Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1894 - Äkta? af Ellen Key - Fint folk och inte fint folk, af Anna Wahlenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
Äkta?
N
är kvinnor ägna sig åt det framfor
allt kvinnliga nöjet att — mön-
stra hvarandras kläder, finner man bland
andra synpunkter ofta också den, om de
föremål äro äkta, hvilka man ömsesidigt
beundrar. Från plymen i hatten och
sköldpaddskammen i håret, till spetsarn^
på klädningen och stenarne, som blixtra
i smyckena, bedömes allt ur denna syn-
punkt. Och man far därunder e] sallan
höra, huru ett tvifvel i en eller annan
riktning afvisas med yttrandet: »Inte
skulle hon, som är en så verkligt fin
kvinna, vilja bära något oakta!»
Det finnes verkligen också ett sam
manhang mellan sann förfining och afsky
för lånad eller låtsad grannlat; en afsky,
genom hvilken en bildad kvinna, i sm
klädsel och sitt hem, visar sm känslig-
het för det verkligt utsökta pa dessa,
den fina smakens mest allmangiltiga, om-
råden. Det är därför, . i yttre mening
en alldeles riktig värdermgsgrund foi en
kvinnas finhet, att hon soker det akta i
hvad hon bär eller omger sig med att
hon föraktar att verka genom det blott
skenbara, att hon afstår från den lyx, som
hon icke har råd att göra gedigen.
Eo-endomligt är däremot, att man annu
endast söker kännetecknen för en fm kvin-
na i de yttre ting som hon vaigr tilUi
egen eller hemmets prydnad. Det anses
däremot icke nedsättande för en finkvmna,
om hela hennes andliga kladnad ar oakta,
om hon dekorerar sina samtal med lana-
de omdömen, om hon möblerar sitt hut
vud med eftergjorda åsikter .
Om vi värdesätta de andliga mtryck,
vi t ex. under en vinter erhållit fran de
kvinnor, med hvilka vi sammantraffat,
så finna vi, huru mycket mera sallan _vi
rönt en inre fröjd genom en frisk s3adf-
tänkt tanke, en varm, omedelbar kansla
än vi haft en ögonfröjd genom akta
spetsar och ädelstenar. Vi hafva bort ta-
las om människor, om dagens händel-
ser, om konst och litteratur Men vi ha
icke fått höra hvad de telande sjalfva
läst, sett och pröfvat. Vi ha fatt hora
deras väns vänners meddelanden om den
»alldeles sanna» sista skandalen. Vi ha
fått veta deras fäders eller mans tankar
om försvar, tullar och rostratt. Vi ha
fått referat af den eller den tulnmgens
konst-, teater- och litteratur kritik. Om
vi fråca : »Känner ni de personer,
hvilkas”ömtåligaste förhållanden m med-
delar hvilkas innersta känslor m bedö-
mer?» — så få vi vanligen till svar:
»Nej, lyckligtvis inte, men. ..» Och sa
följer en ström af meddelanden ur idel
.-rumliga källor. Om vi invanda. »Har
ni själf studerat frågan?» blir oftast sva
ret: »Nej, men min man sager . . . •» Om
man undrar, i fall den dömande sjalf last
boken hon underkänner, utbrister hon.
»Det kan inte falla mig in nar en sa
ansedd granskare som D. E. W. sagt, att
den är omoralisk.» Om man undrar,
fall den lofordande själf sett taflan hon
prisar, får man ej sällan veta, att hon
icke ännu gjort det, men att hon helt
litar på sin bästa väns man, som forstar
konstfrågor i grund, och som sagt, att ta
lan är alldeles utmärkt,
Och så går det eftersägande sladdret
från samkväm till samkväm, fran krets
till krets. Allt tätare fylles luften at
osjälfständiga omdömen, och stundom vaxa
flingorna till en snöstorm, under hvilken
en människas rykte eller framtid begraf-
Det är emellertid icke de sålunda off-
rade, som blifva de enda beklagansyarda.
De eftersägande själfva ga också un-
der. Ty individuell utveckling och sjait-
ständighet äro märket på en personlighet,
och i andlig mening går darfor den un-
der som personlighet, hvilken icke stia-
var att nå den rikast möjliga individuella
utveckling och själfständighet.
Det är inifrån vi utvecklas. Våra stur-
dier, våra iakttagelser, vara intryck a
andras verk, af andras tankar och käns-
lor blifva för oss närande allenast i clen
mån vi genom vårt eget arbete, var egen
profiling, vår egen kärlek komma i for-
hållanden till dessa verk och tankan
Endast hvad vi genom egna niodor och
strider vunnit, endast hvad vi sjalfva sett,
hört läst, tänkt, känt, njutit, alskat,
hatat, lidit - endast detta blir en orga-
nisk del af vår andliga personlighet, blir
lifskraft i vår utveckling.
Om vi också kunna få ägna en lang
lefnad till denna utveckling, kunna vi
dock icke hinna att själfva tillägna oss
mer än en ringa del af kulturens resu -
tat, att mer än i några fall bilda oss egna
omdömen. Men lat oss da borja att anse
det som ett af tecknen pa bildning, att vi
afstå från att fälla omdömen i ämnen,
dem vi icke känna. Låt den goda sma-
ken stadga, att man, lika väl som man
afstår att bära falska juveler, nar man
ej äger äkta, afstår att låtsa sig aga omdo-
men utan helt enkelt säger: »Om
detta har jag icke haft tillfälle eller för-
måga att bilda mig en egen asikt » N a,
en sådan ärlighet anses oumbärligs tor
att man skall äga andlig förnamhet och
förfining, då skall kulturen nastan hatva
tao-it ett lika stort steg framat, som nar
mån började bli allmänt läskunmg. Ty
näst efter möjligheten att skaffa sig de
insikter, man finner önskvarda, star i kul-
turvärde förmågan att se och modet att
erkänna, hvilka de insikter aro, som man
icke äger! „ , „
Vi kunna ej hoppas pa en skonare
mänsklig tillvaro, förrän livarje männi-
ska blir djupt medveten om, att sa lange
hon lyser med hoprafsade, eftergjorda
andliga prydnader, sänker hon sm egen
personlighet, försvagar sin intellektuella
och moraliska karaktär, förfular och för-
fuskar tillvaron.
Ty allt hänger sanunan. Ingen leiver
någonsin ostraffadt i andra hand, i hvad
afseende det vara må. Vi kunna icke
intellektuelt draga oss fram pa lan, utan
att vi också moraliskt bli mindre sam-
vetsgranna. Vi äro i dag orättvisa mot
en bok, en tafla, ett drama genom att
döma dem efter andras ord, innan vi
själfva pröfvat dem, eller genom att
icke våga visa den glädje de gjort oss,
ifall icke kritiken tillåtit oss att gladjas,
eller genom att låtsa en ovilja, vi icke
känna, men andra af oss krafva i sma-
kens eller sedlighetens namn. Vi blifva
i morgon, på liknande satt, orattvisa eller
oärliga mot en människa eller mot var
egen känsla — en orättvisa, en oarhghet,
1894
som kanske få inflytande på ett helt hfs
öde.
y
Tillvarons summa af andlig rikedom,
af andliga värden förringas genom att
vi icke lämna vårt egnaste till det
hela. Detta vårt egnaste må vara stort
eller litet, rikt eller ringa — när yi sjalt-
va känt eller tänkt det, är det betydelse-
fullare för andra än hvad vi blott etter-
säo-a, om också vår auktoritet ar den
allra yppersta. Och när vi nodgas stoda
oss på auktoriteter, kunna vi dock in-
lägga personlighet i vårt val af dem oc i
ärlighet i erkännandet af var skuld till
dem. ,.,
I intet fall har man tills vidare min-
dre följt Honom, kring hvars jordelifs be-
o-ynnelse jultankarne samlas, än i manin-
gen att låta. allt tal vara ja, ja, nej,
nej. Detta fullkomligt tveklösa, otvaty-
(]io-a sanningskraf har en och annan ta-
o-it till regeT i fråga om uppgifter röran-
de sin handel och vandeh Men huru
få af oss känna detta sanmngskrat för-
bindande, när det gäller att svara for
våra omdömen och tycken, vara tankar
och känslor! .
Ett fullt sig gifvande, en fntalighetens
lidelse, en hel ärlighet, ett hänsynslöst
mod detta kännetecknar Jesu enhetliga
väsen. Världslighet är detta väsens mot-
sats. Att också i intellektuell mening
försaka världens väsen är att i anda och
sanning följa julens ljus.
” Ellen Key.
Fint folk och inte fint folk.
Skiss af Anna Wahlenberg.
D
et knackade på köksdörren, och knack-
ningen besvarades genast af ett ilsket
morrande.
Tom, den präktiga, tigertärgade bull-
terriern, hade för vana att på detta sätt yttra
sitt misshag öfver att bli störd af visiter,
och knackningar retade lionom alltid värre
än ringningar, ty han hade afgjorda ö ver
klassinstinkter, och hans goda uppfattning
sade honom, att fint folk aldrig knackar.
Genom en enda nosning skilde hans aristo-
kratiska näsa fint folk från icke fint folk,
och hans antipatier mot de senare uppen-
barade sig på ett så närgånget satt att
man aldrig vågade släppa in nagon af dem,
då Tom befann sig i närheten.
Kokerskan, som just var sysselsatt mec
att skura sina kastruller, blef förargad otver
att bli hindrad i sitt arbete, torkade sig
vårdslöst om händerna, trÿckte ned läs-
vredet med handlofven och tittade ut for
att se, hvem det var.
Där stod en fattig skärslipare i slitna
kläder och med ett ljust, beskedligt ansikte.
»Finns det några knifvar och saxar att
8hLängre hann han icke, ty Tom, som inte
ens gillade, att man konverserade med min-
dre fint folk ute i förstugan, hade knuffat
upp dörren, som kokerskans handlof icke
höll alltför fast, och med ett hätskt, ursinnigt
tjut högg han sig fast i den stackars man-
nens ena ben, hvars tunna bekladnad icke
lämnade mycket skydd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
