Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52. 28 december 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
442 IDUN 1894
bruk hos uaturfolken under deras ströftåg i
skog och mark. Tryffeln anses vara den för-
sta matsvamp som fatt användning i Europa.
Biillat-Savarin skrifver 1825 i sin »Sma-
kens physiologie» bl. a. »Tryffeln var redan
bekant hos romarne, dock synes den franska
aiten icke varit densamma som romarnes
tryffel, som infördes frän Afrika och i syn-
nerhet från L’byen. Dess kött var blekrödt
och af en fin aromatisk smak.» Efter att
hafva talt om, att svampätandet en längre tid
leeat i lägervall i Europa, fortsätter Savarin:
»År 1780 var tryffeln ännu en sällynthet i
Paris. Att arten därefter kommit till heders
ha vi närmast våra delikatesshandlare att
tacka för.»
Slutligen torde till grönsakerna äfven räk
nas ris, såsom varande en skidfrukt af bety-
denhet. Namnet ris härstammar från det fornin-
disk a ordet arudschi( = exportkorn), man och kan
med skäl antaga, att risets hemland är Indien.
Sedan tre tusen år före Kr. har riset varit
ett af Kinas hufvudnäringsmedel. Genom
Alexander af Macédonien kom riset till flod-
bäddarne af Eufrat och Tigris och vidare in
i Europa. Araberna förde riset till Nilens
stränder. Det Amerikanska s. k. Karolina-
riset anses af kännare vara det bästa. Till
Amerika kom det först i början af år 1700
från Madagaskar. Nästan allt ris, som föres
i handel, är s. k. sumpris. Det mera spar-
samt förekommande bergriset finnes i Indien
på torra höjder och lär betydligt öfverträffa
sumpriset i godhet.
Porträtt af pristagarinnan
i Iduns stora romanpristäfling, fru Mathilda
Lönnberg, kommer att pryda vårt första num-
mer för 1895, samtidigt med att det belöna-
de arbetet »Fru Holmfrid» begynner i roman-
bilagan. Till porträttet har den framstående
skriftställaren professor Edv. Lidforss i Lund
godhetsfullt åtagit sig att författa den bio-
grafiska texten. Vi nämna detta som svar
på många intresserades förfrågningar och upp-
maningar.
M
Ur notisboken.
Första priset i don »fosterländska täflan ,
hvilken af Tekniska fabriken Röda korset anord-
nades och annonserades i n:r 34 af denna tid-
ning, har nu, enligt hvad oss meddelas, tiller-
känts fröken Beda Sandell, Wäderstad, som in-
sändt uppgift pä icke mindre än 522, i nämnda
fabriks lista och almanackan ej förut upptagna
namn.
Till bekvämlighet för alla,
som änuu ej förnyat prenumerationen för
nästa år, följa med dagens nummer pre-
numerationsblanketter, som härvid kunna
användas. De som vilja vara säkra att i
ordent ig tid erhålla alla nummer, måste
nu ofördröjligen verkställa prenumera-
tionen.
I j u 1 c t i d.
Berättelse af Hedvig Indebetou.
(Forts. o. slut.)
Helene spratt till. I nästa ögonblick lyfte
hon upp barnet i sitt knä och tryckte det
hårdt intill sig, under det att hon riktade
sina tårfyllda ögon mot svärmodern med ett
uttryck, som tydligare utsade hennes mening
än de ord kunnat göra, dem hon nu förgäf-
ves bemödade sig att få fram. Den gamla
frun tryckte varmt hennes hand och nickade
bifallande. Och så hviskade Helene till den
lilla: »Ja, det skall lilla Astrid få göra!»
Så hade då hela denna ömtåliga fråga
blifvit afgjord utan ett ord, annat än dem
den lilla flickan själf uttalat. Men nu gjorde
Helene hvad hon hittills aldrig gjort —- hon
kastade sig om svärmors hals och kysste
henne med en häftighet, som bättre än något
annat tolkade hennes tacksamhet och glädje.
Hon började tro, att hon gjort svärmor orätt
— kanske hade denna aldrig tviflat på Helenes
förmåga eller inre djup; och om hon någon
i gång tviflat därpå, gjorde hon det bestämdt
inte nu vidare. Och det kom som ett hem-
ligt förstånd mellan dessa båda kvinnor, hvil-
ket aldrig funnits där förr —- ett samband,
som icke vidare skulle slitas, det hoppades
och kände de båda. Och lilla Astrid satt
förvånad vid detta för henne obegripliga,
! stumma språk — blott en sak hade hon be-
gripit, och det var att hon skulle få följa
med tant Helene; och då var hon belåten.
När saken senare underställdes svärfars
utslag, visade äfven han sig mera nöjd med
anordningen, än Helene vågat hoppas. Visst
hade äfven han fäst sig vid barnet och stun-
dom funnit sig road af dess lek och joller;
men han var i det stora hela icke heller
missbelåten med att inte vidare behöfva ha
någon rival om sin hustrus tid och intresse.
Det kom till och med fram, att hon själf mer
än en gång yttrat en viss oro för, hur redan
åldrade fosterföräldrar skulle kunna vara för
barnet allt hvad det behöfde. »Och när den
lilla kommer i så goda händer,» slöt farfa-
dern, i det han tryckte sons och sonhustrus
hand, »vore det orätt af oss att söka hålla
henne kvar.»
En sida af saken började emellertid att
göra grosshandlaren litet bryderi. »Vi ha
då egentligen inte något rum, som lämpar
sig bra för henne,» sade han samma afton
något betänksamt till sin hustru, med en
obestämd fruktan för att Helene skulle komma
fram med förslag om att de skulle flytta.
Men Helene slog honom i stället lekfullt på
armen och sade skämtande: »Ack, ni herrar
äro er då alltid lika! — först nu kommer
du fram med en fråga, som jag för länge-
sedan tänkt på att ordna.»
»Men hvilket rum har du då menat?»
»Det finns inte mer än ett. Mitt lilla skrif-
rum ligger ju bredvid sängkammaren och
passar alldeles förträffligt att inreda åt vår
lilla flicka, och jag behöfver––––» här sväf-
vade hon ett ögonblick på rösten, men fort-
satte genast i helt glad och bestämd ton —-
»jag behöfver det ju inte alls.»
»Men Helene — ditt lilla skrifrum, ditt
älsklingstillhåll — —?»
»Jag skrifver ju aldrig annat än bref och
hushållsräkenskaper, och det kan jag lika bra
göra i sängkammaren, där bordet har god
plats vid andra fönstret — och det är nu i
alla fall redan afgjordt!» tilläde Helene med
ett friskt skratt och tystade sin man med en
kyss. Men hon var glad, att det var skym-
ning, så att Axel inte rätt kunde se uttrycket
i hennes ansikte. Ty Axel visste inte, och
skulle aldrig få veta, hur mycket denna upp-
offring kostat på hans hustru, innan den blef
bestämd — hur hon legat vaken halfva den
natten, innan han kom hem från Göteborg,
och hvilken strid då utkämpats i hennes sinne
mellan lilla Astrid och skrifrummet, innan
Astrid afgick med segern. Men nu hade hon
gjort det en gång för alla. Och Helene kände
nu en så sann glädje, öfver att hon kunnat
göra denna försakelse för barnets skull, att
hon höll af den lilla mera, bara för det. Och
hon kom nu ihåg, hur hennes erfarne, gamle
far brukat säga: »att den för hvars skull
man gör en uppoffring, den älskar man mera
därefter — och desto mer, ju större upp-
offringen varit.» Hon visste inte, om det
alltid gick så — men hon visste, att det gått
så nu!
När Axel och Helene dagen efter nyårs-
dagen åter sutto i jernvägskupén på återväg
hem, hade de lilla Astrid emellan sig, som
satt där utan aning om allt det goda bon
åstadkommit och gjorde frågor om de många
nya föremål hon såg under vägen. Denna
gång hade Helene med verklig saknad skilts
från det gamla stället, hvars innevånare hon
tyckte sig stå närmare än förr, och dem hon
först nu lärt rätt känna och värdera. Hon
kände, att hon aldrig skulle glömma denna
jul, som utgjort en vändpunkt i hennes lif
och blifvit en af milstolparna på hennes lef-
nadsväg.
Det var bara en sak hon inte riktigt kunde
bli klok på, och det var om bjudningen till
julbesöket varit en fin »krigslist» af svärmor,
eller om alltsammans blott skett »händelse-
vis», som man i dagligt tal kallar det. Men
som hon aldrig rätt kunde få veta det, brydde
hon sig heller inte om att längre fundera
därpå, utan tackade Gud för det som var!
Men hon tyckte, att hon aldrig så som nu
förstått de orden:
»Då tog Han ett barn och ställde midt
ibland dem, »
Vandringsmannens oeh san-
ningens tempel.
Allegori.
Frän engelskan af Ellen Bergström.
S
et var en gång en vandringsman, som,
trött och utmattad af den långa väg,
han tillryggalagt, mödosamt stretade uppför
sista branten af den stig, som ledde till top-
pen af ett högt berg. Där på toppen stod
ett tempel, och vandraren hade gjort ett
löfte, att han skulle hinna dit upp, innan
döden lade hinder i vägen därför. Han visste,
att resan var lång och besvärlig och att just
detta berg var det svårtillgängligaste på hela
den kedja, man gifvit namnet Idealerna. Men
i hans själ brann hoppet, och han gick med
fasta steg. Tiden glömde han, men sitt hopp
uppgaf han ej.
»Åfven om jag skulle stupa på vägen,»
sade han till sig själf, »och ej lyckas nå
toppen, är det i alla händelser något värdt
—Fotojffénköket “PRIMUS44 t►$>—*■—
är hittills oôtvertràtîadt
100,000 st. ru tillverkade och sålda.
£ Varnas för värdelös» efterapningar. k
0 B. A. Hjorth & Co.
“PRIMUS MATTAX,
Pris 75 öre st.
förekommer absolut all öfverkoknlng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
