Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 15 februari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 IDUN 1895
Varma, lyckliga svenska hem —
Eld i ugnen och snö på taken,
Långa vintermånader fem
Glädjen hållen I vaken.
Soliga inre sommar — hell,
Som, då den yttre oss lämnat, varar
Och ännu i skymmande kväll,
Trefnad åt hemmen sparar.
Curt Tkelander.
gå. I tacksam hågkomst af sin grundläg-
gare firade ock Wallinska skolan på hun-
draårsdagen af hans födelse en vacker
minnesfest.
Det var i denna skola lilla Eva under
en kort tid erhöll sin första undervisning,
hvilken dock afbröts när fadern redan 183(1
tillträdde Sunne pastorat i Wärmland, hvar-
efter följde mångårig undervisning i hem-
met för henne och tvänne yngre systrar.
Att fadern, hvilken framträdt som en så
intresserad skolman, själf skulle på ett
verksamt sätt ingripa i döttrarnas uppfost-
ran, var ju en gifven sak, och ju mera
de utvecklade sig, dess mottagligare visade
sig jordmånen för de kunskapens frön han
med öppen hand utsådde. Detta sånings-
arbete afsåg dock icke endast meddelandet
af kunskaper, utan än mer danandet af ka-
raktären — hjärtats bildning. Själf arbet-
sam som få — livarom de 40 delarne af
hans »Berättelser ur svenska historien»
bära det ojäfaktigaste vittnesbörd — fram-
höll han arbetets välsignelse på ett sätt,
som gjorde, att de unga redan tidigt funno
sin glädje däri och aldrig under någon tid
af sitt lif kunnat finna sig i en dådlös
overksamhet. Farmodern, den gudfruktiga,
arbetsamma, försakande prästhustrun, som
då hennes familj hotades af ekonomisk
ruin, genom otrolig ansträngning, själfupp-
offring och sparsamhet lyckades uppehålla
huset, ställdes dem såsom en skön före-
syn för ögonen. Sonen nämnde alltid hen-
nes namn med den innerligaste kärlek och
bibehöll lifvet igenom icke blott i minnet,
utan i tillämpningen den förmaning, hon
gifvit honom vid hans första utflykt från
hemmet, att framför allt undvika skuldsätt-
ning.
Att Fryxell äfven i praktiskt hänseende
stod långt före sin tid i afseende på kvin-
nofrågan, ådagalade han på mångfaldigt sätt
vid sina döttrars uppfostran. De erliöllo
icke blott de bokliga kunskaper och bild-
ning, som för den tiden voro ovanliga för
prästdöttrar på landet, han ville framför
allt fostra dem till själfständighet och obe-
roende, ehuru visst icke till emanciperade
kvinnor i den bemärkelse detta ord i en
nyare tid fått. Tidigt lärde han dem att
blicka in i affärerna, och redan vid 14 års
ålder fingo de sköta räkningarna med hans
underhafvande. Vid 16 år erhöllo de egen
handkassa för att därmed bestrida utgifter-
na för sina kläder, och då den yngsta af
systrarna längre fram önskade ägna sig åt
diakonisskallet, satte han sig ej däremot,
ehuru det då för tiden var något ovanligt
i vårt land, att kvinnor af god familj in-
trädde på denna bana.
Att vi uteslutande talat om fadern vid
döttrarnas uppfostran kommer sig däraf,
att modern redan tidigt genom en mångå-
rig sjukdom blifvit urståndsatt att deltaga
däri. Detta gjorde ock att Eva, såsom
äldsta dottern, kom att helt ung öfvertaga
vården om det lilla hushållet. Till Sunne
naturskönt belägna prästgård hörde ett stort
landtbruk med många tjänare, och uppsik-
ten öfver dessa tillkom nu den unga flic-
kan, då faderns tid var hårdt upptagen af
pastoralvården inom den vidsträckta för-
samlingen med dess mer än 10,000 invå-
nare, livartill kom prosteriet öfver Frykdals
kontrakt och jämte allt detta det fortsatta
trägna arbetet med hans svenska historia.
Inom församlingen fanns ännu intet ord-
nadt skolväsen, hvilket naturligtvis vållade
den nitiske skolmannen mycket bekymmer,
men när äfven de yngre döttrarna hunnit
växa upp, bief en stor sal i prästgårdens
flygelbyggnad upplåten till skolsal, där de
unga flickorna årligen undervisade ett stort
antal fattiga barn, under det kyrkoherden
själf bestod skohnaterialerna. Äfven en
större söndagsskola kom småningom till
stånd. Vid inträffande sjukdomsfall vände
sig i första hand den fattigare befolknin-
gen alltid till prästgården, där man till
lindrande af nöd och plågor med kärleks-
full beredvillighet gjorde hvad man kunde,
i det icke blott goda råd och anvisningar,
utan äfven fria läkemedel utdelades, och
detta tillkom också husets döttrar.
Inom prästgården rådde således ett fli-
tigt, men därför icke nedtyngande arbete,
ty det var frivillighetens, och kärleken gör
ju allting lätt. När arbetstimmarne för da-
gen voro slut, företogos uppfriskande prome-
nader i de vackra omgifningarna, hvarun-
der fadern förstod att på ett för de unga
anslående sätt samtalsvis upprulla lefvande
taflor ur historien, konsten eller naturveten-
skapen. Den ena gången var det ett blad
ur vår svenska historia, en annan gång ett
skede ur Tysklands, Englands eller Frank-
rikes historia, som utgjorde ämnet för dessa
aftonsamtal, och åter en annan gång fick
den omgifvande blomstermattan eller den
tindrande stjärnhimlen gifva uppslag här-
till. Det var med ett ord ett lif i tankens
och de stora verkligheternas värld, som icke
lämnade rum för småsinnets sysslande med
dagens »on dits».
Vid den tända aftonlampan lästes sedan
ankommande tidningar och nya böcker,
hvarigenom man inom litteraturen alltid
följde med sin tid.
Att ett så allvarligt arbete icke kunde
inrymma mycket umgängeslif i vanlig me-
ning är lätt att förstå, dock förnekade sig
icke gammaldags gästfrihet i hemmet, och
värderika, ofta längre besök af litteraturens
och vetenskapens målsmän utgjorde väl-
komna afbrott i det stilla landtlifvet.
Sedan Fryxell, för att uteslutande kunna
ägna sig åt sitt stora nationalverk, »Berät-
telser ur svenska historien», erhållit tjänst-
ledighet från sitt prästerliga kall, blef Eva
hans liandsekter, såväl i hemmet som un-
der hans många forkningsresor till utlandet,
då han i offentliga och enskilda arkiv i
Danmark, Tyskland, Polen, Österrike, Frank-
rike, Belgien och Holland sökte de upplys-
ningar, som fordrades för fortgången af
hans arbete. Från denna tid gällde det för
henne att mera helt ägna sig åt faderns
tjänst i detta hänseende, hvarunder hon
naturligtvis själf med hela sitt intresse
uppgick i arbetet, vid hvilket han ock gär-
na inhämtade hennes omdömen och råd.
Och så förgick en lång följd af år un-
der oafbrutet och förtroligt samarbete mel-
lan far och dotter, ty ännu de åttio åren
funno den gamle häfdaforskaren vid hans
arbetsbord, och först sedan han 1871 lagt
sitt trötta hufvud till hvila, fick Eva Fryx-
ell tid att upptaga ett eget själfständigt
arbete. Dock hade hon redan under åren
1862—1878, under pseudonymen Edmund
Gammal, skrifvit flere, mest kritiska, upp-
satser i Tidskrift för hemmet. De väckte
uppseende, och leende berättade hon, huru
man äfven inom hennes närmare vänkrets
i hufvndstaden undrande frågade, hvem som
kunde dölja sig under detta författaremärke.
Hon lyckades emellertid att till sin stora
belåtenhet länge bibehålla sin anonymitet.
Sedermera inflöto så väl i Svensk som i Finsk
tidskrift samt i den af Elisabet Kjellberg
utgifna: »Läsning för hemmet» flere upp-
satser i dagens frågor af Eva Fryxell under
pseudonymen F. A. Ek. 1880 utkom som
första häfte af serien: »I tidens frågor»,
också under pseudonymen Edmund Gam-
mal, uppsatsen: »Kvinnofrågan», en studie,
anmäld i flere tidningar med beröm, bland
andra af Camille Collet.
Kvinnofrågan är ett ämne som fortfaran-
de omfattas med lifligt intresse af Eva
Fryxell och af henne gärna diskuteras i
kretsar, där man sysselsätter sig härmed.
Hennes ställning till frågan torde framgå
af det svar hon nyligen gaf en vän, som
bad henne i korthet klargöra den: »Min
åsikt,» sade hon, »är den, att intet verksam-
hetsfält, för hvilket kvinnan fått anlag och
duglighet, bör af fördomar stängas för
henne.» Och så tilläde hon: »Genom det
förtroende min far visade mig, äfven med
afseende på våra ekonomiska förhållanden,
sattes jag i stånd att öfvertaga affärernas
vård och därigenom bespara honom myc-
ken tid för hans historiska arbete. Och
sedan han fallit ifrån, var jag van och
duglig nog att förestå utredningen af boet
och handhafva affärerna, hvarigenom utgif-
ter och beroende undvikits.»
Att en kvinna, med deii uppfostran, be-
gåfning och lifstidslånga erfarenhet, som
Eva Fryxell fått, skall varmt nitälska för
sina medsystrars sanna frigörelse ur fördo-
mars och sekelgamla orättvisors fjättrar,
är själfklart. Däremot finns hos henne in-
tet spår till sympati för det slags kvinno-
emancipation, som funnit uttyck i en viss
art af vår moderna skönlitteratur. . Därtill
är hennes sinne allt för rent och hennes
lifsåskådning allt för upphöjd. Belysande
för denna sistnämnda är hennes uppsats i
Svensk Tidskrift : »Kvinnliga författaretyper
från den naturalistiska riktningen på 1880-ta-
lett>, med därpå följande tal och svar.
1881 utkom »Bidrag till Sveriges historia
efter 1872», posthumt verk, utgifvet och
försedt med noter och företal af af E. A.
Fryxell, samt 1884: »Min historias historia»,
autobiografisk uppsats, försedd med inled-
ning och afslutning, utgifven af E. A. Fryx-
ell. Båda dessa skrifter bekräfta hvad vi
redan sagt, nämligen att dottern på det
innerligaste uppgått i faderns arbete och
det icke blott med handen, utan med huf-
vud och hjärta. Och för alla, som älska
sanna skildringar ur lifvet, måste de bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
