Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1894 - På tredje klass. Ett sommarminne, af Claës Lundin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430
IDUN 1894
I
arm och tycktes icke finna lifvet så behag-
ligt. Det skrek utan uppehåll, men de tre
äldre voro muntra och bråkiga, klättrade
omkring öfverallt i kupén och visade myc-
ken lifslust.
En manlig röst hördes klaga öfver de
»fördömda ungarne». Rösten tillhörde en
gammal banvakt, som den dagen icke låtit
tåget gå förbi, utan stigit på vid en mellan-
station och följde med som passagerare,
något som han aldrig förr försökt, försäk-
rade han.
Han såg rätt ståtlig ut, snarare som
brukspatron under goda järnförhållanden
än som järnvägsvaktare. Visst svor han
öfver barnungarne, men glad var han öfver
att ha fått tjänstledighet för flere dagar. Nu
skulle han ut för att se sig om i världen,
följde med kanske ända till Herrljunga, där
han aldrig för varit. Glädjen vardt ännu
större, då en af herrarne tog fram sin plunta
och bjöd banvakten på en läskedryck, och
denne knöt bekantskaper pa bada sidor om
mellangången och skämtade till höger och
vänster, hälsade på pluntan flere gånger och
vardt allt lifligare.
Till föremål för sitt skämt hade han i
synnerhet utsett en gumma, som var på
väg till Amerika, enligt hvad hon omtalade
för hvem som ville höra på.
»Då är det väl riktig missväxt på kvinn-
timmer där borta,» förklarade banvakten.
Gumman gaf honom ett hvasst ögonkast
och bad honom styra sin elaka tunga. Med-
passagerarne skrattade.
»Huru gammal är kära mor?» sporde
någon.
»Åh, jag är väl inte så lastgammal heller, »
lydde svaret. »Den första augusti blir jag
sexti år, för si jag är född på Petri fäng.»
Hon var bondänka från Värmland, sade
hon, och skulle nu resa till »Minnesoten»,
såsom hon uttryckte sig, där hon hade släk-
tingar, som skickat efter henne, för att hon
skulle hjälpa dem med en ny-
odling och se’n stanna kvar i
landet. Respengar bestodo
släktingarne där borta, men
icke var hon själf alldeles
utan. Köpeskillingen på går-
den i Värmland hade hon
med sig, sade hon och slog
sig på kjolsäcken.
Med ungdomslust längtade
hon efter det nya landet, där
hon skulle få det så bra. Om
»Minnesoten» hade hon dock
mycket oredig föreställning,
och om färden dit kände hon
just icke mera.
»Aldrig kommer hon fram,»
förklarade banvakten, hvilken
ej heller själf hade större reda
på det stora landet bortom
hafvet. »Såna anskrämliga fi-
gurer slippa inte genom tulln. »
Det var för groft, tyckte gumman och af-
snäste eftertryckligt samt icke utan sin kvick-
het den närgångne skämtaren, hvilken nu
fick alla skrattårne mot sig. Banvakten såg
snopen ut och lade sig på en bänk, som
nyss förut blifvit ledig, men hvilobädden j
var lika kort som hård, och karlens ben
räckte öfver till mitt bås. Han somnade
strax djupt, men ingalunda tyst. Nya passa-
gerare klefvo helt beskedligt öfver honom,
och samma väg släpades en stor, tung säck,
utan att han vaknade. Slutligen ställde man
en hög ask på hans uppåt vända mage,
den enda lediga platsen i hela kupén. Ban-
vakten fortfor att sofva.
Kvinnan med de fyra barnen närmade
sig bondgumman och anförtrodde henne,
att äfven hon och barnen ämnade sig till
Amerika.
»Har ni respengar?» sporde gumman och
såg forskande på den stackars människan.
Denna skakade sorgset på hufvudet. Hennes
man hade rest ifrån henne och uppehöll sig
i Amerika, det visste hon, men aldrig hade
han skrifvit till henne. Nu ville hon söka
upp honom.
»Utan pengar går det inte,» sade bond-
gumman grötmyndigt.
Den arma kvinnan grät, men de tre äld-
sta barnen stojade och förde gladt oväsen,
ända till dess de tystnade förvånade och
lyssnade till en sång, som stämdes upp af
ett par unga, vackra, något pråligt klädda
flickor, som stigit på vid senaste station.
Munterheten lyste ur deras lifliga ögon.
De ämna sig visst till något dansnöje,
tänkte jag och betraktade deras lefnads-
friska sätt att vara. Sången klingade högt
och fulltonigt, men förmådde ej öfverrösta
de högljudda samtalen. Hvad var det för
ord till den klingande sången? Jag hörde
»syndaträlar» och »änglasjälar», »lifsens
ord» och »nådens bord». De glada flickorna
sjöngo andliga sånger, men på värdsligt
muntra melodier, raskt framslungade af två
höga sopraner.
Där vid ena sidan satt nyss ett ungt par,
sysselsatt blott med sig själft, en ung man
och en ännu yngre kvinna. De sågo så
lyckliga ut. Ingen störde dem. Midt un
der de brusande samtalen, skrattsalvorna,
sången och den sofvande banvaktens hög-
ljudda andetag tillhörde de endast sig själfva.
Yid en station steg den unge mannen ur
kupén, men stod kvar på perrongen och
sände afskedshälsningar med handen. De
besvarades af den unga kvinnan, som sträckte
sig långt utanför fönstret och fortfor med
sina viftningar, långt efter det järnvägssta-
tionen försvunnit ur sikte. Så sjönk hon
ned på bänken och grät.
Jag gjorde för mig själf upp det unga
parets historia, men jag berättar den icke,
ehuru jag dock kanske kunnat komma med
något »intressant», en »skildring ur små-
folkets lif», en »episod från en järnvägs-
resa» eller sådant där, som man skrifver
för att roa dem, som icke äro småfolk och
ej ovillkorligt tvungna att begagna tredje
klass, men som man i själfva verket kanske
icke alls känner till.
Men hvad var det jag fick se? Jag hade
på någon stund icke mera gifvit akt på
gamle banvakten och trodde, att han skulle
komma sofvande till Herrljunga, det stora
målet för hans långa färd, som han hade
sagt. Likaså hade jag nästan glömt af
värmlandsgumman på utflykt till Amerika.
Nu såg jag de två sitta i förtroligt samtal
och betrakta hvarandra med belåtna blickar.
Jag kunde knappt tro mina ögon. Hade
de nu slutit fred och voro de i begrepp
att ingå förbund? Freden var fullständig,
kunde jag snart märka.
»Nu äro vi strax vid Herrljunga,» sade
någon. »Det är ju där banvakten skall
stiga af.»
»Jag tror vi dröjer,» sade banvakten.
Jag har några dagars permission, vet jag,
och vill se ännu mer af världen.»
Jan Persson följer med till Göteborg,»
förklarade gumman.
»Och så följer han kära mor kanske ända
till Amerika,» förmodade någon och stor-
skrattade.
Först hade man skrattat åt gumman, då
banvakten dref gäck med henne. Sedan
hade man skrattat åt banvakten, då grnnman
snäste af honom. Nu skrattade man åt
dem bägge. Men det tycktes icke bekomma
dem något.
»Amerika bryr jag mig inte om,» sade
gumman. »Jag skaffar dem en annan till
nyodlingen. Den där stackars människan
med barnungarna skall jag hjälpa öfver.
Får hon så inte tag i man sin, kan hon
ju gå till Minnesoten och hälsa från mig...
Hör nu, Jan Persson, det är väl riktigt
säkert, att han har sina papper i ordning?»
Banvakten nickade lugnande.
»Och att det finns ett litet hemman att
köpa i Jan Perssons trakt.»
Banvakten svor på, att det där funnes ett
riktigt rart hemman.
»Då ä’ vi sams då, Jan Persson?»
Banvakten svor ytterligare på, att de
voro riktigt sams.
»Det gick fort det,» sade medpassage-
rarne och storskrattade.
(Illustratör: Albert Engström.)
TEL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
