Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1894 - En gammal herrgårdssal, af Gustaf Fröding - På tredje klass. Ett sommarminne, af Claës Lundin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN 435
En gammal herrgårds-
sal.
J
^’ag minns en gammal herrgärdssal,
i halft förfall se’n åratal.
Och svagt därute långt ifrån
hörs skogens sus och forsens dån.
Och gammaldags är möbelns snitt
och bukigt bred och dryg,
med svängda ben i guld och hvitt
och blommigt öfvertyg.
Ur hörnet stirrar skum och svart
i brons en byst af Bonaparte.
Från vägg till vägg hans hvita ham
i hvita stålstick rider fram
vid Austerlitz, i Jenas slag,
vid Berezinas bro,
med ödestrots i dystra drag,
på väg till Waterloo.
Och bronsfältherrn fixerar tyst
i dammig gips Karl Johans byst.
Den långa näsan pekar djärft,
den strama läppen tiger kärft,
beredd att plötsligt slunga ut
i brusande kaskad
vulkaniskt hett om en minut
en vredgad gaskognad.
Ett gammalt skåp af masurbjörk
med tung skulptur, massiv och mörk,
bär romantiken i sin famn,
och rygg vid rygg och namn vid namn
står Atterbom med stab och här,
Tegnér är med som gäst,
och Sarons liljeskald är där
och törnroslärans präst.
En fluga surrar af och till,
men urets pendelknäpp står still,
sitt kvalm jasminers ånga strör
ifrån buskagen utanför,
och starkt slår doften ur en vas
från torra törnrosblad,
det blänker blekt ur slipadt glas
i kronans prismors rad.
Och årbräckt mellan fönstren står
klaveret, stumt se’n sexti år,
men framför det i fantasin
jag ser en dam i gult musslin
och korkskrufslock och spetsfichu
med nål af perlemor,
som blek orange är hennes hy
och blicken mörk och stor.
Och trånsjuk som en vallmodröm,
hon sjunger sången, vek och öm,
mens nacken vaggar af och an,
om tigerjakt i Ispahan,
om Bulbul och Papilio
och om violers sorg,
om rosenkval och liljero
och Demiurgens borg.
Af ambrarök och Saronsdoft,
af Bulbulsfjun och fjärilsstoft,
törnroseri och oförnuft
jag känner fyllas salens luft,
och Peris smyga fram på tå
ur hvarje vinkelvrå,
och andevaktlar hör jag slå
i kapp med Fågel Blå.
Gustaf röding.
■på tredje Iglass.
Ett sommarminne af C/nes Lundin,
D
et var tomt i den stora kupén,
då jag kom in och tog mig
en lugn plats i en vrå. Srax där-
efter klef en annan resande upp
från perrongen, kastade en blick
öfver tomrummet och slog sig ned
i mitt bås, midt för näsan på mig.
»Tysk!» tänkte jag, ty ännu al-
drig har jag sett en sådan komma
in i en värdshussal eller järnvägs-
kupé, där blott en person förut
funnits, utan att han slagit sig ’
ned bredvid denne, hvilket väl har
sin orsak i den tyska nationens
stora sällskaplighet.
Den här gången var det dock
en svensk. Därmed kom jag snart
underfund. Han började genast
samtal och fäste oförtöfvadt min
uppmärksamhet på, huru bekvämt
man hade det nu för tiden på järn-
vägsresor och ångbåtsfärder, då man
icke behöfde frukta några olyckor.
Jag såg frågande på honom.
»Ni är väl olycksfallförsäkrad?» sporde
han och såg orolig ut.
Men då jag svarade nekande, försvann
hans oro, och med glad tillförsikt förklarade
han, att en sådan uraktlåtenhet vore något
alldeles oförsvarligt. Lyckligtvis kunde det
genast afhjälpas. Han vore försäkringsagent,
sade han och såg riktigt munter ut.
»Hur högt ska’ vi ta försäkringsbeloppet?»
frågade han och gjorde sig i ordning att
anteckna mitt svar.
Då jag afböjande skakade på hufvudet,
försvann agentens glada uppsyn igen.
»Dumt att fara på tredje klass,» mum-
lade han och såg sig omkring.
Kupén hade rätt snart fyllts, och innan
tåget sattes i gång, voro nästan alla platser
upptagna. Det var ett brokigt sällskap.
Vill man i vår tid studera folklifvet, skall
man icke gå omkring i bygderna, titta in
i stugorna eller ställa sig på kyrkvallen en
söndagsmiddag. Man skall sätta sig i en
järnvägskupé, icke af första klassen, ty där
träffar man bara generaldirektörer, som resa
på inspektion, och grosshandlare från Göte-
borg, ej heller i andra klassens kupéer, enär
man då kommer i sällskap med idel ut-
ländingar, på hvilka man omöjligt kan stu-
dera svenskt folklif.
Nej, man skall resa på tredje klass. Det
är kanske också hvad man gör långt mer
än man vill tillstå. Det förefaller, som ville
man ursäkta sig för, att att man åker så
anspråkslöst.
»Jag far på tredje klass,» förklarade en
herre i vagnen, »för att här är svalare.»
»Man är mera obesvärad,» sade en annan,
och något ditåt yttrade ännu flere öfver-
klassare i underklassvagnen. Om det bil-
liga priset nämndes icke ett ord. Man en-
dast ursäktade sig, för att man ej uppträdde
som millionär.
Den som däremot tycktes ursäkta sig, för
att hon vågade sig in i järnvägsvagnen och
icke begagnade egna ben, var en stackars
kvinna, som med fyra barn nyss förut stigit
på tåget. Hon var ännu ung, men såg så
sjuk och fattig ut, att man kunnat taga
henne för en utlefvad gumma. Det äldsta
barnet kunde väl vara sju eller åtta år. Det
yngsta, en späd varelse, bars på kvinnans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
