Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 8 februari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895
dag till fots den milslånga vägen fram och
åter mellan sitt sommarnöje och sin plats
på salutorget. Ännu i höstas stod.hon vid,
outtröttlig och punktlig.. Men så kommo
sjukdomens dagar. Ett recidiv i en åkom-
ma, af hvilken hon . tidigare lidit, nämligen
blindtarmsinflammation, nödvändiggjorde He-
re svåra operationer. Till slut följde blod-
förgiftning och, trots all strid, dukade hon
under den 28 sistlidne december.
En varm och enkel barnatro hade ogrum-
lad genomsyrat hela hennes lif, alla hennes
tankar och gärningar. När hon kände slu-
tet nalkas, log hon ännu uppmuntrande mot
de kära, som, fyllda af smärta, omgåfvo hen-
ne, knäppte sina händer och bad: »Hjälp
mig du, Horre Gud, öfver tröskeln till ditt
rike!»
»Gumman Strömberg» ville aldrig låta
fotografera sig, men dess bättre har Idun
icke stått hjälplös, då vi i dag ville bringa
våra läsarinnor hennes bild. Den unge por-
trättmålaren Axel. Peter, Persæus’ bekante
elev, som en tid hade sitt hem hos henne,
passade en dag på och »tog» den moder-
liga vännen, sådan hon gick och stod bland
sysslorna i sin familj, i ,en rask eskiss på
sin palett. Från detta porträtt har Herman
Feychting, äfven en af umgängesvännerna
i hennes hus, nu verkställt den lavering,
hvilken Iduns skicklige träsnidare, Gunnar
Forssell, återgifver i xylografi.
Johan Nord/ing.
När ögonen brusto.
sommarsolen en strimma
till sjuksängen knappast nåcläe
i bleknande serlabimma,
oeh tystnad i rummet rådde.
Du låg mellan hvita kuddar,
så Twit såsom snö af smärta.
Ren sänkte sig dödens uddar
emot ditt förpinta hiärta.
Vi hörde dig sucka och Hämta,
du döende, bleka kvinna.
Vi kyrkklockor hörde klämta,
och sand vi ut sågo rinna.
Och när du oss blickar sände
ur ögon, så hjälplöst matta,
vi själarna gråta kände
och hjärnorna svindel fatta.
Din hand i en skälfning röjde:
jag mäktar ej afsked taga.
Till ord sig läppurne böjde,
men slut var din stämmas saga-
Din själ re’n höll på att glida
ur stoftet, likt vårens blomma.
Vi gräto invid din sida.
vi ögonen gräto tomma.
Då! Snabbt dina kinder rörde
en fläkt utaf is och eter.
Du ska,If—men du log, som hörde
ä,u suset af evigheter.
Du syntes så glad, och, bitter,
som blod, ur ditt hjärta runne,
mens skäraste fågelkvitier
intill dina öron hunne.
IDUN
Så miste den sista flamman
de ögon, som oss förtrollat:
de brusto oeh, föllo samman,
som aska man på dem sållat.
En rossling ur bröstet skrämde,
du föll som ett flarn tillhopa-
Om strupen en hand oss klämde,
vi ville af ångest ropa.
Da låg som en sjö så stilla,
du hemmets fagraste lycka.
Du gått, ur all världens villa,
att själfva himmelen smyekct.
.Nii, var du oss undangliden,
nu gick du i ljusa vårar.
Vi, gräto, vi barn af tiden,
vi. gräto förutan tårar.
Fredrik Nycander.
Pjollerspråk.
Ocksä en språkfråga.
»
en fråga, som jag härmed ödmjukast
tar mig friheten framdraga, förefaller
itilläfveutyrs mången moder som uttrycket af
en pedantisk småaktighet och därför utan
nägonsomhelst egentlig betydelse, hvarjämte
den måhända kommer att betraktas som en
näsvis inblandning i en gammal kärleksfullt
omhuldad praxis, hvilken borde vara fridlyst
för klåfingrade profana angrepp.
Men jag tilltror frågan någon betydelse,
underkastar mig den möjliga oviljan och sjun-
ger ut mitt hjärtas mening, att man så tidigt
som möjligt bör öfva barnet att tala rent
och icke i onödan fördröja uppnåendet af
detta mål genom det föredömesvidriga pjoller-
språk, som mödrar och i allmänhet ömma
individer af genus femininum med förkärlek
begagna gent emot de små.
För bébés räknmg är en ackommodation
ända ned till det mest primitivt tänkbara,
teckenspråket och det själfvalda mesopotami-
ska, naturligtvis af nöden. För två åringen,
som lallande stapplar fram mellan de omöj-
liga r-ljuden och många andra, är också eD
ackommodation, dock nu väsentligt reduce-
rad, nödvändig för att lättare förmedla en
öfvergång. Men då tre åringen börjar förråda
ansatser till de konsonantala svårigheternas
lvckliga besegrande, då bör det sättas punkt
för den där ackommodationen, och det är tid
på att »tala svenska» med de små sträfvar-
ne efter uttalsriktighet.
Då är det skede en redan öfvervunnen
ståndpunkt, hvilket en liten gosse, på tillfrå-
gan om hans mammas kunskap i lefvande
språk, kom att i sin oskuld mycket karak-
täristiskt beteckna medels svaret:
»Jo, mamma talar tre språk: tyska, sven-
ska och så ett med barnen.»
Det är då ej längre på sin plats att till
den lille säga: »tå fåj du inte göja, uinne
Hajald!» eller: »ä du tå pömnig, din tac-
kale?» eller: »jattå, du vill sitta i kä på
momo!» och alla de där onödigt vrängda,
förpjåskande glosorna, som en gång föran-
ledde en förståndig karl att till ömma möd-
rars, mostrars och fastrars sjudande indigna-
tion anmärka: »Tott i all valen, en tån konti
fenka di talal i de häl hütet! Ka dotten
och fickan läla sej de däl också?» — allt
framsagdt i den välbekanta sötsliskigt aflek-
4-3
terande diskanttonen med hopsnörpta läppar
och fånigt glad min.
Kopian var för oförskämdt trogen, och
det mest förkrossande låg i den kritik, som
fyra-åringarne själfva afgåfvo med ett utbrott
af äkta flinande barnamunterhet öfver den -
lyckade efterhärmningen.
Det ligger ju oförnuft i att med ett för-
vridet, bortpjunkadt språk fördröja barnets
linguistiska utveckling, och ännu oförnufti-
gare är det väl att, sedan denna utveckling
börjat afgjordt stadga sig, rent af motverka
den genom att fortsätta med galenskapen.
Eller är det ett obetvingligt uttryck för en
innerlig ömhet, denna mani att klämma in och
strypa talet i ett slags klemande diminutiv-
former?
Hvilka underliga vändningar på de enkla-
ste uttryck får man ej höra! Där ligger ett
fruntimmer på knä framför ungen och idis-
lar mad stegrad emfas: »jaa — du ä allt
så pöt, så pöt!» hvilket äfven ur den syn-
punkten är tokigt, att den lilla möjligen kap
öfversätta »pöt» till »söt» och väl starkt
sentera komplimangen. Man får veta, att
den femåriga Greta »fyser om fossarne» eller
ännu värre »tossingarne», att hon skall tvätta
»hansarne» och borsta »tansarne», att hon;
är »sussig» o. s. v.
»Jag talar med mina barn, som jag vill!»
svarar mig en förtörnad moder.
Naturligtvis, min nådiga, det är er obe-
stridliga rätt att lära edra barn tala baklän-
ges och att på kinesiskt manér förkrympa
deras fotter.
Mina anmärkningar kunna ju tyckas gälla
en mycket oskyldig företeelse; men onödig
är den i alla fall -— och till och med inte
så oskyldig, att den icke kan ha menliga
följder.
Barnen bli bortpjåskade af detta förke-
lande abrakadabra, som kan hänga i dem
så länge och segt, att det blir svårt att ut-
rota, trots det förödmjukande begabberiet af
äldre kamrater, hvilket väl för öfrigt utgör
det bästa korrektivet mot ynkedomen.
Ett redigt, korrekt språk, af hvars klang
och säkerhet örat hos den talande själf lik-
som har en belåten förnimmelse, stegrar ovil-,
korligen begreppsklarheten och stärker käns-
lan af personlig själfständighet; det inverkar
mäktigt på karaktärsdaningen.
Det är ett iakttaget historiskt faktum, att
kraften och karaktären hos en nation stått i
motsvarighet till kraften och karaktären hos
dess språk. Och därvidlag råder en vexel-
verkan, så att, lika fullt som nationalkarak-
tären utvecklar språket i skönhet och styrka,
språket i sin ordning återverkar lyftande och
stärkande på nationalkaraktären.
Så gifves det äfven exempel i motsatt
riktning.
De förolyckade pompejanerna och hercula-
nerna ha lämnat ett litet naggande godt prof
på, hura förvekligadt lif oeh förvekligadt
språk följts hand i hand. På väggar i de
uppgräfda städerna ha upptäckts inristade
tirader ur romerska skaldeverk, såsom ur Ver-
gilii Eneid den bekanta introduktionen —
men med de kursiverade konsonantförändrin-
garna — : »Adna vi/umque cano TZojæ qui
pfimus ab ods ...» etc. jämte ett flertal an-
dra inskriptioner, hvilka ådagalägga, att det
förklemade folket icke lärt sig besväret med
r-ljudet. De hade i detta hänseende och tro-
ligen i flere andra rörande språkets uttal
stannat på barnets ståndpunkt! Så kan det
gå med ett helt folk.
Skulle det icke kunna inläggas lika myc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
