Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 4 januari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1895
. - - _i _ _1J. TVT/-.-M «ttÎ «vil ûfûti o V»i1 rl <=»r- CP*cr1 o
Ack, blott en droppe är ett är,
Ett stänk i hafvet,
Så lätt begrafvet
Bland tidens böljor utan spår.
Men evighetens bilder segla
Pa böljans rygg,
Och ljus och trygg
Ses himmelen i tidens haf sig spegla.
Frithiof Holmgren.
Sådana äro i största korthet de yttre dragen
af ett lif, som haft sina viktigaste bemärkelse-
dagar inom hemmets värld. Men huru gick
det till, att fru Lönnberg vardt författarinna?
Redan i tidigare dagar hade visserligen hen-
nes omgifning tyckt sig märka, att hon egde
en viss grad af fantasi, dock att den var så
rik, att däruti skulle kunna ligga möjligheten
till den lifliga författareverksamhet hon sedan
utvecklat, det var visst hvad man då för tiden
minst vågade ana. Men elden slumrar i flintan,
tills stålet slår an mot henne, och ett sådant
anslag kom här i sinom tid, om än oväntadt
hårdt. Så säger Shakespeare:
Sweet are the uses of adversity,
Which, like the toad, ugly and venomous,
Bears yet a precious jewel in his head,
eller med Hagbergs tolkning:
Ljuf är den nytta oss beskärs af motgång,
Som, liksom paddan, stygg och giftbemängd,
Dock här en rik juvel uti sitt hufvud.*
Häruti ligger förklaringen till att år 1873
man för första gången fick se en dittils obe-
kant signatur — th —, som sedan till vänners
och bekantas stora öfverraskning visade sig be-
tyda Maiffeilda Lönnberg. Den förekom då
under ett i tidskriften »Förr och Nu» intaget
stycke Be Fredlöse-, samma år bragte Ragnfast
Mårsson, en forntidshild ; och därefter kommo
i snabb följd: Kåre i Miklegärd, en fortsätt-
ning af Ragnfast Mårsson; Gunnel, saga om
ett drömlif, 1875; Spridda blad från skären,
teckningar från fantasien och verkligheten,
1876; Folksagans vandringar, prisbelönt i Sven-
ska Familj-journalen 1876; Ur lifvet i skogs-
bygden, minnen och berättelser, 1881; Onkel
Casimirs hem, 1882; Syrendoft och fem an-
dra berättelser, 1888; Sigtrygg Torbrandsson,
en bild från Sveriges forntid, belönt med Fred-
rika-Bremer-förbundets stora pris 1892.
Dessutom har hon skrifvit en mängd större
och mindre uppsatser och följetonger i tidnin-
gar, kalendrar och tidskrifter, hvaraf här en-
dast må anföras Gruf’blomstret, en skärgårds-
berättelse, i Svensk Kalender 1885; Rosa sem-
perflorens, på samma ställe 1889; samt Episo-
der ur en målares lif, som följetong i Nya
Dagligt Allehanda 1887 och 1888. I denna
sistnämnda tidning hade ursprungligen äfven
»Ragnfast» och »Kåre» förekommit på samma
sätt under strecket.
Fru Lönnberg har således, som man ser, ett
ganska stort litterärt bagage, som äfven vid
åtskilliga tillfällen rönt erkännande att vara till
sin art utmärkt, och ändock är hon på somliga
håll så föga känd, att i fjor eller förfjor en
anmälare af Sigtrygg uppenbarligen tog henne
för en nybörjarinna och i sin vänlighet gaf
några välmenta råd till »den unga författarin-
nan». En så grof blunder är ju ägnad att
väcka löje, men på samma gång pekar den
dock hän på det ledsamma faktum, att litterär
granskning stundom öfvas af ganska omogna
personer, ty af en kritiker har man väl ändå
rätt att fordra större både person- och sak-
kännedom än af den förste bäste bland den
läsande allmänheten. Men ett faktum är det nu
verkligen i alla fall, att fru Lönnberg ej blif-
vit på långt när så känd som hon förtjänat.
Kanske har detta till en början i någon mån
berott af signaturen, som icke var rätt lyckligt
vald; den var ej fyllig nog, den sade ingen-
ting och, hvad värre var, den kunde vid utta-
landet lätt bli vilseledande: var det —th—
eller — th eller Th — eller kanske T. H* Kort
sagdt, den var ej en sådan, som med ens slår
an och fäster sig i minnet. Sedan kom »det
unga Sveriges» anlopp med buller och bång,
som under några år tilldrog sig den mesta upp-
märksamheten på litteraturens område, och, last
but not least, kan något godt komma från
landsorten? På den frågan hafva våra älsk-
värda stockholmare i alla tider fått vältaliga
svar, men ändå göres den alltjämt. För nu-
tiden kan det vara nog att hänvisa på sådana
namn som Helena Nyblom, Ernst Ahlgren,
Selma Lagerlöf, Rust Roest, Gustaf Fröding,
förutom många andra och bland dem, som sagdt,
äfven Mathilda Lönnberg. Och det är otvif-
velaktigt en mycket god sak, att icke här, som
t. ex. i Frankrike och Danmark, all vitter al-
string söker sig upp till hufvudstaden och
frodas endast inom dess hank och stör med
fara för att urarta på hvarjehanda sätt.
Berättelserna behandla, som vi hafva sett,
både forntid och nutid. De af det förra sla-
get ådrogo sig från början stor uppmärksam-
het redan af den grund, att själfva arten är
så vansklig, i det den knappt tillstädjer något
medelmåttigt, utan lämnar författaren som alter-
nativ att antingen lyckas riktigt bra eller ock
alldeles misslyckas. Walter Scott är den hi-
storiska novellens fader, som än i dag står
oöfverträffad, knappast upphunnen af en Man-
zoni eller De Vigny; men för den ende Wal-
ter Scott, huru många dåliga kopior eller rena
karrikatyrer har man ickei Saken är den att
Scott var en ej mindre grundlig vetenskapsman
än glänsande berättare, och detta är det för-
nämsta och oeftergifliga krafvet, att för att
kunna skrifva historiska noveller hör man först
och främst vara historiker och därjämte be-
gåfvad med tillräcklig stark fantasi för att
skapa gestalter, de där röra sig icke som doc-
kor, utan som fullblodiga, och lifslefvande per-
sonligheter. Dessa båda villkor finnas nu också
förenade hos fru Lönnberg; men, kan man
fråga, huru hade hon blifvit historiker? Huru
hade hon kunnat lefva sig så in i vår forntid
att hvarenda detalj är fullt korrekt och icke
ger ens den sakkunnige mannen af facket an-
ledning till anmärkning? Det är hennes hem-
lighet; dock tyckes den förmodan ligga nära
till hands, att under den första tiden af sitt
äktenskap hon fattat intresse för nordisk forn-
kunskap, som ju var ett af hennes mans älsk-
lingsämnen, och att med hans ledning hon vun-
nit dessa förvånande insikter, som länge gjort
att man ej kunde ana, att under märket — th—
dolde sig en kvinna. Äfven hennes stil här
spår af dessa källstudier ; den är nämligen ovan-
ligt ren och helsvensk samt har emellanåt, där
det så bär till, behållit den gamla sagostilens
vändningar, utan att man dock märker något
spår af den ängsliga petighet, som annars gärna
vill låda vid våra purister. Men detta har gett
sig själft så, utan att vara »sökt», och före-
faller därför alldeles naturligt.
* Som ni behagar, II, 1.
Kåre i Miklegärd spelar, såsom redan titeln
angifver, i Konstantinopel, där hokens hjälte
blir höfding för väringarne och har ett mycket
äfventyrsrikt lif; men eljes är scenen för fru
Lönnbergs noveller förlagd till det fagra Öster-
götland och särskildt till denna tjusande Ri-
singebygd, dit hennes tidigaste barndomsminnen
gå tillhaka, och som hon skildrar med sådan
innerlighet. Man vet, att Théophile Gautier
var målare, innan han blef författare, och att,
sedan han genom en ögonsjukdom måst upphöra
att måla, han vardt den franska romantikens
ypperste kolorist, hvars skildringar äro verkliga
färgrika taflor; på samma sätt sitter äfven i
fru Lönnberg en målarinna, som icke blott
smyckat hemmet med vackra alster af denna
sin konst, utan som har kvar de äkta målar-
tagen, äfven när hon får pennan i hand i stället
för penseln. Och hon målar lika förträffligt
både land och sjö, det vida fradgande hafvet
och den mörka hemlighetsfulla skoghygden eller
Glans täcka stränder. Hon har en djup natur-
känsla, och som ett prof däraf såväl som af
hennes konst må här meddelas några af de
verser, i hvilka hon sjunger sitt farväl till skä-
ren efter en där tillbragt sommar:
Jag satt i tankar kvar där hela natten
och lyssnade ännu till vågens -suck
och bladens fall uti den frida lunden,
där ek och björkar stå i höstlig färg
och böja sina kronors rund och hviska.
Men nattens timmar skrida mer och mer —
se, huru solen sig i hafvet badar —
det glänser rödt, nu himlen ock tar färg,
dess matta glans förbyts i gyllne lågor,
och vinden väckes —- länge nog den sof
vid andra strand, nu är den åter vaken.
Den ilar hän utöfver hafvets slätt
och bjuder upp till dans i morgonstunden
hvar hafvets tärna, hvarje blåögd våg.
Se, hafvets döttrar lyfta sina slöjor,
det hvita skummet syns på böljans topp,
och seglen svälla upp af morgonbrisen
och skeppen sväfva fram på hafvets ban.
Se, båtar ila fram utöfver djupen
att bringa hem de lagda nät och garn.
Nu fyren släckes, ty på himlen lågar
i mäktig strålglans solens gyllne vagn.
* Som bekant användes denna signatur i lifsti-
den af prof. Theodor Hagberg, och äfven de två
föregående, måhända till och med märket ■ th- ,
hafva förekommit.
Jag vet det väl — hvarföre söka teckna
med bläck och penna hvad som ögat ser?
Hvem kan väl måla blomstrens färger friska,
den mörka skog och så den ljufva lund,
det djupa hafvet med dess alla under,
dess klara böljor och dess musslors mängd,
dess gröna skogar, hvari fisken vandrar
så tyst framåt i stora silfverstim,
och där så många drömda väsen slumra
och skymta fram för fantasin ibland?
Hvem kan väl måla klippan där i ■ svallet
af bränningen, som brusar ständigt hvit?
Hvem kan väl tälja också allt, som röres,
i folkets sinnen? Hvem dess männers mod,
dess kvinnors vänlek? Flickor, vilda rosor
I växen lika invid hafvets strand. —
Hvem kan väl — och ändå jag vill försöka
att måla utan saft och utan färg.
Säkert skall mången med mig anse, att redan
i denna profbit finnes tillräckligt både saft och
färg för att jäfva innehållet i sista raden.
De moderna novellerna torde snarast kunna
jämföras med de tyska »byhistorierna», som
först kommo till heders genom Auerbach. Oftast
är det en folksägen, hvilken, så att säga, bil-
dar varpen eller ränningen, medan författarin-
nans fantasi lämnat inslaget i den romantiska
konstväfven, eller, som hon själf säger på ett
ställe, hon upprepar berättelserna icke med sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
