Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 1 februari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
U IDUN 1895
I plikternas uppfyllelse ligger en kraft fördold, som uppehåller och styrker
sinnet och gifver människan ro för oro och fröjd för tårar.
F. Godkjcer.
holm, och huru lycklig hör ej don moder
vara, som får lämna sitt barn i så goda händer !
De små sjuklingarna vårdas både dag och natt
af en öm sköterska, »moster» kallad, doktorn gör
Acre gånger i veckan besök, och »fröken»
kommer nästan dagligen till sina, små vänner,
som hafva henne att tacka för så mycket. Att
de små älska hemmet, bevisa de ständigt. När
ett barn hämtas af sina föräldrar, är det all-
tid under tårar det går och under böner att
få vara »hemma hos moster och den snälla
fröken». Men lille Gustafs mamma har vän-
tat fierc veckor, att lille Karl skulle bli frisk
och lämna plats åt hennes pojke, som varit
på »Kronprinsessan» och knappt orkar stå på
benen. Och nu får moster cn ny skyddsling
och fröken en ny vän.
Hulda Lundberg, hvars namnar så nära för-
enadt med S. de C:s sjukhem, är dotter till
konung Karl XV:s förste lifmedikus, doktor
Ilobort Lundberg, som afled före sin höge
herre, och hans hustru, Hulda Weylandt. Um-
gänget med Here af hufvudstadens mest fram-
stående läkare, som varit hennes faders vän-
ner, samt troligen främst af allt hennes egen
klena hälsa öppnade hennes ögon och värmde
hennes hjärta för sjuka medmänniskor och
särskildt för de lidande små. Hennes namn
är kändt och värderadt i vida kretsar och har
cn god klang i den fattiges hem, vid den sju-
kes läger. Det hon är, är hon fullt; hon de-
lar icke sin tid mellan de sjuke och nöjena,
utan försakar de senare för att helt ägna sig
åt det hon satt till sitt lifs mål. Måtte många
unga kvinnor följa hennes föredöme, och måtte
stimmet på fåfängans marknad allt mera dämpas !
Ilse Franke.
Till kvinnan!
På Publieislklubbens årsfest å Grand Hotel,
den 26 jan. 1895.
*§Minns vr^ en mera sliten sträng
(ÆÊà J^>® n&9°t mänskligt instrument
Än den hos oss till kvinnopris
Naturen själf engång har spänt?
Antikens plekter slog den an
Med klang på diktens gryningsdag,
Och ännu under sin sordin
Ben surra hörs för stråkens drag.
Finns väl en mera sjungen sång
Än den, som sjungs till kvinnolof
.Pä hvårt förbistradt tungomål
Från bykrog upp till furstehof?
I går en skolad hjälteröst
Med schmels och fioriturers svall,
1 dag en olärd bondeläpp
Till sista gatuvisans trall.
Vi söner af en skeptisk tid,
Som känna hennes armbågsnit
I trängseln på vårt marknadstorg
Kring hvarje stackars arbetsbit,
Vi stryka själfgodt våra skägg
Och le åt dylikt svärmeri,
För att i nästa, ögonblick
Bock själfoa — falla bums däri.
Och stiger så, liksom i dåg,
Här fram en trådnött trubadur
Försagd från tidningsluntors damm
Och klisterburk, och korrektur »
Att än engång i eder rund,
Ben evigt nya visan dra’,
Så ropa edrå. läppar : nej,
Men edra ögon glimma : ja /
Förunderligt och likväl sant!
Så djupt har denna sekelsådd
I våra väsens grund sig trä,ngt,
Så kraftig spirar än’ dess brodd.
Må bränna, sol, må kväfva snö, ’
Må trampa omild vandrarns fot —
Ben lefver, lefver dock trots allt,
Ben gamla kvinnodyrkans rot.
Och hvad vi hälla kärt och högt
Tar än så gärna kvinnohamn :
Vår barndoms yrci oskuldslek,
Omhägnad af vår moders famn,
Vår ungdoms djärfva hjärteras
I kärleks kval och kärleks tro,
Vår mandoms sega arbetskamp
För lifvets lön i eget bo.
Hvad vore utan stänk och doft,
Från sina gyllne pärlors tåg
Champagnen här i våra glas?
Ack, blott en död och isad våg.
Så tränger genom smått och stort
Bin ande, kvinna,, stark och fin,
En jäst uti värt, hvardagsbröd,
En själ i festens ljufva vin.
Finns väl en mera sliten sträng,
En mera sjungen sång? Och dock. . .
Vi lyssna lika villigt än
Till dessa toners trolska lock.
Ty hvad än lifvet tog och gaf,
Och hvad vi verkat, eller drömt, —
De finna dock en återklcmg
I hvad vi bäst och djupast gömt!
Johan Nordling.
Hemstudier.
Isa hade slutat ett fullständigt elementar-
: tÄ läroverk för flickor. Elsa var såsom
det heter »utlärd». Hon hade under 8 må-
nader i 10 hela är, d. v. s. under 80 månader
af sitt lif metodiskt och ordentligt fått in-
stufva i sitt minne ett kvantum vetande, som
hon och hennes familj ansågo, att hon sedan
kunde andligen lefva af under återstoden af
sitt lif.
Det är otroligt, huru mycket hon medhun-
nit på dessa 80 månader, fyra språk, histo-
ria, geografi, teologi, alla naturvetenskaper,
matematik etc. Hon hade öfvat sitt minne
och sitt skarpsinne, hon hade alltid läst öf-
ver ordentligt och varit med ett ord en god
skolflicka.
Men nu var skolan slut. Hon behöfde
inte läsa för att bli vare sig det ena eller
det andra; hon skulle endast vara sina för-
äldrars dotter med några obestämda fram-
tidsförhoppningar.
Tycker inte Elsa, att det är tomt att nu
mera aldrig se i en bok, aldrig lära något
nytt? Elsa hade ju ändå varit road af sin
skola. Nej, det tycker Elsa inte. Hon har
intet annat göra än att glömma, och det gör
hon af hjärtans lust. Verb och glosor, namn
och årtal, naturlagar och praktiska räkne-
metoder — allt far sin kos med en förun-
derlig fart.
Elsa tog således saken lugnt. Det var
nästan roligt att få glömma utan att få ban-
nor. Annorlunda hade det varit i skolan.
Då hade fröknarna beskärmat sig, bara hon
glömt ett jota, alldeles som om det varit
något besynnerligt.
Inte kunde man undra öfver Elsa. Hvem
vill äta, då man har maten upp i halsgro-
pen ? Och Elsa var öfvermätt af andlig för-
plägnad, som hon aldrig hade haft tid att
smälta. Visst är barnmagen som stöfvelkra-
gen, och visst är barnaminnet lika tänjbart,
men ändå, tänk ni äldre, om ni skulle hvar
dag inhämta så mycket nytt, så mycket sam-
manpressadt vetande, som det har gifvits Elsa
under alla dessa år!
Men Elsa och hennes föräldrar ha själfva
velat så hafva det. Hon skulle ju vara ut-
lärd till sitt sextonde år, och det är ändå en
mängd kunskaper, som ingå i vår tids all-
mänbildning.
När Elsa blifvit några och tjugu år, dan-
sat och sytt lyxarbeteD, så hon var nästan
trött därpå, lärt att laga efterrätter och baka
småbröd, fann hon både att tid blef öfrig och
att det dessutom var ledsamt att vara okun-
nig. En hennes beundrare hade visst sagt
henne, att bildning är hvad som finnes kvar,
då man glömt alla skolkunskaper. Hon var
ju då bildad, hon hade ju betyg på att hon
haft kunskaper, det visste hon, men förarg-
ligt var det i alla fall att ha glömt så myc-
ket. Häromdagen kunde hon inte bjuda till
att hjälpa sin far med ett tyskt affärsbref,
fastän hon förr skrifvit så många tema; hon
anar att hon gör fel, då hon skrifver svenska
bref till sina vänner, hon läser inte längre
gärna en fransk bok, och när hon hör talas
om eller läser i tidningarna om författare eller
skön konst eller historiska personligheter, så
märker hon de obehagligaste luckor. Hon
tiger för att ej riskera en dumhet, men det
hela är ett kaos. Och inte vet hon längre,
hur hon skall förvandla myntsorter eller be-
räkna räntor — det har hon ändå kunnat.
Nog har hon läst naturvetenskap, men dag-
ligen märker hon, att hon minnes ingenting.
Men konsten är att få en viss tid hvar
dag till läsning och att veta hvilka böcker
man skall välja och hur man skall läsa dem.
Inte vill hon börja läsa läxor igen, men hon
vill gärna lära något af det, som vore nyt-
ttgt att kunna. Till någon stad kan hon ju
ej få komma, och dyra lektioner kan hon ej
få taga.
Under det att Elsa gick och funderade på
allt detta, träffade hon en dag tant Ma-
tilda. Det är en energisk dam, nära fem-
tiotalet. De kommo i samspråk.
Elsa talade om sin lust att vilja påminna
sig sin skolkurs och lära något nytt.
Tant Matilda rådde henne då att begagna
sig af Fredrika Bremerförbundets hemstudie-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
