Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 18 januari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 IDUN 1895
Betänk, att du är gäldenär Och deras rätt densamma är
Till dem, som armods bojor trycka, Som din till denna jordens lycka.
II. Lingg.
till sin personliga egendom under det stilla
fördjupande, hvilket landtlifvet i lika hög grad
gynnar som uppfostran i en stad försvårar.
Hennes inåtvända sinne och tillbakadragna vä-
sen gjorde, att man i hemmet mindre lade
märke till hennes stora intellektuella begåfning
än till hennes stora olust för hushållssysslor
och kvinnliga handarbeten. Hon fick också
tillfälle att på ett annat område vara nyttig i
hemmet, genom att undervisa sina yngre systrar.
Samtidigt fortsatte hon sina egna studier, ge-
nom hvilka hon, till sin kunskap i tyska, fran-
ska och engelska, också lade den i latin och
italienska. Genom dessa språkliga färdigheter
kom hon i tillfälle att göra utländska resor,
som tolk åt släktingar, och framför allt att
tränga in i de nämnda språkens, lika väl som
i Skandinaviens litteratur. Hennes poetiska sinne
tog sig ofta — ja, tar sig ännu •— uttryck i
diktens form, liksom hennes musikaliska begåf-
ning gjorde henne till en god pianist. Dessa
hennes anlag bidrogo i hög grad att göra det
hem angenämt, där hon tillbragte sin lugna
och glada ungdom. På Ugglansryd var gäst-
friheten af det gammaldags, enkla och stor-
artade slaget; hjärtligheten och den ungdom-
liga munterheten öfversvallade i den grad, att
Britte-Sophie Raab själf brukar berätta, huru
hon och hennes systrar i sin ifver att väl-
komna anländande gäster mer än en gång —■
skrämde deras hästar 1
När den stora systerskaran vuxit upp och
innan de sedan alla bildade egna barn, utom
den äldsta, Britte-Sophie, saknade denna egent-
lig verksamhet i hemmet. Hon vistades då
för det mesta hos en släkting i grannskapet,
friherrinnan Ida Koskull (född Kaab) på Enga-
holm. Tillsamman med denna sällsynt älsk-
värda, rikt begåfvade och fint bildade väninna
hade Britte-Sophie Kaab många anledningar
att ytterligare fördjupa sin personliga och in-
tellektuella utveckling. Hon förlorade den kära
väninnan, hvars sjukdomsår hon lyst upp ge-
nom sin egen ljusa själ, året innan hon miste
sin far. Hon besparades således all tvekan
om hvad som var hennes plikt när, vid fa-
derns frånfälle 1866, familjen stod inför valet:
att med stor förlust sälja den gamla fäderne-
gården eller att själf sköta den, men huru?
Någon son fanns icke, och mågarnes lefnads-
omständigheter omöjliggjorde, att de kunde öf-
vertaga denna uppgift. Det blef då Britte-
Sophie, hvilken till allas förvåning erbjöd sig
att å sterbhusets vägnar förvalta Ugglansryd.
När hon sålunda utstakade sin lefnadsbana, var
det icke, såsom af det föregående torde framgå,
någon praktisk håg eller fallenhet, som dref
henne in på denna bana. Tvärtom var det
med en mången gång tung själiförsakelse, hon
nu vände sig från den andliga värld, i hvilken
hennes alla drömmar och intressen voro hemma,
till de otaliga mödor hennes nya kall med-
förde. Hon kände lifligt olägenheten af att
sakna de nödiga förkunskaperna —- några hade
hon dock inhämtat, genom att under faderns
lifstid, hjälpa honom skrifva affärsbref och
föra böcker. Hvad hon för öfrigt kände fat-
tas i teoretisk insikt, ersatte hon genom sin
outtröttliga ifver i det praktiska, ehuru hon
säger sig hafva fått betala de vanliga dyra
lärpenningarne — i form af misstag och miss-
räkningar —- hvilket den alltid måste erlägga,
som oberedd kastar sig in på en bana, och
därtill en bana, för hvilken det naturliga skap-
lynnet lägger hinder i vägen. Hon mottog en
invecklad och bekymmersam affärsställning, och
hon har haft att afveckla denna under de sista
trettio åren. Och detta vill säga detsamma,
som att hon haft sin dryga del att bära af
den kris, under hvilken Sveriges jordbruk ar-
betat dessa sista tiotal. Inom’ Småland har
denna kris varit kännbar mer än på många
andra håll i landet. Den, som kunde skrifva
den mödans, kampens och lidandets historia, som
är de småländske jordbrukarnes — den historia,
hvars yttersida heter hypotekslån, växlar och
borgensförbindelser, hvars innersida visar sömn-
lösa nätter, brustna förhoppningar, sköflade
hem och hjärtan, blödande slitna från den
fäderneärfda eller själfodlade jorden — den skulle
kunna skildra också Britte-Sophie Raabs oaf-
låtliga, bekymmerfulla sträfvan, att för mångas
räkning sammanhålla det hela. Men hon vi-
sade, på ett lysande sätt, att det i andra af-
seenden väl odlade förståndet också kan finna
sin väg på det brydsamma ekonomiska områ-
det, och att hjärtats ihärdighet äfven där kan
föra till seger. Hon skötte från 1866 ej blott
ensam — endast med en rättares hjälp — det
stora jordbruket, utan dref upp detta genom
nyodlingar och alla slags förbättringar. Hon
handhade därjämte affärerna så, att sterbhu-
sets skulder småningom afbetalades. Då hon
sedermera, 1881, af vänner och systrar
inlöste gården — som hon sålunda, för egen del,
nu har stor skuld på ■— erhöll hon än mer frihet
att visa den djärfhet i att våga sig in i det
ovissa, som annars oftast saknas hos kvinnliga
affärsidkare. Men denna förenas hos Britte-
Sophie Raab med den samvetsgranna tillsyn i
det enskilda, hvilken är kvinnans styrka. Hon
drifver dock ej denna tillsyn med förbiseende
af den sanningen, att allt för mycken kontroll
minskar ansvarskänslan. Hon har tvärtom väckt
denna hos sitt folk, som hon väljer med myc-
ken noggrannhet och uppfostrar genom ett på
en gång lugnt och bestämdt väsen. Sålunda
skaffar hon sig goda medhjälpare. Ät dem kan
hon lugnt lämna detaljerna, medan hon är på
sina resor till Stockholm, Göteborg, Skåne och
Köpenhamn eller ortens marknader för att göra
affärer, köpa oxar eller sälja timmer, som hon
själf varit med om att utsyna. Alla vilja gärna
handla med henne, ty hon är känd som en
ytterst redbar »affärskarl», hvilken genom ord-
ning, punktlighet och klokhet vunnit en stadgad
kredit. Till denna bidrager hennes förmåga
att med små resurser taga sig fram och så
långt som möjligt undvika skuldsättning. Hon
har som landtbrukare följt med tidens utveck-
ling, utan att därunder företaga några öfver-
ilade kraftprof, och det har därför varit lång-
samt men säkert som Ugglansryd blifvit en
af de bäst iståndsatta och skötta egendomarne
i Kronobergs län. Man kan där få höra de
mest konservativa herrar, för hvilka »kvinno-
emancipationen» är en styggelse, som sin me-
ning tillkännagifva att, »om kvinnorna ville
tala mindre om sina rättigheter och i stället
uträtta något dugligt, som t. ex. fröken Britte-
Sophie Raab, då skulle de gärna ge dem sitt
fulla erkännande!» Och denna djupa aktning,
som alla män ägna fröken B. S. Raab, be-
kräftar en gammal erfarenhet att, när kvin-
nor, på hvad område det vara må, skapa
verkliga värden, äro männen ofta förr färdiga
att ge dem sitt erkännande än kvinnorna. Frö-
ken B. S. Raab har dock äfven bland sitt eget
kön många vänner, hvilka ge henne samma tro-
fasta vänskap, som hon ägnar dem, och främst
bland dem mor och systrar, hvilka med hängifven
kärlek omfatta henne. Hon har äfven många
beundrarinnor, bland hvilka mig veterligt dock
ingen följt hennes exempel. Och dock, huru
många af sina mest personliga egenskaper skulle
icke kvinnor kunna utveckla, om de, i stället
för att slåss om kontorsstolarne i städerna,
försökte sig som jordbruks- eller ladugårds-
arrendatorer och trädgårdsmästare! Hela kvin-
nans håg att omhulda, uppfostra, att med smak
och skönhetssinne ordna, att se lif spira och
utvecklas — huru skulle den icke, under så-
dana sysselsättningar, hålla sig ung och varm,
medan den nu så ofta förtorkas under ett in-
tresselöst arbetssläp! Ung och varm är också
fröken Britte-Sophie Raab vid sina 63 år. Nu
som förr Strålar hon af välvilja, när hon ser
rummen fulla på Ugglansryd, där den gamla,
enkla gästfriheten fortfarande öfvas. Värdin-
nan skyr lika mycket all fiärd och fåfänga,
som hon icke skyr omtanka eller uppoffring
af välbehöflig hvila och trefnad för sig själf.
Af husbonden på ett stort gods kräfvas rätt-
visa och godhet lika mycket som klokhet och
kraft, och hon äger äfven de förstnämnda
egenskaperna i, om möjligt, högre grad än
de senare. Hennes förståndiga ömhet är
lika stor, när det gäller underhafvande som
släkt och vänner. Och hon ger hvarken sin
hjälp eller sina råd med den myndighet, hvil-
ken så mycket försvårar de hjälptas tacksam-
het. Hon äger tvärtom i hela sitt väsen den
stilla, anspråkslösa försynthet, hvilken så sällan
förenas med stor energi. Hennes sannings-
kärlek och öppenhet, hvilka äro ovanliga, för-
leda henne dock icke till skärpa, och hennes
underlydande älska i henne den på en gång
omutliga, allvarsamma och välvilliga husbonden,
som aldrig sparar egen möda, utan är i selen
lika bittida som de, och själf leder den tidiga
morgonbön, med hvilken deras dag börjar.
Vare sig det är i en affärslokal, på en järn-
vägsstation eller i ett sällskap, man möter den
lilla, alltid svartklädda damen, hvilken i sin toalett
ofta visar sig oberoende af såväl moder som
årstider — förblir hon icke obemärkt. Iaktta-
gande välvilja lyser ur de själfulla, milda, bruna
ögonen och spelande lif ur det intelligenta an-
siktet, så fort ett samtal med innehåll föres
omkring henne — och hon har den innehålls-
rika personlighetens förmåga att höja samtalet
till sin nivå. Hon bibehåller alla sina vittra
intressen; musik eller en god bok äro hennes
bästa vederkvickelser från arbetet. Hon följer
med tidens rörelser och är särskildt intresserad
af allt, som främjar kvinnans verkliga frigö-
relse, men anser, att den praktiska utbildningen
därvid är af lika mycken vikt som den intel-
lektuella, ty, säger hon, »världen har stått i
många hundra år, utan att kvinnorna kunnat
latin, men hade de icke kunnat sköta sitt
hus, skulle den stått sig illa.»
Varmt fosterlandsälskande är hon tillika en
ifrig fredsvän, och sammanblandningen af krig
och böner, religion och rustningar, kallar hon
med sitt blida, humoristiska leende »en komedi,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
