Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52. 28 december 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894
IDUN
att gâ den väg, som leder uppför Idea-
leren. »
Med dessa trösteord intalade han sig nytt
mod, när han tröttnade. Mer modlös blef
han icke, och det var vackert sä.
Nu hade han hunnit fram till templet.
Han ringde på, och en gammal man med
isgrått hufvud öppnade porten. Denne log
sorgset, då han varsnade vandraren.
»Ännu en,» mumlade han. »Hvad månde
då detta betyda?»
Vandringsmannen hörde icke, hvad gubben
mumlade.
Säg mig, gubbe,» sade han, »är jag nu
ändtligen framme vid det underbara Sannin-
gens tempel. Hela mitt lif har jag varit på
väg hit. Men ack, hvilket styft göra att
klättra uppför Idealerna!»
Gubben lade sin hand på vandrarens arm
och sade i vänlig ton: »Detta är icke San-
ningens tempel och icke heller äro Idealerna
någon bergskedja. Idealerna äro en sträcka
af slätter, och midt på den ligger Sannin-
gens tempel. Ni har gått vilse, och jag be-
klagar er, stackars vandrare.»
Glansen i hans ögon hade slocknat. Hop-
pet i hans hjärta dog, och med ens blef han
gammal och vissnad. Han stödde sig tungt
mot sin staf.
»Kan man få hvila här?» frågade han
med matt stämma.
»Nej.»
»Finnes det någon väg, som leder utför
berget på motsatta sidan?»
»Nej.»
»Hvad heta dessa berg?»
»De hafva intet namn.»
»Men templet då, hvad kallas det?»
»Det har heller intet namn.»
»Då vill jag kalla det Det svikna hop-
pets tempel,» sade vandraren.
Och därpå vände han om och gick där-
ifrån; men gubben följde efter honom.
»Broder,» sade han, »ni är ej den förste,
som kommit hit, men ni kan blifva den siste.
Återvänd ned till slätterna och förtälj för
inbyggarne där, att Sanningens tempel står
midt ibland dem, och att hvilken, som vill,
får ingå i det, portarna äro ej stängda. Temp-
let har alltid stått på slätten, vid själfva
härden för det rastlösa lifvet och arbetet.
Tänkaren får ingå där, men äfven dagsver-
karen. Ni måste ha sett denna enkla och
vördnadsbjudande byggning, om hvilken jag
talar.»
»Ja, jag vet nu, jag har sett barnen leka
utanför den,» sade vardraren, »och själf bru-
kade jag ock leka där som barn. O, hade
jag blott vetat! Men det förflutna kommer
aldrig mer igen!»
Han ville hvila sig och sätta sig på en
sten vid vägkanten, men gubben hindrade
honom.
»Hvila er ieke,» sade han, »ty ni skulle
sedan ej kunna fortsätta vägen igen. Först
när man hvilar sig, känner man huru trött
man verkligen är.»
»Jag har ingen önskan att gå vidare,»
sade vandraren. »Min vandring är fullbor-
dad; låt vara att den ledt till orätt mål,
fullbordad är den lika fullt.»
»Nej, nej, ni får ej dröja här,» ifrade gub-
ben. »Vänd om! Ehuru ni fått edra för-
hoppningar svikna, kunna andra ej behöfva
göra samma sorgliga erfarenhet. Ni kan
rädda dem därifrån. Dem, ni möter på väg
443
hit upp, kan ni bedja gå tillbaka, och dem,
som just äro i färd med att börja vandrin-
gen åt detta håll, kan ni föreställa, hvilken
orimlighet det vore att antaga, att Sannin-
gens tempel skulle blifvit uppfördt på ett
afsides liggande berg, hvars bestigande är
förenadt med många faror. Säg dem, att
ehuru Gud stundom kan förefalla sträng i
sina vägar, hård är han icke. Sig dem, att
Idealerna icke äro en bergsträcka, utan deras
hembygds slätter, på hvilka deras deras stä-
der äro belägna, på hvilka säden växer och
män och kvinnor arbeta, visserligen stundom
under vedermöda, men också dessemellan i
fröjd och gamman.»
»Ja, jag skall återvända,» sade vandraren.
Och han gick.
Men han hade blifvit gammal och trött,
och vägen var lång. Att gå tillbaka mödar
mer än gå framåt. Vägen uppför hade varit
tillräckligt mödosam den, trots det att han
då haft till hjälp både hopp och krafter;
vägen utför utan kraft och utan hopp blef
honom nästan outhärdlig.
Så det var icke sannolikt, att han med
lifvet uppnådde slätten. Men vare sig han
gjorde det eller ej, så bjöd haD likväl till.
Och icke alla vandringsmän göra det.
Ä
Innehållsförteckning.
/ Fredrika. Ehrenborg, född Carlqvist ; af Johanes Sundblad.
(Med porträtt;. — Pä nyårsaftonen; poem af Fanny Crysan-
fer.m ~ »Fällor»; af Emy. — Det vackra juluuiniet. — Om
kalenderåret. — Hvarje moder. — Till grönsakernas historia;
anteckningar af Axel En. — Porträti af pristagarinnan —
Ur notisboken. — I juletid; b rättelse af Hedvig Indebetou.
(torts. o. slut.) — Vandringsmannen och sanningens tempel
allegori, fran engelskan af Ellen Bergström. — Tidsiördrif.
— En fyrväpling.
Tiåsförårif.
v e
Redigeras af Sophie I/inge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Charad.
En seglare mitt första är.
Som ånga i sitt sköte bär.
Mitt andra är en liten dam
För hvad man ej vill släppa fram.
Mitt hela, som mitt första, just
Med vinden har ibland en dust
Och drifves då ett redlöst ting
På ändlös ocean omkring.
S. L.
Anagram.
Såvida mitt första du riktigt får in,
På gissningens knaggliga bana,
Så hittar du vägen, och äran blir din,
Att höja på segrarens fana.
Aritmogryf
af b—g.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15
1 5 4 10 10 7 9 3 1 6 ! 9 2 11 8 8 4
2 4 I 22 1 I4 19 17 19 |13 23 16 2 19 8 21 T" 8
3 10 1 5 15 21 19 12 1 11 11 11 15 16 8 8
4 10 9 23 2 23 8 20 13 5 19 16 1 1 4 11
5 7 16 14 15 4 9 9 9 10 16 6 10 3 19 2
6 9 11 14 9 16 5 10 9 1 6 9 4 10 19 9
7 3 9 3 4 22 10 1 18 7 20 15 9 1 1 6
8 1 23 3 19 17 14 9 8 7 9 11 2 8 7 1
9 6 7 21 14 19 6 21 10 16 12 19 6 10 18 3
10 9 8 9 4 16 9 17 19 19 4 8 14 18 3 9
11 2 10 10 7 10 15 17 17 3 4 1 22 22 17 7 ■
12 11 7 16 4 17 10 15 16 6 8 10 2 19 16 10
13 8 23 2 14 14 6 17 4 22 3 16 8 17 8 10
14 8 15 17 T 16 8 18 19 16 11 17 19 22 21 4
15 4 8 8 11 2 9 6 1 3 9 7 10 10 4 5
15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
Triangelgåta.
1 2 3
2 5 4
3 4 6
4 6
5
Äl
1) Jag om krigslist dig påminner.
2) Sök i Asien, där j*g rinner.
3) Du i alla slott mig finner.
4) Om j»g tänds, jag också brinner.
5) Säkert finns jag uti vinner.
C. C. S.
Gåta.
Jag är en person — kan ock vara
en fågel — men tag bort min första
bokstaf, så ärjag ett fortskaffningsmedel.
B—i—o.
Lösningar.
Om hastigt mitt tredje ditt nöje för-
stör,
När du i det gröna vill vandra,
Så blir du förargad, ja, häntydan gör
Att: »ständigt det är då mitt andra.*
Vid gä6tabud, fordom, mitt fjärde fick
t . g&
Kring bordet till gästernas nöje;
Hur simpelt 1 Nu vore det ej »com-
me il faut»
Och skulle bli hälsadt med löje.
Sibylla.
Kvadratens fyra sidor 1—15 29—15 bilda namnet på en maträtt. Aflästa
diagonalt återfinnas orden; 1 en konsonant; 2—2 två vokaler; 3—3 en solid
egenskap; 4—4 är godt att ha och att kunna hålla; 5—5 sjöns beskaffenhet
sommartid; 6—6 någonting lätt; 7—7 ett »gå-bort-arbete» ; 8—8 en plats för
sagans barn; 9—9 står i efterfrågan i februari; 10—10 en fågel; 11—11 2
slags pälsverk; 12—12 brädgårdsvara; 13—13 kökskärl; 14—14 en inkomst;
15—15 en plikt; 16—16 hör till järnvägar; 17—17 en lisa; 18—18 tvänne
titlar för kvinnor; 19—19 brukas af fruar; 20—20 en blank yta ; 21—21 hvad
man ej bör vara: 22—22 en åkomma; 23—23 ett läger; 24—24 en blomma;
25—25 spefullt talesätt; 26—26 ett skydd; 27—27 göres af repsîagareo ; 28
—28 2 vokaler; 29 en konsonant.
Charad-logogryfen: Farkost ; kors, ros, rost,
Tor, tro, torska, prost, kraft, tok, skatt,
stork, torsk, ras, rak, arf, fart, fot, sko, ro,
ost, saft, Oskar, ask, os.
Julgåtan: Julklappar och julstök öka fliten
i både förmak och kök.
Palindromen: tal — lat.
Vokalförändringsgutan : Last, list, lust, låst,
läst, löst.
Charaden ■ Lamphatt.
«
F. W. TarnbAro’ rekommenderar till iulon sitt stora och förstklassiga lavar tf alla cnrloro !71flV-TTO
£ -g
° 3
Ih
O El
o> Al
’o ra
S ’El
ra P*
£ £
bo
O
- M
s
§ -g
u Al
■s
St »
fl *
R
0
ti
«
0)
£
01
O
*2 C/J
« «
2 £
E 22-3
-rrf TZ —i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
