Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1894 - Fint folk och inte fint folk, af Anna Wahlenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN
Han köpte öl och fläskkorf
nere pä magasinet, innan han
gick hem till sin hustru. De
skulle ha sig ett godt kalas
på de lätt förtjänta pengarna.
Då han steg in till sig,
gjorde han också tillbörligt
uppseende. Hans fru, en liten
kavat människa, som betrak-
tade sitt äktenskap som en
mesallians, all den stund hon
i sin tidigare ungdom lefvat
i finare kretsar såsom upp-
passerska på en ångbåt, spär-
rade upp sina ögon och tog
ett säkert tag om korfven.
»Hvar i alla dar, Eriksson,
har du fått det här ifrån?»
Det var verkligen mindre
vanligt, att han drog till hu-
set på detta sätt, allra helst
nu under vintermånaderna,
då det var så klent om för-
>. tjänsten. Eriksson var nämli-
/ gen egentligen murare, men yrket
var dåligt under halfva året, och det
var därför han hade hyrt sig en slipsten
och försökte förtjäna sig åtminstone till
salt och bröd.
Men den här gången var han lika sä-
ker i sitt sätt som hon. Han kastade mös-
san på bordet och sig själf på en stol.
Medvetandet att ha gjort en god affär
ger alltid en viss värdighet.
Och så berättade han om sin tur att ha
blifvit hundbiten.
Han satt och väntade på, att äfven hon
skulle lyckönska sig till frukterna af hans
väl använda arbetsdag. Men däraf blef
intet. Hon bara teg, tittade på såret och
sade, att det såg otäckt ut.
»Prat,» sade han. — »Det ä’ läkt i
morgon.»
»Jo, jag tackar! Vet du inte, att hund-
bett ä’ farliga?»
»Det här lilla! Han kan väl inte ha
vattskräcken på vintern heller.»
Fru Eriksson kastade en föraktfull blick
på sin man, tog korfven och började skära
den.
»Du är då en jöns,» sade hon.
Men inidt under det hon skar, höll hon
upp. Hon funderade på någonting, som
sysselsatte henne mer än den stundande
måltiden, ty hon var en kvinna, som kunde
se längre än till blotta handen framför sig.
Hon kunde också tänka på morgondagen,
och hon visste, att sedan man användt
skalet på en citron, kan man också göra
sig nytta med saften.
Hos Toms husbondfolk hade emellertid
redan ett streck strukits öfver förmiddagens
händelser.
Frun hade berättat historien för sin man
med många loford öfver den hygglige skär-
sliparen. Om han velat bråka, hade man
allt kunnat råka illa ut, ty det lär ju vara
lagstadgadt, att hundar icke få bitas annat
än inomhus, det vill säga i den våning,
som bebos af husbondfolket, och Tom gjorde
nu gunås icke tillräcklig skillnad på tambur
och förstuga.
Så hade jungfrun fått snubbor, för att
hon inte bättre sett efter hunden. Och så
hade Toms koppel blifvit fastslaget vid väg-
gen i herrns rum och förordning utfärdats,
att han skulle bindas, när han var hemma.
Alla lärdomar, som kunde dragas af det
Det blef ett hemskt oväsen. Karlen gaf
upp jämmerrop, kokerskan gallskrek, hun-
den morrade, slet och skällde. Alla dörrar
öppnades både från grannarne och inifrån
våningen, och frun i huset kom utspringande.
På en half minut fick hon Tom kring-
rappad och instängd i en garderob, skär-
sliparen indragen i köket och dörren stängd
bakom honom. Sedan blef det undersök-
ning, och det visade sig, att mannen lyck-
ligtvis blifvit mera skrämd än egentligen
illa medfaren. Benkläderna voro visserli-
gen genombitna, men rispan var icke mer
än tumslång. Och ett sår hade han fått,
men det bestod i ett par tämligen obetyd-
liga märken efter Toms tänder och hlödde
nästan icke alls.
Det blef emellertid tvättadt, pålagdt med
aseptinkompress och förbundet af Toms
ängsliga matmor, under det hon ideligen
jämrade sig öfver olyckshändelsen. Skär-
sliparen själf, som snart hämtat sig efter
det obehagliga äfventyret, var den ende,
som hade lugn och besinning, och det var
han, som försökte trösta henne på sitt enkla
godmodiga sätt.
»Ah, kära frun, inte ska frun bry sig
om det, inte. Det gör ingenting. Det är
ju rakt ingenting att tala om, vet jag.»
Och när frun tog fram och gaf honom
en stor, blank tvåkrona, då sken hans ansikte
riktigt upp, och han sade om och om igen,
att det var alldeles för mycket, och bockade
sig så många gånger, innan han kom till
dörren, att Torns matmor gick in till sig
igen med ett godt samvete och känslan af
att hon gjort allt, som kunde begäras af
matmodern till en hund, som är så välupp-
fostrad, att han endast biter små hål.
Och skärsliparen, han vände belåten sin
vackra slant i handen, medan han gick
nedåt gatan. Han fann det vara ganska
inkomstbringande att låta hundbita sig. I
alla händelser var det en mera lönande
sysselsättning än att gå omkring gatorna
och slipa knifvar och saxar och på hela
förmiddagen kanske inte förtjäna mera än
femtio öre.
407
passerade, hade blifvit dragna, och sedan
herrn gått ut och gått med Tom, för att
denne icke skulle känna sin ovana fången-
skap för hårdt, satt frun i sitt soffhörn och
läste en roman i lugn och ro.
Plötsligt ringde det, och hon gick själf
att öppna, eftersom jungfrurna också voro
utgångna. Innan hon hann se, hvem det
var, frågade en kvinnlig röst i dörrspringan:
»Ä’ hund’ lös?»
Men vid underrättelsen att hunden var ute
och gick blef den främmande genast fri-
modig och steg på utan krus ända in i
salen. Det var ett litet fruntimmer, klädt
med ett visst försök till elegans. Den något
grofva dolmakappan var besatt med snör-
makerier, och den svarta sammetshatten
pryddes af två små, korta plymer, en gul
och en blå.
Hon presenterade sig strax som fruEriksson.
»Det var rysligt tråkigt det där, som
hände här i förmiddags, både för herrska-
pet och min man,» började hon.
Frun i huset såg litet frågande och för-
virrad ut. Hon hade något besvär, innan
hon kunde få klart för sig, hvad det var
för »rysligt tråkigt», som händt dem på
förmiddagen, och att fru Eriksson var den
fattige skärsliparens fina fru.
Men var fru Eriksson fin, så förstod hon
också att skicka sig fint. Hon ställde sig
helt och hållet på Toms husbondfolks sida
och såg saken endast och allenast från deras
synpunkt. Hon hade tänkt som så. Akt-
ningsvärda personer i så god samhällsställ-
ning som de skulle naturligtvis vara myc-
ket ledsna, om de inte finge godtgöra all
skada, som ofrivilligt skett genom deras
förvållande, och därför hade hon kommit
hit för att säga dem allt som det var.
Och det var nu så, att först och främst
så var hennes man inte någon skärslipare,
utan han hade bara för ro skull hjälpt en
fattig bekant för den dagen, medan han
väntade på en anställning, som han skulle
tillträda i morgon, en mycket lönande och
bra anställning. Men nu gick han miste
om den, för doktorn hade sagt, att han
•måste hålla sig inne en hel vecka för så-
rets skull. Och de finge tacka Gud, om det
blefve bra ändå.
»Så’na där sår ä’ så farliga, sa’ doktorn.»
Och så tänkte hon, att herrskapet skulle
bli glada att få veta, hur det var, för det
kan ju aldrig vara trefligt att vara orsaken
till kostnader och ledsamheter för andra,
utan att bli i tillfälle att få godtgöra dem.
Märkvärdigt nog såg det likväl inte ut,
som om Toms matmor blifvit så strålande
glad öfver dessa nyheter, som fru Eriksson
trodde hon skulle bli. Men däremot gis-
sade hon alldeles rätt, då hon- förmodade,
att den unga frun icke ville undandraga
sig sin skyldighet att söka godtgöra alla
de olyckor, som den välsignade hunden dra
git öfver så många oskyldiga hufvuden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
