Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 4 januari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895
IDUN 3
sagesmans egna ord, ntan så som de föddes
för hennes inbillningskraft genom hans ord.
Så uppstår ett författarskap, som visserligen ej
har mycket gemensamt med den grofva realism,
för hvilken Zola är den representative mannen,
men som ändock inrymmer nog verklighet, för
att framställningen skall af läsaren kännas som
sann. Men visserligen får man då icke hylla
den satsen, att endast det fula är sant, ty för
det fula finnes på det hela taget ingen plats i
fru Lönnbergs diktning. Denna kan någon gång
vara litet hemsk, såsom i »Efter långa år» och
»Hvem var han?», men det hemska ligger då
i själfva den begagnade folksägnen och efter-
lämnar icke något obehagligt intryck.
En skapelse af alldeles eget slag är Onkel
Casimirs hem, hvartill man hos oss knappast
torde kunna uppleta! något motstycke. Det är
en liten bit rokoko från en svensk landsorts-
stad, målad med dämpade färger och af den
mest intagande verkan, ett stycke gammalt
Sèvres, hvars dekoration tolkats i ord. Trots
det att denna pjäs icke erhållit något pris eller
annan mention honorable, tvekar jag för min
del icke att sätta den högst af alla författarin-
nans alster med moderna ämnen.
Dock — man återkommer ju alltid till sin
första kärlek, och så har äfven fru Lönnberg
vändt tillbaka, icke så långt som till vikinga-
tiden eller brytningen mellan hedendom och
kristendom, men till Sveriges medeltid, som
väl ock erbjuder ett rikare och mångsidigare
innehåll, mera att göra af. Att och huru hon
lyckats därmed, är allmänt bekant, och ett en-
hälligt omdöme af så kompetente domare som
de, hvilka haft sig prisfrågans afgörande an-
förtrodt, skall nog biträdas äfven af Iduns lä-
sarinnor. Om således man kan lyckönska för-
fattarinnan till det vunna priset, så har dock
vår svenska litteratur säkerligen gjort en ännu
större vinning. Låtom oss hoppas, att denna
vinning äfven skall blifva varaktig, och att,
såsom det gått i Danmark med Bernhard Se-
werin Ingeman, äfven i vårt land många kom-
mande släktled skola glädjas åt »Fru Holmfrid»
samt lära sig att i kärlek och vördnad vårda
namnet Mathilda Lönnberg.
Edvard Lidforss.
Shoémé,
skogens skymmande tempelsal,
där mossan är mjuk, där luften är
sval
hland furornas pelargångar,
där möter du mig, du skogens rå;
vi sitta vid tjärnens strand, vi två,
och i drömmars nät du mig fångar.
Din blick är som skogssjön dunkelklar;
din harm lik en näckros vaggas har;
ditt hår öfver skuldrorna svallar;
så sällsamt hlek din lena kind
som töcknet, som höljar för kvällens vind
mellan myrens tofviga tallar.
Och skogens vilddjur sig smyga fram
emellan snåren hak sten och stam.
De komma som goda vänner,
och ulfven blickar ej lömskt med hot,
men kryper fägnande till din fot:
dig vål sen gammalt han känner.
Och granarna susa sitt dystra sus,
och stjärnorna tända sitt matta ljus,
och skogens stämmor de klaga.
Jag hvilar mitt hufvud invid din harm;
du lindar omkring mig din mjuka arm
och hviskar mång underlig saga.
Jag lyss till ditt veka hjärtas slag
och ser, hur ett ’stilla svårmodsdrag
lätt skälfver kring läppar fina.
Då gripes af längtans ve mitt sinn1 ;
då är det, som ville jag somna in
för evigt i armarna dina.
Från bygden till vildmarkens ensliga trakt
med sånger af dunkel trolldomsmakt
att ditt bräddade guldhorn tömma
du dårande lockar, du skogens rå.
Vi mötas i skymningens stund, vi två,
i skogens djupaste gömma.
Edu. Hammarstedt.
Çalatmosfâr.
8
ländande ljus och blomdoft, sprittande
dansmusik, strålande ögon och leende
munnar. Friska skönheter i förtjusande toa-
letter, omsvärmade af eleganta kavaljerer.
Feststämning på allas ansikten, skämt och
glam, och öfver det hela — »flirtation».
Hela luften är liksom impregnerad därmed 1
Man anar den i alla vinklar och vrår, bakom
graciöst fläktande solfjädrar och, framför allt,
bakom de vänligt diskreta afdelningsskärm-
arne, hviika tyckas enkom skapade för detta
ändamål.
Det råder endast en mening om denna bal;
det är den bäst arrangerade och mest ani-
merade under hela säsongen. Också skiner
värden af belåtenhet, och värdinnan är idel
leenden. Det finns väl knappast ett enda
anlete, öfver hvilket det icke ligger solsken i
kväll, ty hvem kan undgå att ryckas med af
den allmänna munterheten?— Det kan tyckas
så för en ytlig betraktare! För honom, den
tyste, uppmärksamme iakttagaren, hvilken
från sin undangömda vrå blickar ut öfver
salen, förefaller detta slags solsken lika kallt
och overkligt som det bleka elektriska ljuset,
jämfördt med det verkliga, varma, lifgifvande
solskenet. Hvilka glimtar af de mest ut-
tråkade miner, har han icke uppfångat i
obevakade ögonblick! Hur lura icke leda
och afsmak under den glatta, konventionellt
uppsluppna ansiktsmasken! Hur många
svikna förhoppningar, ramlade illusioner, kval-
fyllda hjärtan anar han icke bakom de mer
och mindre stereotypa leenden, hvilka han
ser dyka upp bland det haf af ansikten, som
ständigt hvirflar förbi honom efter valsens
toner!
Ungdom och glädje pläga ju vara tvänne
med hvarandra oupplösligt förenade begrepp.
Ungdom finns här nog af — hans blick
glider beundrande ut öfver så mycken ung-
domsfrisk fägring — men hvar finns den äkta,
okonstlade glädjen? För hans ögon hvilar
det någonting ansträngdt maskinmässigt, nå-
gonting tryckande öfver det hela.
Luften blir honom med ens för tung i det
människouppfyllda, upphettade, stora rummet,
och han går tyst ut därifrån.
Den lille gråhårsmannen med den kloka,
vakna blicken passerar obemärkt genom de
öfriga nästan tomma rummen i den eleganta
våningen. Allra längst in finner han ett in-
bjudande litet gemak, där en angenäm, matt-
röd halfdager härskar, dubbelt välgörande
efter det nästan förblindande elektriska ljuset
därute, och dit dansmusiken endast då och
då svagt intränger. Han ämnar just slå sig
till ro, för att njuta af lugnet och tystnaden
härinne, då han varseblifver, att han ej är
ensam.
Till hälften dold bakom en skärm, skönjer
han en smärt, hvitklädd gestalt, och da han
träder närmare, igenkänner han med förvåning
sin egen nièce.
Hon sitter djupt böjd öfver ett praktverk,
hvaraf hon i den här rådande skymningen
i själfva verket ingenting ser.
»Silter du här så ensam, min lilla Sonja?»
- »Åh, är det du, onkel!» svarar hon med
en ton af lättnad. Hon har sett upp och,
ehuru hon blixtsnabbt åter sänkt blicken, har
han likväl hunnit uppfatta, att de klara
ögonen äro tårfyllda. Är detta grämelse
öfver att hon blifvit försmådd, stackars liten ?
Knappt har denna tanke hunnit korsa hans
hjärna, förrän han ögonblickligen säger:
»Värdigas stolts jungfrun tråda en dans
med sin gamle frände?»
»Tack, onkel, så snällt af dig,» svarade
hon skälmskt leende, »men det offret vill jag
ej ta’ emot! Vill du icke i stället engagera
mig till en »konversationsdans» här inne?
Det skulle jag finna bra mycket roligare.»
Då slår han sig ned vid hennes sida och
stryker ömt hennes hand med blicken fäst
på hennes aDsikte:
»Hvadan dessa bedröfvelsens spår på min
eljes så glada flickas anlete?»
»Åh, det är ingenting att tala om, bara
dårskap af mig.»
»Men om jag nu vill veta det?»
»Ack, det är ju ingenting, säger jag dig!»
En liten paus, och så utbrister hon plöts-
ligt med häftighet: »Det är blott denna
— — — denna förskräckliga kyla, jag icke
kan tåla.»’
»Hvem behandlar dig kyligt?»
»Inte mig särskildt — — — det är nå-
gon slags allmän kyla — — — den ligger
visst i luften vid sådana här tillställningar.»
»Förklara dig tydligare, mitt barn.»
»Ja, om jag blott kunde, men det är en
så dunkel och flyktig känsla, att den viker
ifrån mig, då jag vill försöka kläda den i
ord, och den upplöser sig till ett intet, då
jag tror mig nästan knnna gripa den med
handen.
»Jag kan ej förklara, hvarför jag från
alla baler skall medföra ett intryck af djup
nedslagenhet. Aldrig känner jag mig så
tröstlöst, öfvergifvet ensam som midt ibland
den festklädda skaran, och aldrig erfar jag
en sådan beklämning som midt under det
uppsluppna skämtet och glammet rundt om-
kring mig. Jag måste göra våld på mig för
att icke brista i gråt! Hela tiden har jag
en förnimmelse af, att all denna föregifna
munterhet är ihålig och konstlad. Det före-
faller mig, som om alla, liksom genom en
tyst inre öfverenskommelse, tyckas täfla om
att grundligt genomisa hvaraudra, utan att
dock en yttre utsökt höflighel på minsta vis
kräukes däraf. Det är mig emellertid en
omöjlighet att utforska anledningen till, eller
de närmare beståndsdelarne af detta stoftfina,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
