Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 1 februari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1805 i DU N 35
kurser. »Du väljer ett ämue,» sade tant
Matilda, »hvilket du vill, skrifver en uppsats
i detta ämne hvar 14 dag och får den äter
med goda rättelser, och för 12 uppsatser be-
talar du 15 kr.» — »Ja, men kan man ha
nytta af detta sätt att lära?» frågade Elsa. —
»Ja, det försäkrar jag,» svarade tant Ma-
tilda, »jag har öfvat upp mig i att skrifva
svenska på det sättet. Jag har skrifvit upp-
satser, som jag har fått rättade och äfven har
jag fått många råd och anvisningar. Dessutom
har man ett band öfver sig, så att det verkligen
blir något af med ens själfarbete. Och min
dotter, som ville bli lärarinna, hon har på så
sätt ökat sina kunskaper både i historia och i
franska och räkning. Hon har fått svara
skriftligen på frågor, gjort öfversättningar
både från och till det främmande språket,
fått regler förklarade o. s. v. Jag vet inte,»
tilläde tant Matilda, »hvarför jag inte skrift-
ligen skulle kunna läsa på studentexamen.
Nu skall jag på samma sätt lära mig konst-
historia till min utländska resa.»
Elsa har, alltsedan hon talat vid tant Ma-
tilda funderat på saken. Det förefaller henne
litet ovant att skrifva ned sitt vetande, men
hon minnes från skolan, att det var just af
skrifningarna hon lärde sig mest, och hon är
nu fullt besluten att för nästa år söka en
kurs i ordnade hemstudier. Brefvet adres-
serar hon till Fredrika Bremer Förbundets
byrå, Stockholm.
»Stud/osa.»
Iduns läkarartiklar.
Den serie populära artiklar af fram-
stående liufvudstadsläkare, som Idun under
årets lopp är i det angenäma tillfället att
kunna bjuda sin läsekrets, tar i dagens
nummer sin början med doktor Arvid
Afzelius’ här nedan införda uppsats om
»Huden och dess vård». Det berättigade
intresse, hvarmed man allmänt emotser
dessa sakkunniga inlägg i den för alla lika
viktiga frågan om hälsan och dess ans,
gör för visso hvarje ytterligare rekommen-
dation från vår sida öfverflödig. Må de
lärdomar, som de gifva, lända till efter-
följd och välfärd!
1.
Huden oeh dess vård.
Af D:r Arvid Afzelius.
et är ett egendomligt faktum, att all-
mänheten betraktar hudäkommorna med
andra ögon och föreställningar än andra krop-
pens sjukdomar. De, som äro behäftade med
utslag af ett eller annat slag t. ox. ett van-
ligt eczem, betraktas af folk i allmänhet, nä-
stan med rädsla och misstro, liksom vore han
eller hon nästan en sämre människa än andra.
< )ch när en person får en hudsjukdom af nå-
got slag, så ■ väcker detta hos patienten själf
den allra största förvåning och förskräckelse.
Det går väl knappast någon mottagning, då
jag ej af dylika patienter hör detta yttrande:
»jag kan rakt inte förstå, livar jag fått detta
ifrån ; jag har • aldrig förr haft det minsta ut-
slag pä min kropp.» Ja, om samma patient
fått tarmvred, så skulle det troligen väckt min-
dre förvåning, och man hade då helt säkert
icke kommit med denna djupsinniga reflexion,
att 1 »man aldrig haft dot förr», som man nu
är färdig med, då man får den »obehagliga»
hudsjukdomen. Oeh dock Borde det väl icke
ligga något så särskildt förvånande i att få
en budåkomma, då ju buden af alla kroppens
organ är mest utsatt för yttre inflytelser, och
då detta organ just icke alltid vårdas ocli skö-
tes på allra bästa sätt, ocli då därjämte, som
vi skola se, buden mycket ofta lider med vid
rubbningar i andra kroppens organ och vid
sjukdomar i nervsystemet och blodet. Innan
jag går närmare in på dessa förhållanden, hvar-
igenorn de ärade läsarinnorna måhända skola i
någon mån rubbas i sina åsikter om hudsjuk-
domarnas säregna natur och inse, att det egent-
ligen icke är besynnerligare att få en hudsjuk-
dom än en sjukdom i livilket annat kroppens
organ som helst, måste jag dock, om också
ofullständigt och i allra största korthet, säga
några ord om hudens byggnad och förrättningar,
emedan kunskapen därom är nödvändig för att
förstå åtskilligt af hvad jag har att säga om
hudens vård i friskt och sjukt tillstånd.
Huden består af tre olika lager, öfverhu-
den, läderhuden och underhuden. Hudens yt-
tersta lager, öfverlmdeu eller ytterhuden, sak-
nar blodkärl och nerver, och dess öfversta
torra lager afstötes oeh förnyas oupphörligt
och omärkligt; öfverhuden tjänar den under
densamma liggande blod- oeh nervrika läder-
huden till skydd. Huru viktigt detta skydd
är särskildt för att bevara oss för smärtor,
märka vi bäst, om det går hål på en bränn-
blåsa (hvilken bildas af den blåsformigt från
läderhuden upplyfta öfverhuden) eller eljes vid
på annat sätt uppkommen s. k. hudlöshet.
Läderhuden ligger då bar med sina fina nerv-
ändar, hvarigenom den minsta beröring fram-
kallar smärta. Läderhuden består af en ela-
stisk väfnad af celler och bindväfstrådar, hvil-
kens intill öfverhuden gränsande yta bildar
de s. k. hudpapillerna, som dels innehålla kän-
selnervernas finaste ändförgreningar, hvarigenom
våra med huden upptagna känsclförnimmelser
ledas vidare till nervsystemets hufvudapparater
i hjärna och ryggmärg, och dels innehålla det
rikaste och finaste blodkärlnät, i hvilket blod-
massan kan undergå de största växlingar från
blodtomhet till starkaste kärlfyllnad, något som
har mycket stor betydelse för värmeregleringen
inom kroppen. Det tredje, djupast liggande
hudlagret, den s. k. underhuden, består af en
mera lucker och lös väfnad, inmängd med
mer eller mindre fett. L underhuden ligga
inbäddade, tvänno mycket viktiga organ, de
nystformiga svettkörtlarna, hvilkas utförsgångar
stiga upp genom läderhuden och öfverhuden
för att utmynna på hudens yta i hudporerna.
Den ur svettkörtlarna afsöndrade, mer eller
mindre rikliga svetten samt den ständigt fort-
gående omärkbara hudutdunstningen bilda jämte
den ofvan nämnda växlande blodfyllnaden i
i läderhuden viktiga moment i den fina me-
kanism, som ombesörjer regleringen af blodets
och kroppens värme. Huden tjänstgör dess-
utom som ett andningsorgan, afsöndrande kol-
syra ur blodet, om också denna uppgift tyckes
hos människan lia vida mindre betydelse än
lios vissa djur. Alla dessa nu antydda funk-
tioner bos huden böra naturligtvis mana oss
att hålla vår hud i ett sådant tillstånd, att
den kan fullgöra dessa sina uppgifter, så myc-
ket mer som vi därigenom på samma gång i
viss mån skydda oss mot åtskilliga hudåkommor.
Det ur talgkörtlarna afsöndrade och på hu-
dens yta aflagrade fettet har också sin stora
betydelse. Det håller liuden smidig oeh glän-
sande, ger den större motståndskraft särskildt
mot luftens fuktighet och hindrar en allt för
stark värmeutstrålning, hvarigenom också hud-
fettet är en viktig faktor i den nyss nämnda
värmeregleringen. Att allt för ofta oeh allt
för mycket genom skarpa tvåltvättningar för-
minska detta hudfett och därigenom göra hu-
den för torr, måste därför vara lika skad-
ligt som den andra ytterligheten att låta hud-
fettet jämte svett och afstötta öfverhudfjäll
samlas och kvarsitta i abnorm mängd. Sär-
skildt gäller detta senare om de ställen af
kroppen, där dessa afsöndringar äro rikligast,
nämligen på hufvudet (där de bilda s. k. mjäll),
i ansiktet, i axelhålorna och i ljumskvecken.
Man hindrar en abnorm ansamling af svett-
oeh fettafsöndringarna och håller huden i öfrigt
i stånd att fullgöra sina uppgifter dels genom
bad, dels genom tvättningar. Hvad baden be-
träffar kommer en senare artikelserie (af d:r
Levertin) att närmare afhandla badens verk-
ningar i andra afseenden än de nyss nämnda,
äfvensom deras olika användningsformer. Här
må blott nämnas, att, om man har till syfte-
mål med baden blott att rena huden, så är
det varma (34°—36° C.) karbadet eller liel-
badet den lämpligaste badformen; kroppen bör
då i badet rengöras med tvåltvättninger med
svamp, fiber eller ej för skarpa borstar. Dy-
lika renlighetsbad böra tagas åtminstone ett
par gånger i månaden; kunna bad ej erhållas,
måste de ersättas med motsvarande tvättningar
af hela kroppen.
Hvad beträffar de dagliga tvättningarna, så
böra dessa i regeln göras med tvål. Enligt
min tanke begagna isynnerhet fruntimmerna
tvål alldeles för litet till de dagliga tvättnin-
garna; många mödrar rent af varna sina döttrar
för bruket af tvål i ansiktet. Oeh dock är
detta för de flesta människor absolut nödvän-
digt, isynnerhet om de hafva mer eller mindre
stark fettafsöndring med benägenhet för por-
maskbildning i ansiktet (dc s. k. pormaskarna
äro ej annat än abnormt stark afsöndring af
hudfett i hudporerna), och vi veta ju alla,
att man förgäfves söker tvätta bort fett blott
med vatten; därtill behöfves såpa, tvål eller
sprithaltiga tvättmedel. Är huden mycket fet
och rik på pormaskar, höra dessa tvättningar
göras mycket grundligt och helst ett par, tre
gånger dagligen, och man bör därvid använda
tvålsorter, som bilda rikligt med lödder. Är
åter huden mycket torr och fattig på fett,
böra tvättningarna vara mildare, emedan huden
eljes blir än mera torr, spröd och fjällig. I
dylika fall hör man välja en mindre skarp
tvål, s. k. öfverfet tvål (äfven barntvål kallad),
och i så fall bör man äfven använda ljumt
vatten (c:a 30° 0.) till tvättningarna. Blott
ytterst få människor hafva så ömtålig liud, att
de ej ens tåla dessa milda tvålar, utan måste
nöja sig med tvättningar med hafresoppa, man-
dclkli, hvetekli o. dyl.,, och det är att märka,
att äfven den ömtåligaste liud kan fördraga
milda tvåltvättningar, om man nämligen neu-
traliserar tvålens eventuelt retande verkan ge-
nom att ingnida litet fett (t. ex. coldcream)
i huden.
Hvad vattnets temperatur beträffar, så hör
man i regeln använda kallt vatten, om det
gäller en frisk, normal hud. Men det ges cj
så få undantag från denna allmänna regel vid
vissa sjukliga tillstånd hos huden; särskildt
gäller detta vid kyld eller örnkyld hud, där
kallt vatten förvärrar det onda, i stället för
att »härda» huden, som de flesta tro.
Ehuru det torde framgå af det, som ofvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
