Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52. 28 december 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
438 IDUN 1894
Tjäna! vare vårt valspråk. Men hvem? Alla. Hvem representerar alla? Plikten.
Th. Vischer.
sig på en kälke med den lilla i famnen, me-
dan liennes man giek bakefter och sköt den
pâ de stora i stillvattnet * flunkande isstyckena.
Det lifsfarliga företaget lyckades, och hon
som i lycklig okunnighet om den dödsfara, för
hvilken hon var utsatt, fick genomgå denna,
lefde för att själf kunna omtala den.
Denna händelse hade ett afgörande inflytande
på Fredrika Carlqvisfcs lif. Fostermodren, barn-
lös, men mycket barnkär, kände från den stun-
den, som om äfven hon hade en del i barnet,
för hvilket hon satt sitt lif på spel, och be-
sökte därför oftare än förut huset. Barnet,
liksom djuret, känner instinktlikt, hvar det har
sina vänner, så äfven här, och den lilla tydde
sig vänligt till gudmodren. Ett par år förgingo
på detta sätt, men en dag öfverraskades den
sistnämnda, som dittills varit den som genom
sina besök uppehållit umgänget, af att själf
emottaga ett sådant, och hvem var det som
kom? Jo, den lilla Fredrika — nu en försig-
kommen treåring —- som med en leksakslåda
under armen var stadd på flyttning, i thy att
hon mycket bestämdt förklarade, att hon tänkte
stanna hos gudmodern. — »Dä ska du visst få,
mitt kära barn,» svarade denna, omfamnande
den lilla .... »Dä ä väl ingen närmare än ja’,
som vågat lifvet för dig, att ta vård om dig,
då du kommer så här.»
Denna uppgörelse emellan de båda hufvud-
parterna behöfde emellertid bekräftelse både af
den lillas mor och hattmakarfruns man. Sådan
erhölls från båda hållen, af den förra säkerli-
gen med stor glädje, då hon efter sin mans
död blifvit bragt i små omständigheter, och
flickan öfverflyttades till det nya hemmet. Här
stannade hon under hela sin uppväxt och de
första ungdomsåren, ända tills hennes öde ge-
nom ett oväntadt anbud fick en riktning, hvar-
om ingen, och allra minst hon själf, kunnat
ens drömma.
Fosterföräldrarne voro, som sagdt, ett väl-
burget och inom sin krets ansedt handtverkar-
folk. Boningshuset hade tvänne våningar, af
hvilka den nedre beboddes af värdfolket; den
öfre var afsedd för gäster eller till uthyrning.
Vistelsen i detta hem blef nyttig på så sätt,
att fosterdottren, i mån af växande krafter,
tidigt fick lära sig tillhandagå gudmodren, och
hon var ej mer än femton år, då hon under
fosterföräldrarnes marknadsresor på egen hand
fick förestå huset, med ett ord: hon fick lära
sig att lita på sig själf. Detta gaf henne vis-
serligen för framtiden den praktiska duglighet,
som alltid utmärkte henne både som husmoder
och i andra afseenden, men den alstrade äfven
i lynnet en viss själfrådighet, ett begär att
alltid få sin vilja fram, som äfven följde henne
lifvet igenom. — Hvad som åter felades i detta
hem, det var undervisning i bokligt hänseende.
Fosterföräldrarne hade själfva intet lärt och
ändå slagit sig godt fram, hvad skulle foster-
dottren göra med mera bildning än andra flic-
kor inom deras stånd? Det inneboende »gryet»
inom henne och hennes brinnande kunskapsbe-
gär gjorde dock, att hon på egen hand och i
hemlighet skaffade sig ett litet kunskapsförråd,
ovanligt både för hennes ålder och liennes stånd.
® Härmed menade fru E. — hon har själf om-
talt händelsen — det vatten, som svämmat öfver
stränderna och ej tillhörde själfva strömfåran.
Det var 1809, det år, då vårt lands tillvaro
som själfständigt, rike mer än någonsin hängde
på ett hår. Truppsammandragningar ägde rum
öfver allt, synnerligen på västra gränsen, och
inkvarteringar hörde till ordningen för dagen.
Karlstad blef i detta afseende icke skonadt
och hattmakerehuset äfven uppfyldt af de oväl-
komna gästerna. Dessa alla voro officerare och
bodde i den öfre våningen. En dag kom emel-
lertid en stadsbetjänt, medförande skriftlig re-
kvisition om inkvartering för en kommissaria-
tets tjänsteman, en ung fältsekter Ehrenborg.
Det hade sig litet svårt att emottaga honom,
då huset redan förut var till sista plats upp-
taget, men saken rangerades emellertid, och
några dagar därefter inflyttade han i huset.
På detta sätt kom den unga Fredrika att göra
bekantskap med den man, som af ödet var ko-
rad till hennes blifvande make, och den under
så prosaiska omständigheter började frierihisto-
rien slutade halftannat år därefter, den
1 september 1811, med vigsel i Karlstads dom-
kyrka, dä bruden var 17, brudgummen 22 år
gammal.
Ehrenborg var redan då utnämnd till lands-
sekter med vitsord från den, som rekommen-
derat honom, att »en statssekreterareplats skulle
vara för honom den mest lämpliga.» Efter
nio års tjänstgöring förordnades han till vice
landshöfding och halftannat år därefter till
justititieombudsman. Hade han lefvat, skulle lian
— mänskligt att döma — nog i sinom tid
blifvit kallad till justitiestatsminister: »ingen
plats hade varit honom för hög» — så sades
det vid hans timade bortgång.
Till denne mans sida hade nu den fattiga,
obildade och ingalunda vackra sjuttonåriga bor-
garflickan upplyftats. Ilon gjorde sig emeller-
tid ej ovärdig denna plats: genom sin ambition,
sin kraft och lysande begåfning visste hon
snart att ersätta bristerna i sin tidigare upp-
fostran, medan hon genom sitt goda hufvud
och medfödda takt väl förstod att på ett ledigt
och elegant sätt fylla sin plats som värdinna i
deras gemensamma hem på det natursköna Rå-
bäck på Kinnekulle i Mariestad och sist på
landshöfdingeresidenset Marieholm. Ehrenborg-
ska huset var nämligen på sin tid omtaladt för
sin fina ton, och därför hade det kanske i
första rummet sin spirituella värdinna att tacka.
Denna lycka blef dock kortlifvad. Efter ett
tolfårigt äktenskap bortrycktes den framstående
mannen i en ålder af blott trettiofem år. Hans
bortgång ansågs som en riksförlust. Den för-
samlade riksdagen följde hans stoft till grafven,
redd vid Klara södra kyrkodörr, där vården till
senaste åldrar skall påminna om cn af vårt
lands ädlaste och mest dugande män.
Detta dödsfall blef en ny vändpunkt i Fre-
drika Ehrenborgs lif. I denne make hade hon
haft sitt allt. Icke nog med, att han som en
trogen och kärleksfull man gifvit sin hustru
allt hvad en sådan kan önska af hemlifvets
stilla lycka, utan han hade äfven lyftat henne,
den obemärkta, från hennes låga ställning till
en sfer, som passade för hennes uppåtsträfvan-
de, kanske något stolta sinne, och inom hvilken
hennes lysande själsegenskaper under den
utmärkte makens ledning fått tillfälle att dag
för dag utveckla sig. Allt detta kände hon
sig plötsligen beröfvad. Under detta slag dig-
nade hon till en början. Dock, den inre spän-
stighet, som karaktäriserar alla stora naturer,
förnekade sig icke heller hos henne, och hon
reste sig för att börja ett nytt lif. Ja, hon
började, som hon en gång yttrade till nedskrif-
varen af dessa rader, nu först att lefva i detta
ords högre mening, ja, hon nödgades mot slu-
tet af sitt lif erkänna, att det som hon till en
början ansett som sin djupaste olycka, värdet
som blef källan till en lycka, högre än äfven
den, som hon en gång fann inom sitt äkten-
skap. Hennes djupa kärlek till den bortgångne
maken förde nämligen hennes spekulativa och
inåtvända sinne på lifvet efter detta, hvars
högsta lycksalighet för henne skulle bestå i
återförening med honom. Till en sådan ville
hon göra sig allt mera värdig. Under det
hennes tankar sålunda jämnt omsväfvade den
bortgångne, uppstodo helt naturligt frågorna:
Hvarför veta vi så litet om tillståndet på an-
dra sidan grafven? Yar denna fortvaro endast
»cet grand peutêtre», livarom meningarna äro
så ofantligt delade? Nej, neji Så kunde det
icke vara: »det finns, det finns» hördes det
med tusenfaldiga ekon ■ i hennes själ, men frå-
gorna : hurudana äro dess gestaltningar? huru-
dant blir det lif, som vi, en gång återförenade,
skola gemensamt lefva? blefvo ständigt obesva-
rade. För att finna nyckeln till dessa genom-
gick hon det ena arbetet efter det andra, men
ingenstädes fann hon dem besvarade. Slutligen
kom hon dock af en tillfällighet att göra be-
kantskap med Svedenborgs skrifter, hvilka vid
den tiden hade vunnit stor tillslutning i Skara
stift. I dessa trodde hon sig finna hvad hon
sökte. Lifvet efter detta är enligt dessa ej ett
hopp till idel nya förhållanden, utan blott ett
nytt utvecklingsskede, uppvuxet ur jordelifvet,
och hvars lycksalighet eller olycklighet beror
på, liurudant detta under jordelifvet varit och
de böjelser i ondt och godt, med hvilka män-
niskorna här införlifvat sig och som de »gjort
till sina egna.» — Att så måste vara blef
henne allt tydligare och hela hennes väsen sam-
manväxte med dessa åsikter. Under dessa stu-
dier fann hon dessutom förklaringen, hvarför
hon under den tid, då hon ansett sig stå på
höjden af sin lycka, dock understundom öfver-
fallits af en outsäglig känsla af tomhet, som,
tidtals återkommande, hon ej kunde förklara
och därför också helt naturligt ej kunde råda
bot för. — Nu hade denna försvunnit; hon
hade funnit det enda nödvändiga, förutan hvil-
ket vi alltid skola bygga på lösan sand. Så
förflöto flere år, tillbragta under stilla begrund-
ning, hvarunder hon började vinna klarhet
inåt och lugn utåt. Dessa skatter ville hon
äfven meddela åt andra, först genom en sig
alltmer utvidgande korrespondens och sedan
genom en skriftställareverksamhet, som till en
början ringa efter hand fick allt större omfatt-
ning.
Af hennes utgifna arbeten vilja vi här
uppräkna nedanstående: »Bön på julaftonen»,
en liten ströskrift, som utkom på 30-talet var
den med hvilken hon debuterade. Den väckte
mycken uppmärksamhet, både därför att den
fyllde en erkänd brist, men kanske ännu mer
därigenom, att J. O. Wallin uppgafs som de«s
författare. Detta uppmuntrade, och nu utkom
»Prostmnans flickskola», skildringar ur hus-
liga lifvet af »Onämd», förstadelen 1845, den
andra följande året. Detta blef hennes första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
