!»
utbrast i detsamma lilla Astrid och klättrade
upp på stolen bredvid henne; och så stodo
båda där och hade ett gemensamt nöje af
att se, hur hundratals sparfvar och andra
småfåglar samlades i julkärfvarna, som drän-
garne satte upp på störar utanför. Välbe-
kanta julseder upprepades sedan hela dagen;
äfven grosshandlaren fann sig road af att
igenkänna dem, och allramest gladde det
honom att se sin hustru så föryngrad och
glad. »Vet du Helene,» sade han, »att i
dag påminner du mig så lifligt om första
gången jag såg dig -—- du var då ännu nästan
bara barnet — det var på det där kälkpar-
tiet ute på revisorns landtställe, det minns
du nog!»
När Helene gått upp på deras rum för att
kläda sig till middagen och slagit sig ned i
soffan för att dessförinnan hvila sig några
ögonblick efter förmiddagens många små be-
styr, kom Axel just in för att säga henne
några ord.
»Helene,» började han, men afbröt sig i
samma ögonblick, förvånad öfver det allvar-
liga, nästan vemodiga uttryck, som lagt sig
öfver hans hustrus nyss så glada anlete.
»Hvad var det du ville säga?» utbrast hon,
liksom väckt ur en dröm.
»Käraste Helene,» sade han, i det han
satte sig bredvid henne, »jag ville bara säga
dig, att jag verkligen inte köpt någon riktig
julklapp åt dig — bara några småsaker. Jag
hade glömt att fråga, innan vi reste, hvad
du ville ha; så tänkte jag reparera min för-
sumlighet genom att köpa något vackert i
Göteborg, men fann ingenting som jag tyckte
om —- sidentyg trodde jag inte du ville ha
nu igen, och pälsverk har du ju köpt i
höst — —»
Helene gjorde nästan en afvärjande rörelse.
»Aek ja, jag har ju allting,» sade hon med
ett likgiltigt tonfall i rösten, »allting, utom–––-»
Han hörde kanske inte det sista, tyst ut-
lade ordet, ty han fortfor: »Och därför
tänkte jag du skulle tycka mest om att välja
dig något själf, då vi komma hem.»
»Ack, jag är så glad öfver att du inte
köpt någonting — —» kom det nästan med
en snyftning.
Axel såg frågande på henne; var hon verk-
ligen glad?––––»Jag såg en juvelbrosch,»
återtog han, men hon afbröt honom med en
häftighet, som nästan gjorde honom orolig:
»Axel! jag vill inte alls ha några mer juve-
ler! —- — men ack, jag vill så gärna ha–––-»
»Men så säg då, älskade vän, hvad du
vill ha!»
Helene såg upp med tårade ögon. »Men
jag fruktar, att du kanske inte vill?» sade hon
sakta.
»Har jag väl någonsin nekat dig något,
som stått i min förmåga att gifva dig?» sade
han nästan förebrående.
»Ack, det är nog sant,» sade hon ömt,
»— — men det är en så mycket dyrbarare
juvel, jag önskar mig — — jag vill ha lilla
Astrid!»
Grosshandlaren studsade något, och så satt
han en stund i tyst begrundande. Det var
ett ögonblick af djup spänning för båda.
Men därpå tog han Helenes hand och utbrast:
»Det hade jag inte kommit att tänka på just
nu. Men du har alldeles rätt —- vi behöfva
lilla Astrid, kanske ännu bättre än hon be-
höfver oss. Och jag önskar det också för
Hjalmars skull.» Och så möttes de båda
makarna i en lång uttrycksfull smekning —
kanske hade de aldrig så förstått hvarandra,
som nu.
Men nu återstod en annan fråga af mycket
ömtålig natur: skulle de gamla vilja mista
henne? Axel trodde nog det; men saken
måste i alla fall framställas med mycken för-
siktighet och grannlagenhet, — och det borde
naturligtvis Helene göra. Herrar åtaga sig
icke gärna någonting, som kan framkalla sin-
nesrörelse eller något slag af obehag. Emel-
lertid beslöt man att ingenting säga i afton,
utan afvakta lägligt tillfälle.
Julkvällen var glad. Lilla Astrid fröjdade
sig med hela sin ålders rika förmåga, och
hennes glädje meddelade sig ofrivilligt åt alla
de äldre. Trött somnade hon slutligen med
händerna fulla af leksaker, — dock icke förr
än hon först fått stå vid den stora flygeln i
salen och höra på, hur »tant Helene» spelade
och sjöng julpsalmen.
Helene kunde dock icke somna lika lätt
denna julafton. Tankarna trängde sig på
henne — först en känsla af lycka och tack-
samhet öfver den rika, dyrbara julgåfva hon
skulle erhålla! — men därpå kommo andra,
ännu mer allvarliga, oroliga tankar. Hon
kände sig inte lika öfvertygad som Axel om
att svärmor skulle vilja gå in på att släppa
lilla Astrid ifrån sig. Hon hade ju inte gjort
den allra minsta antydan om, att hon önskat
eller ens tänkt sig något sådant; det kunde
vara af grannlagenhet — men det kunde
också vara af ett annat skäl. Helene hade
hela tiden omedvetet känt hvad det var:
svärmor ansåg inte henne, Helene, vara den
rätta att kunna med nog allvar och förstånd
uppfostra ett barn — ett sådant barn som
Astrid! Svärmor ansåg henne vara alltför
fåfäng och ytlig . . . Det stack till i hjärtat
på Helene. Hade den gamla frun själf gifvit
en vink därom, då hade Helenes stolthet
ovilkorligt upprest sig och motsagt det. —- —
Men nu hade hon ju ingenting sagt! Det var
Helenes eget samvete, som antog svärmoderns
röst och anlete. Och det var därför, som
Helene nu istället kunde ödmjuka sig och
tillstå: »Kanske har hon inte alldeles orätt! —- —
Ar jag värdig en så stor gåfva? Har jag
rättighet att påtaga mig ansvaret för detta
barn?» — — Och hon kände nu att det
viktigaste vid andras uppfostran är att i första
rummet uppfostra sig själf.
Och dock — Helene måste äfven göra sig
själf rättvisa: hon var i grund och botten
ingen ytlig, flärdfull natur! — så ropade en
annan röst ur djupet af hennes hjärta. Hon
hade ju från början varit en enkelt och all-
varligt uppfostrad flicka och hade förblifvit
det, åtminstone så länge hon var barn. Men
hon hade sedan småningom låtit klema bort
sig af medgången och öfverflödet — hade
blifvit smickrad och bortfjäsad, omhuldad och
uppassad, till dess hennes ädlaste krafter lik-
som domnat bort i lyckans sköte. Hon hade
icke ägt nog inre motståndskraft mot allt
sådant, utan låtit sig föras som ett flarn med
strömmen. Men hennes kärnfriska karaktär
hade dock ännu icke tagit skada! Hon erfor
en uppriktig längtan — ja, hon hade känt
den länge — att rycka upp sig ur denna
domning, att skaka af sig världslighetens och
småsinnets stoftmoln och andas en friskare
luft. Hon ville bryta med egoismen och be-
kvämligheten, som hotade att få allt större
makt öfver henne — och hon ville ej längre
vara slaf under modets och det konventio-
nellas fordringar. Och hon såg en räddning
därifrån i det nya, stora mål, hon nu hade
framför sig. Kanske var det kärleken till
maken, som hållit hennes bättre natur så
vaken som den var; men kanhända äfven
den skulle kunna lida af det utåtvända lif
de förde? Nej, de skulle börja ett annat
lefnadssätt — lefva för hemmet, icke för
sällskapslifvet. Hon kände, att Axel delade
hennes önskan, men visste att han i dylika
fall mycket rättat sig efter henne. Och än-
dringen skulle nu icke bli så svår att utföra.
De hade nu barnet att lefva för. De skulle
inte bry sig om hvad andra tyckte; deras
verkliga vänner skulle nog förstå dem — och
var det någon som inte gjorde det, så finge
han väl låta bli!
Hvad Helene kände sig lugn efter detta
beslut! Och med en bön om nåd och kraft
till dess utförande, mer varm och innerlig än
någon som på länge stigit ur hennes hjärta,
insomnade hon slutligen och sof en god sömn
med ljusa drömmar.
När Helene därefter på juldagsmorgonen
satt i den lilla upplysta landskyrkan, där jul-
ljusen tindrade och psalmsången ljöd så lifligt
och kraftigt, tyckte hon, att detta var den
högtidligaste gudstjänst hon någon jul firat.
Det var därför att hon själf bar högtidsstäm-
ning inom sig. Och om den predikan hon
hörde än icke utgjorde något framstående
vältalighetsprof, så betydde det mindre, ty
vid sådana högtider är det själfva ämnets
storhet som talar kraftigast.
Frisk som ett vinterny kom Helene hem
från kyrkan, just lagom för att hälsa god-
morgon på lilla Astrid, som först nu vaknat
efter den föregående aftonens trötthet. Efter
frukosten hjälpte Helene henne att ordna jul-
klapparna och tog henn’e sedan på sitt knä
och berättade i lättfattliga ordalag om jul-
ljusen i kyrkan, om Kristusbarnet i krubban,
om herdarne och änglasången, till hvilket allt
den lilla lyssnade med spänd uppmärksamhet,
under det hon genom ett och annat naivt
inkast visade, att ämnet icke var henne all-
deles främmande.
Emellertid tycktes »det lägliga tillfället» att
tala med svärmodern om Astrid icke vilja
A TT«T Hvar och en, som före den 20 december från undertecknade rekvi-
reraren Flossaapparat, erhåller gratis ett på tyg uppritadt, färglagdt Hedberg & Bäckgrens maskinaffär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
