Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52. 28 december 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N 439
och sista roman. Hon var för mycket förstånds-
människa, för att hon skulle lyckas pä ett om-
råde, där fantasien skulle tagas i anspäk; hon
saknade alldeles sådan. Hon vände sig därför
åt ett annat håll, kanske påverkad af ett bref
från friherrinnan Knorring, hvilken, ehuru rin-
ga bekant, tog sig anledning att skrifva till
henne för att orda om romanen. Denna slu-
tade brefvet med yttrande, att som hvarje för-
fattare alltid har något parti, hvaruti han vi-
sar sin starkaste sida, så hade äfven fru Ehren-
borg detta: hennes begåfning låg ovilkorligen
åt barnlitteraturen, zvt denna borde hon ägna
sig, hvarigenom hon i sin mån kunde verka
för utträngande af den usla läsning, som er-
bjöds barnen om jularne. Fru Ehrenborg hade
ett för godt hufvud att ej bredvid detta direkta
råd mellan raderna se ett annat: hon borde af-
stå från romanskrifning, livaråt hennes begåf-
ning ej låg. Det välvilliga rådet följdes, och
nu utkom i snabb följd » Läsning för barn»
(1847), fyra häften, »Bikupan», kalender för
ungdom (1848), små betraktelser öfver » Sab-
bats- och högtidsdagarnes evangelier» (1848);
kom så: »Barnvännen», tidskrift för barn (1847
—1852), »Några bref från England» (1852—■
1853), »Något nytt», läsning] om och för en
ny tid, tikskrift i fria häften (1857—-1864),
» Tjugufyra bref från Frankrike, ’Fyskland och
Sehweiten (1855—1856), »Om lif och ljus»
(1862—1867) samt slutligen »Ett kristligt sän-
debud», hennes sista arbete, äfven detta ut-
kommande i fria häften (1868—1873).
Man ser liäraf, att Fredrika Ehrenborg ut-
vecklade en icke obetydlig skriftställareverk-
samhet och äfven på detta område förvärfvade
ett aktadt namn.
I hennes skrifter röjer sig emellertid ofta
ett drag af spiritism, tillkommet af hennes
djupa, outsläckliga kärlek till den bortgångne
mannen. Hon ville genom hvad medel som
helst komma i någon slags rapport med ho-
nom och försmådde därvid icke äfven att ge-
nom konstgjorda medel (medier och dylikt) vin-
na detta mål. Hon, i andra afseenden så klar-
synt, föll i detta fall ett offer för sin lättro-
genhet, så snart hon kom in på detta område,
hvilket bedröfvade hennes vänner. Detta dock
mest under de år, då hon vistades i utlandet,
England och Schweitz.
Betydelsen af hennes litterära verksamhet,
hvarigenom hon, som vi i inledningen yttrade,
beredt sig en plats i vår litteraturhistoria, lig-
ger däri, att hennes skrifter kommo att utgöra
en föreningslänk mellan svedenborgianismens
då få anhängare inom vårt land. Genom dessa
skrifter tillväxte dock dessa efter hand, hvil-
ket möjliggjorde bildandet af den första sve-
deuborgska församlingen inom landet i medlet
af sjuttiotalet. Det finnes numera flere sådana
— däraf två i Stockholm — visserligen med
få medlemmar i hvarje, men inom hvilka rå-
der en stor inre lifaktighet. De hafva sina
egna tidningsorgan, sitt eget prästerskap, sina
egna kyrkobruk och äro af staten erkända.
Fredrika Ehrenborgs namn tillhör sålunda
vår odlingshistoria, särskildt den del, som af-
handlar dissenters inom kyrkan.
Denna tidpunkt fick hon emellertid ej upp-
lefva. Det är andra händer, som vid den af
henne vidmakthållna, fastän flämtande lågan
tände den eld, vid hvilken så många andligt
sökande tycka sig ha fått både värme och ljus.
För att rätt förstå denna lära äro dock, en-
ligt vår mening, den allmänna kulturens förut-
sättningar alldeles nödvändiga. Det är detta,
som i förening med den svårfattliga korrespon-
densläran, lägger ett stort hinder för att sve-
denborgianismen skall kunna bli en folkreligion
i den mening, att den skall kunna genomträn-
ga massan af folket. I Amerika, där detta
villkor delvis är uppfyldt, räknarden emellertid ett
stort antal församlingar och anhängare i tusen-
tal. Hvad framtid den i vårt land skall få, är
naturligtvis omöjligt att förutsäga, men för
förutsägelsen, att dess framsteg komma att gå
ytterst långsamt, behöfver man ej mycket
skarpsinne.
Vår minnesruna öfver Frekrika Ehrenborg
må härmed vara afslutad. Hennes betydelse
som en kulturhistorisk person skall nog halka
förbi många, ja, kanske mängden af Iduns läsarin-
nor, men hvad som ej bör och icke heller gör
det, det är framställningen af de underbara
skiekelser, som gåfvo detta lif dess innehåll.
De påpeka den ovedersägliga tillvaron af ett
personligt väsen, som icke blott utstakat världs-
klotens banor och satt »tonen till sferernas
harmoni», utan hvilket äfven i allt leder män
niskans lif, då hon vill underkasta sig denna
ledning. Denna tro utgjorde hennes medelål-
ders lif och hennes ålderdomströst; det var
denna som fyllde den en gång kända tomheten
inom henne; det var denna som gjorde, att
hon säkerligen mången gång såg himlen öpp-
nare öfver sig, än någosin under sin barndoms
drömmar.
Johannes Sundblad.
På nyårsaftonen.
f-Wfindren,stjärnor i rymder omätliga,
ilp’ Strålen klartpå de sista timmarne
Af det år, som i natt skall sjunka
JVed i tidens ändlösa haft
Sjungen, böljor i blånande fjärdarne
Ljuft de smekande vaggsångstonerna
För det svinnande år, som lägger
Sig till hvila i öppnad graf.
Susen, vindar, så stilla é aftonen,
Susen sakta, att ej den slumrande
Störas må! Låten gamla året
Utan stormar i ro få dö!
Flydda år, för de lyckliga stunderna,
Som du skänkt, tag en varm tacksägelse!
På din graf skola härligt spira
Evighetsblommor ur deras frö.
Fanny Chrysander.
”Fällor”.
»IlSglm ni äro riktigt snälla, medan jag är
borta, fâ ni något godt, när jag kom-
mer hem!» sade mamma till sina små, dä
hon gick.
Några »kakor», nötter och annat namnam
tänkte sig nämligen mamma alltid kunna
»berga» med sig hem, såsom hon också städ-
se plägade göra. Barnen voro därför litet
vana därvid, och mammas ord, det var na-
turligtvis fast som hälleberget.
»Ack, nu har jag ju glömt mitt löfte!»
utbrast hon pä hemvägen.
»Nå, det är väl inte .hela världen för en
gäng,» menade hennes man och drog henne
med sig, dä hon gjorde min af att stanna.
»Hvad tänker du pä! Mamma får aldrig
stå som löftesbryterska,» svarade hon, »något,
om än aldrig så litet, måste jag ha med
mig!»
Därvid blef det också. För en tioöring
köptes litet smått och godt, som till rarite-
terna pä den stora bjudningen nog förhöll
sig som surkartar till klara astrakaner —
men det var ändå något, och barnen voro
fullkomligt nöjda, ty mamma hade som van-
ligt hållit ord. Och det är, när allt kommer
omkring, ändock hufvudsaken, vare sig det
gäller små eller stora barn.
Hade nu mamma nämnt ett enda ord om
hvad som egentligen vankades pä festen, skulle
helt säkert de tarfliga rariteterna förlorat i
värde och en misstämning väckts. Men detta
gjorde hon försiktigtvis icke, och därför var
allt utmärkt tillfredsställande.
Pä detta sätt är det möjligt att med de
minsta resurser hålla barnen vid ständig be-
låtenhet — och vid ständigt förtroende.
En liten uppmuntran i form af ett vänligt
löfte om det eller det är mycket verksam i
uppfostran till medgörlighet och goda seder.
Därför borde sådana löften sparas så litet
som möjligt — dâ de med förståndiga modi-
fikationer i uppfyllandet kosta sä ringa —
men framför allt hållas sä mycket som möjligt.
Ty det finns högst fä företeelser inom det
dagliga samlifvet, hvilka demoralisera barnen
till den grad som löftesbrott. De slappa de-
ras egen rättskänsla och föda misstroende i
deras sinnen samt uppamma konsten att hand-
skas ovarsamt med sanningen.
Ett löfte måste hällas —- det får ej vara
blott tomma förespeglingar, utan ha åtmin-
stone något sä när anstrykning af motsvarig
het i realiteten; därvid tillhör det den en-
skilda fyndigheten att, om ma^i får så säga,
manipulera dess uppfyllelse efter råd och
lägenhet.
Saknas ej denna fyndighet, skall man se,
hur förvänansvärdt långt man tack vare det
oskyldigaste lockbete kan komma med bar-
nen i godo och liksom på lek, där kompakt
allvar, stränga befallningar eller rent af aga
hjälpa till intet.
Detta tillvägagångssätt sorterar under en
mera allmän rubrik, som spelar en särdeles
väsentlig roll inom barnens värld och upp-
fostran; den skulle kunna kallas »fällor»,
ofarliga »fällor» — ty det gifves äfven far-
liga »fällor», och till dessa höra framför allt
just de som lockbeten begagnade bedrägliga
löftena.
För att hålla oss till de förra kunna ota-
liga exempel anföras till rekommendation i
praktiken. Se här ett!
Man vet, att barnen kunna vara rent för-
skräckliga, när det gäller att få dem i säng.
Den lilles ögon äro som tennknappar och
benen segna under honom: men gå tillsängs
— aldrig! Omsider förlorar mamma tålamo-
det och förklarar förargad, att nu skall bar-
net i säng. Gallskrikande och med kroppen
styft bakåtböjd, föres den lille in i barn-
kammaren ; kläderna krängas från stretande
armar och ben, så blir det smäll med åt-
följande nya nödrop, och så är orosmaka-
ren ändtligen förpassad under täcket. Där-
efter vidtager barnjungfruns enformigt melan-
koliska trallande, som gör den lille ännu
mer rebellisk, ända tills slutligen sömnen
sliter meningsskiljaktigheterna.
I stället för allt oväsen kunde det hela
gå för sig under långt behagligare former,
om man blott ville göra sig besvär att pä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
