Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 8 februari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I ångestsvett och eldsdop blifver Att du ej kan, dig Gud tillgifver,
Det pröfvadt hvad du duger till; Men aldrig, att du icke vill.
H. Ibsen.
42 IDUN
karhem i Tierp, där fadern utöfvade det
väilofliga kopparslagaryrket. Någon annan
bildning än den primitiva, som den tidens
folkskola erbjöd, kunde aldrig sättas i fråga.
Men livad som stod till buds tillgodogjorde
sig den pigga lilla flickan med en så ovanlig-
vakenhet och minnesgodhet, att hon snart
betraktades smått som underbarn i hela
socknen, då hon redan vid . fem års ålder
kunde katekesen och en stor del af psalm-
boken utantill. För öfrigt tyckes en sär-
skildt och förvånande himmelens gåfva ha
sänkt sig ned öfver den lilla handtverkar-
familjen i form af synnerligast konstnärliga
anlag åt barnen, då, som vi skola se, båda
hennes bröder på det artistiska området
bröto sig banor, som voro märkliga nog
för söner ur ett ringa hem.
Redan vid femton års ålder måste den
fattiga flickan ut att förtjäna sitt eget bröd
och fick då en vanlig tjänarinneplats i huf-
vudstaden. Något år senare gjorde hon
ombyte — en »flyttning», som skulle blifva
afgörande för hela hennes lif.
Sonen i den familj, där den unga Tierps-
tösen nu funnit sitt tillfälliga hem, kände
nämligen snart en varmare böjelse uppstå
för den raska flickan, hvars bruna ögon
ständigt utstrålade så mycken hjärtevärme
och friskt humör. Och så begaf det sig,
att den anspråkslösa tjänarinnan vid tjugu-
två års ålder blef fiskhandlaren Karl Bergs
hustru.
Med stor hurtighet och förmåga kastade
hon sig genast helt in i mannens verk-
samhet och blef från första stunden ledande
i densamma. Ett plötsligt ödesslag var dock
nära—efter en månads äktenskap bortryck-
tes den unge maken, och Johanna, som om-
fattat honom med den mest hängifna kär-
lek, blef för en tid nästan nedbruten af
sorg. Men ännu flere pröfningar förestodo.
Hon blef moder åt en faderlös son; några
månader gingo, och äfven denna späda lifs-
gnista, som för henne syntes innesluta ett
nytt hopp och en ny framtid, släcktes.
Under dessa tunga tider hade hon al-
drig helt uppgifvit sitt arbete med torg-
handeln, men att håg och krafter mäktigt
nedtrycktes, var ej att undra på. Så små-
ningom reste sig dock det spänstiga sinnet
upp ur den förlamande sorgen till förnyade,
kraftiga arbetstag, och några år senare in-
gick hon ett nytt bolag för lifvet med Jo-
han Strömberg, hvilken sedan allt till sin
död är 1890 som medhjälpare stod vid
hennes sida i affärerna.
Först och sist var det dock fortfarande
»gumman Strömberg» själf, som var själen
och den drifvande kraften i desamma. Och
att både krafter och friskt mod i ovanlig grad
kräfvas och förbrukas under ett fyrtioårigt
arbetsslit af dylikt slag, det är visst. Ha
våra älskvärda läsarinnor, som kanske själfva
någon gång med handskklädd hand försik-
tigt vändt på de metallskimrande aborrarne
eller den svartklibbiga ålen mellan isstyc-
kena i »gumman Strömbergs» fisktråg, ha
de besinnat, hvilka strapatser, hur mycket
tungt arbete fiskhandlerskans yrke medför?
De kalla vintermorgnarne, i hvarje väder,
i becksvart mörker, i yrande snöstorm, läm-
nade hon sin varma bädd och sitt hem re-
dan klockan fem och anträdde genom drif-
vorna sin halfmilslånga vandring utom tnl-
larne, Skanstull, Hornstull, men oftast för-
bi Manilla ut till Stora Sjötullen på Djur-
gårdens yttersta spets, för att redan där
möta skärgårdens fiskarbefolkning, som i
sina båtar kämpat sig in i nattens mörker.
Här gjordes de stora affärerna upp, det bä-
sta möjliga af tillförseln utvaldes och hand-
penningar gåfvos. Så åter in till staden
— allt till fots — till platsen på torget
för att mottaga leveranserna. Här mellan
husväggarna är man ju litet bättre, skyddad
än under de nakna Djurgårdsekarna, men
det kan vara bistert nog ibland ‘ i smällan-
de vinterkyla, nedisad från topp till tå, att
handskas med den frusna fisken eller ätt
med till armbågen nakna armar röra om
bland isvattnet i sumparne och baljorna.
Den brännande sommarglöden har också siu
pinohistoria på ett öppet, oskyddadt salu-
torg. Och så var det att hålla ut, dag ef-
ter dag, år efter år, med alltjämt orubbadt
mod, med lika friskt humör, lika vänliga
miner mot kunderna, samma vakenhet och
noggrannhet vid uppgörandet af affärerna.
Aldrig tröttna, aldrig slappas, trots dessa
slitande dagsverken, som togo sin början,
långt innan hufvudstaden vaknat, och ej
slutade, förrän dagen och all dess kommers
voro förbi.
»Gumman Strömbergs» Hötorgsaffär upp-
arbetades, som sagdt, hastigt till den i sitt
slag mest ansedda. En bättre fisk än hen-
nes stod icke att få i Stockholm, ett sam-
vetsgrannare bemötande ej heller. Därför
räknade hon ock under hela denna serie af
år de förnämsta kunderna som sina, de fi-
naste privathusen, ministrarnes kök, de
största restauranterna, bland dem främst
Hasselbäcken, som alltid troget fyllt sina
ansenliga fiskbehof hos fru Strömberg.
Den ovanliga minnesskärpa, som allt se-
dan barndomen utmärkt henne, kom i den
växande affären till den största hjälp. Allt
efter som kommunikationsmedlen till hufvud-
staden ökades och förbättrades, järnvägar
uppstodo och ångbåtstrafiken ordnades, un-
derlättades leveranserna, och då den stora
Hötorgshallen 1879 uppbyggdes och hon
inom dess hägnande murar fick sin salu-
plats, blef äfven härigenom handeln bekvä-
mare. Men samtidigt växte kundkretsen
oupphörligt, hon hade snart att föra räk-
ning med ett femtiotal olika leverantörer,
och en dräng och tre kvinnliga biträden
stodo under hennes kommando. Alla dessa
vidlyftiga affärer höll hon samman i hufvu-
det—någon egentlig bokföring kom aldrig i
fråga. Hon var en minneskonstnär om någon.
Se där några kort skisserade drag från
detta driftiga lifs utsida! Man skrdle vara
frestad tro, att en så ansträngande och vid-
lyftig praktisk gärning icke skulle lämna
mycket öfrigt för mera ideela intressen eller
för familjelifvets intimare kraf. Dock tvärt-
om! Johanna Strömberg var en allt för gedi-
gen natur att tillfredsställas endast af ett
yttre värf; hon lefde därbredvid ett rikt
själs- och känslolif, och hon var en maka,
en moder, -en syster, en vän som få.
Tvänne barn föddes i hennes senare äk-
tenskap, en son och en dotter, och fingo
en öm och vårdad uppfostran. Sonen är
den unge talangfulle skådespelaren vidKongl.
Dramatiska teatern Johan Strömberg.
Genom den goda ekonomiska ställning,
hon snart med sitt driftiga arbete förvärf-
vade,1 blef hon i stånd att i det tysta ut-
öfva en rik hjälpsamhet, hvarvid hennes
deltagande och varma hjärta var den enda
förespråkaren. Främst gick denna ut öfver
hennes närmaste, som ju naturligt var. Som
vi ofvan antydde, visade bägge hennes brö-
der mindre vanliga artistiska anlag. Brodern
Josef sattes, helt och hållet genom systerns
understöd, i tillfälle att genomgå konstaka-
demien och blef en på sin tid ganska fram-
stående porträtt- och genremålare, från hvil-
kens pensel särskildt den nu ofvan sakri-
stian i Östermalms kyrka hängande altar-
taflan förskrifver sig. Den andre brodern,
Karl Malmberg, blef hofarkitekt och skapare
af Börsen och Nya teatern i Göteborg samt
verkställde sedermera restaureringen af Hed-
vig Eleonoras kyrka i Stockholm samt slu-
tade sina dagar som hofintendent. En svå-
ger till Johanna Strömberg i hennes första
gifte med Karl Berg är den ännu verksam-
me, kände skulptören Oskar Berg, hvilken
likaledes under sina studier rönte frikostigt
understöd af sin mot konstnärer alltid så
rundhändta unga svägerska.
Men det var ej blott för fränderna och
för konstnärliga ändamål hennes hand och
hjärta öppnades. Hvarhelst hon under sitt
långa lif såg ett behof eller ett lidande och
i tysthet kunde lindra dem, var hon lika
redo.
I det gästfria hemmet stod alltid bordet
dukadt för hvem som komma ville. I dag
var det den hungrande från gatan, som
kände husets sinnelag, och hvilken oför-
märkt fick en sedel tryckt i sin hand, när
han mättad lämnade dess tröskel. I mor-
gon satt kanske kring samma bord ett ar-
tistiskt litet middagslag vid en angenäm
festmåltid, där värdinnan presiderade i an-
språkslös bonhomie. Sonens konstnärskam-
rater och vänner trifdes ypperligt, och »gum-
man Strömbergs» delikata fi.sk och för öf-
rigt genom hela matsedeln lika öfverlägsna
kök »afprofvades » flitigt. Många berömda
personligheter ur hufvudstadens literära,
konstnärs- och teaterkretsar gingo hemvana
från och till i detta trifsamma hem.
På de senare åren fann hon i sina döt-
terbarn, hvilka från späd ålder erhöllo sitt
hem hos mormodern, nya föremål för sin
moderliga ömhet. När hon sent omsider
vändt hem från dagsarbetets mödor, var
hon dock aldrig för trött att sysselsätta
sig med de små, föreläsa för dem ur sina
älsklingsböcker, till hvilka främst hörde
August Blanches skrifter. Hon läste gärna
och mycket, men endast det som var ge-
diget och godt, hade en liflig och vaken
fantasi och skref till och med själf vid
»högtidliga .tillfällen» riktigt trefliga sm»
verser.
På sin post hpll hön ut till det sista.
Ännu förliden sommar vandrade den kraft-
fulla gamla med korgen på armen hvarje
\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
