Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 18 januari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 19
spelad med vår Herre.» En djup och innerlig
kristendom är medelpunkten i hennes lif, och
den förenas hos henne med vidd i blicken och
fördragsamhet i sinnet.
Så som denna märkliga kvinna går om-
kring på landsbygden nere i Småland, stilla
fyllande sin stora och ovanliga lifsgärning, är
hon ett af de yppersta vittnesbörden om att
hufvud och hjärta icke »taga ut» hvarandra
hos kvinnan, utan att, ju ljusare hufvudet är,
dess varmare är ofta hjärtat. Hon är tillika ett
älskvärdt föredöme för hvarje kvinna med en
stor offentlig lifsgärning, genom sin sällsynta
gåfva att ena kvinnlig mildhet och mjukhet
med en äkta manlig dådkraft.
Ellen Key.
ônûtfian.
Bearbetning efter Swinburne.
du såsom rosen vore
Ks0 och jag som dess gröna blad,
vi skulle tillsamman spira
och fröjder som sorger fira,
då vinden på blomjakt fore
och sommaren rådde glad,
om du såsom rosen vore
och jag som dess gröna blad.
Om du finge toner vara
och jag finge vara ord,
vi skulle harmoniskt blandas,
i rytmer gemensamt andas,
likt fåglar hvarandra svara,
när kvällen för sång är gjord,
om du finge toner vara
och jag finge vara ord.
Och vore du lif, du kära,
och jag kunde blifva död,
likt solsken och snö vi lyste,
likt mars, då han blidast myste
med liljor så oskuldsskära
och starar i öfverflod,
om du vore lif, du kära,
och jag kunde blifva död!
Om fröjdernas page jag blefve
och sorgens slafvinna du,
vi lekte med skratt och tårar
likt ungdom i ljusa vårar,
jag lidandets natt fördrefve
och bjöde dig rosigt nu,
om fröjdernas page jag blefve
och sorgens slafvinna du.
Och kunde som maj du blifva
och jag som april ändå,
så skulle vi dygnets stunder
förvandla i tusen under,
åt dagrarna skuggor gifva
och solglans åt skuggor grå ;
ack, kunde som maj du blifva
och jag som april ändå!
Om du vore glädjens drottning
och jag vore smärtans kung,
vi kärleken skulle fånga
för tim/mar oändligt långa
och enas i ljuflig brottning
en morgon så skön som ung,
om du vore glädjens drottning
och jag vore smärtans kung.
Sigrid Elmblad.
Farrar om barnauppfostran.
S
en äfven i värt land genom sina reli-
giösa skrifter: »Jesu lif», »Evighetens
hopp» m. fl. i vida kretsar kände
och uppburne andlige talaren och skriftstäl-
laren, ärkediakonen Farrar i London har ny-
ligen i en artikelserie i den engelska tidskrif-
ten The Young Woman uttalat sina tankar
om kvinnans verksamhet i hemmet såsom
dotter, maka och moder. Yi tillåta oss att
här nedan för Iduns läsarinnor ätergifva nå-
gra af dessa hans tankar, hvilka synas oss
i hög grad behjärtansvärda.
Det gifves tre sätt, säger Farrar, pâ hvilka
mödrar kunna dana det uppväxande släktets
hela framtid :
Det första är, att med alla medel,
som stå dem till buds, söka göra sina söners
och döttrars barndom sä lycklig, som omstän-
digheterna tillåta. Må lifvets morgon fä sin
naturliga sol! De män och kvinnor, hvilka
kunna se tillbaka pâ en lycklig barndom,
hafva åtminstone fått njuta en uppfriskande
dryck af dem, pâ hvilka lifvet kan bjuda;
och deras själ har däraf ej blott ett veder-
kvickande minne, utan ock en uppehållande
kraft under de dagar, om hvilka litet hvar
måste bekänna, att »de behaga oss ej». Hvar
moder bör studera den konsten att skapa
lycka för sina barn. Den läres visserligen
ej ur böcker, utan därtill fordras en gudom-
lig själfuppoflrings inspiration. Fattigdomen
behöfver ej vara ett hinder att hinna den.
Lyckan är visserligen ieke en jordisk, utan
en himmelsk pärla; men den moder, som
försöker älska sina barn så, att hon dagligen
har sin umgängelse i himmelen, skall ofelbart
därifrån medföra den till sina små.
Det andra är, att med vishet fostra
eller — om uttrycket tillätes — »träna»
viljan hos barnen. Ingenting kan vara för-
rycktare än en del oförståndiga föräldrars
bemödanden att bryta viljan hos sina barn.
Detta försök kan ofta leda till raka motsat-
sen, ja, barnets vilja blir därigenom under-
stundom rent af förstenad, så att ingenting
rår på den. Men äfven där det frambringar
åsyftad verkan och man lyckas tilltvinga sig
oinskränkt lydnad, är den skada, ett sådant
förfaringssätt åstadkommer, otrolig. Det kan
vara fullt ut lika olycksbringande som det
pedagogiska missgreppet att för att undgå
obehag gifva efter för barnets vilja. Exem-
pelvis må omtalas, huru ett barn var nära
att hungra ihjäl samt ådraga sig fallandesot
genom dess fars försök att tvinga det att äta
ett stycke bröd, för hvilket det till att börja
med ej hade smak, men hvilket, allt efter
som striden framskred, biet för det stackars
barnet ett föremål för verklig vämjelse och
fasa. Bäst och naturligast är att leda och
behärska barnets vilja, icke med en annan
persons vilja, utan med andra själsförmögen-
heter hos barnet själft. Undvik både efter-
låtenhet och motstånd, och en vana att lyda
skall uppkomma, så snart barnet blir moget
för att medvetet behärska sina handlingar.
Jag skulle vilja fästa alla mödrars uppmärk-
samhet på en praktisk metod, som kallas att
»släthamra», för att öfvertyga dem om odug-
ligheten och ohållbarheten af ett uppfostrings-
system, som utgöres af tvångsåtgärder. En
järnplåt, som icke är alldeles flat, utan står
upp litet på ett ställe, säges vara bucklig.
Nåväl, om för att göra den slät, man sloge
hårdt på detta ställe, skulle ändamålet helt
och hållet förfelas. Ett dylikt tillvägagående
skulle ej allenast göra skadan värre, utaD
ock komma den yttre kanten att bukta sig.
Enda sättet att uthamra bucklan är »slät-
hamring», d. v. s. att genom väl riktade små
stötar med hammaren på andra ställen an-
gripa det onda; således ej direkt utan indi-
rekt. Den procedur, som erfordras, är min-
dre enkel än hvad du trodde. »Ej ens en
metallskifva kan med framgång behandlas
efter metoder, som tyckas själfklara för van-
ligt sundt förstånd,» säger Spencer. I detta
belysande exempel ligger samma lärdom som
i den allbekanta gamla fabeln om, huru solen
lugnt och stilla verkar det, som nordanvinden
med allt sitt dån ej förmår åstadkomma.
Det tredje sättet, jag vill framhålla,
är det tidiga inpräglandet af religionens stora,
eviga, lifsviktiga sanningar i det ännu mjuka
och mottagliga barnasinnet och framför allt
det väsentliga ändamålet med all religion,
hvilket är att dana karaktären och vara ett
rättesnöre för vår sedliga vandel. Ingenting
öfvar mindre eller låt oss säga sämre infly-
tande på barnen, än då religionen blott är en
yttre, anständig täckmantel, då religiositeten
blott är ett sken. Ingenting kan vara ofrukt-
barare och tråkigare än yttre former, till
hvilka de ej se någon motsvarighet i lifvet.
Men då barnet hos föräldrarne märker de
»andens frukter», om hvilka aposteln talar,
när det ser den tro, de bekänna, lysa igenom
alla deras ord och handlingar och frambringa
sådana resultat som en helgad vandel, kärlek
och själfuppoffring, när det får hjälp i lifvet
af sköna minnen af ett föredöme, som stod i
öfverensstämmelse med den tro, af hvilken
det bekände sig vara framsprunget -— då
går barnet i sanning ut i lifvet med det dyr-
baraste af alla arf. Huxley har framhållit
det oförlikneliga värdet af den heliga skrift,
så till vida som den förtäljer oss historien
om människor under flere släktled, hvilka
några korta år passerade den jordiska tillva-
rons trånga skådebana såsom medlemmar af
mänsklighetens ändlösa tåg från evighet till
evighet, och som skördade den gångna ti-
dens välsignelser eller förbannelser, allt efter
som de handlade rättfärdigt eller orättfärdigt.
Men barn af föräldrar, hvilka med tåla-
mod och undergifvenhet burit sin del af li-
dande och pröfningar, som vandrat sin väg
i ljuset inför Gnds ansikte, äga en talisman,
som bör kunna skydda dem för dåliga infly-
telser.
»Jag har alltid känt mig lycklig öfver att
jag erhöll en religiös uppfostran,» sade lord
Russel på schavotten, »ty äfven då jag som
mest tycktes hafva glömt den, höll den mig
likväl tillbaka från det onda.»
Ae
Kvinnorna och röst-
rättsfrågan.
Jfclär i Stockholm tycks en viss oro ha gri-
pit en stor del af de annars så fleg-
matiska kvinnorna. Det syns så att säga
»ligga i luften» en känsla af att någonting,
äfven från kvinnornas sida, måste göras, för
att de ej skola försitta tiden i den stora röst-
rättsfrågan, utan där bevaka sina intressen.
Ett par enskilda möten ha redan hållits,
och hvad det lider komma väl äfven offent-
liga sådana att anordnas. Alla äro öfverens
om det nödvändiga uti, att något göres, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
