Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 22 februari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 1895
DUN
Är du glad och frimodig, så frukta dig; är du bedröfvad och beträngd, så
hoppas. Så går du medelvägen mellan trotsighet och försagdhet.
G. H. v. Bogatsky.
känsla af det orättvisa uti, att medan allt
offrades för hennes sex äldre bröder, blef intet
öfver för henne, ja mindre än intet, ty det
föll ej ens någon in, att hon hade något att
beklaga sig öfver. Tyst oeh förbehållsam var
hon till dagligt bruk; bröt där någonsin fram
något oppositionell yttrande, så skrattade man
åt henne och tyckte hon var underlig ■— och
det finns ingenting, som skrämmer ett barn mera
än att känna sig i oöfverensstämmelse med
auktoritetstryggheten i hemmet. Då hon var
17 år, reste hon ut såsom lärarinna. Hon under-
visade då. om dagarne och läste för sig själf
om nätterna allt hon kunde få tag uti, från
gamla noveller till tysk filosofi. Efter 5 års
slit såsom lärarinna kom hon till Kristiania
för att gå igenom ett lärarinneseminarium; det
blef också läsning om nätterna och lektions-
arbete om dagarna för att kunna lefva. Det
gick, som man kunde vänta — hon blef hopp-
löst öfveransträngd, blef tvungen att söka abso-
lut lugn och reste så till sin far, som hade
sitt ämbetsdistrikt i en Smålensbygd neremot
svenska gränsen, för att förestå hans hushåll,
medan modern för sönernas skull bodde i Kri-
stiania. Här uppehöll hon sig nu i en hel
rad af år, 8 eller 10, under ständig väntan och
tro på, att det måtte väl någon gång öppna
sig en utväg för henne att komma bort från
de små trånga förhållandena i Ödemark — byg-
den hette verkligen så — och ut till det större
och friare lif, som hon där hemma gick och
drömde sig så härligt oeh storslaget. Men där
kom ingen utväg, och hon var på förtviflans
brant, då hon begrep, att det tjänade ingen-
ting till att vänta på ett vänligt öde; skulle
hon inte gå under alldeles, fick hon själf taga
hand om sakerna och skapa sig sitt öde. Hon
skickade då en liten berättelse, hon hade skrif-
vit, Agn og Agnar, in till en förläggare i
Kristiania, fick den antagen — »i distribution»
— och reste så hals öfver hufvud till Köpenhamn.
Det är länge sedan jag läste den nämnda lilla
berättelsen nu, och jag har här ej tillgång till
den. Det intryck af den, som står fast i mitt
minne, är emellertid intrycket af sentimentalitet.
Naturligtvis: hvad annat skulle man vänta att
finna hos en ensam ung kvinna, som skrifver
i förtviflan öfver just denna ensamhet, än
sentiments? Hon har ju intet annat. Precis
som den fysiska organismen, när den ej får
mottaga näring utifrån, ännu en tid lefver,
men då tär på sig själf, så är det också med
det andliga lifvet; får det ej impulser utifrån,
blir ens egen inre känslovärld det enda man är
hänvisad till.
Denna inre känslovärld skulle nu Alvilde
Prydz söka fördjupa och utfylla. I Köpenhamn
fortsatte hon att skrifva. Hon fick ett par
berättelser tryckta i Tilskueren; de väckte upp-
seende, Georg Brandes skref en förmånlig
recension, och hon fick en samling smärre no-
veller tryckta på Gyldendalske boghandels för-
lag under den gemensamma titeln I Moll. Men
sedan mulnade det igen. Förläggaren, den äldre
Hegel, som alltid trott på hennes begåfning
och visat henne vänlighet, dog, och hans son
visade sig mindre hågad att trycka hennes
alster. Hennes senare böcker ha utgifvits på
norskt förlag.
Det är under dessa år märkvärdigt att se,
med hvilken seg lifskraft hon är utrustad.
Det som hon i Paris kallade sitt »lättsinne»
har allt framgent hållit henne uppe; hvar gång
det har sett allt för dystert ut, har hon brutit
sig väg ut i det stora, rikare pulserande lifvet
i utlandet; hon har varit i Frankrike, i Eng-
land, i Tyskland, i Italien, och hon har san-
nerligen aldrig legat på latsidan därute. Alla
tillfällen till utveckling och bildning, som de
stora kultursamhällena erbjuda, har hon gripit
och nyttjat med en girigs begär. Allt kunde
hon hinna med. Teatrar och museer, föreläs-
ningar och folkmöten, och först och sist de
stora biblioteken — öfverallt fanns hon.
Det är lätt att skönja i hennes senare för-
fattarskap, att hon sett mycket af lifvet och
på nära håll. Där är i hennes böcker en
summa af lifserfarenhet, som ibland kommer
en att tänka på George Elliot. Man får något
af detta intryck af mogenhet, af lefnadsvisdom,
som gör den engelska författarinnan så till-
dragande att läsa. Det är samma vidd i
lifsåskådningen, samma öfverlägsna och där-
för milda uppfattning. Men det är ej samma
bredd; det tycks ej som om hon, hittills åt-
minstone, vunnit samma intresse för allt mänsk-
ligt, som utmärker George Elliot; hon har
koncentrerat sin författarekraft på hufvudsak-
ligen ett enda lifsproblem, som visserligen är
det mest centrala af alla, nämligen personlig-
hetens frigörelse, personlighetens rätt att lefva
sitt eget lif. I alla hennes senare böcker be-
handlas detta ämne. Som oftast är det — här
som i lifvet — den kvinnliga personligheten,
som ligger under; men den kanske mest lyckade
af hennes romaner På Fuglevik skildrar dock,
hur en manlig personlighet smulas sönder i en
kvinnas hand.
Don finaste själsanalysen har fröken Prydz
enligt mitt tycke uppnått i de båda samman-
hängande romanerna Lykke och På Fuglevik.
I Lykke är det d:r Juels unga hustru, som
offrar sin personlighet, och som till slut är
glad att få dö ifrån ett lif som misslyckats,
emedan hon ej förstod att värna om sitt, och
han ej förstod, att äfven hos henne fanns något,
som hade rätt att lefva sitt själfständiga lif.
Hon är en liten svag kvinnosjäl, denna fru
Juel, skönhetslängtande och finkänslig, hvilken
brytes mot en starkt utåtvänd, af sin veten-
skap och sina intressen för allmogens höjande
upptagen personlighet — hennes man. Hon
har endast en halft omedveten känsla af, att
det begås våld mot hennes ungdom och ljusa
lifsglädje, äfvensom mot hennes varma, allt
gifvande kärlek till sin man, när hon af denne
man endast äger hans hvilostunder, då han
blott har behof att hämta styrka genom att
taga allt hennes och spara sitt eget för att
strö ut det på ställen, dit hon ej får följa med.
Hon längtar att lära känna och vara med i
och äga del i sin mans inre lif, och hennes
kamp för detta mål slukar hennes kraft, så att
ej ens hennes barn lyckas gifva henne ersättning.
Det förekommer en mycket fin och intressant
skildring af, hur hon med religionens hjälp till
slut lyckas resignera, endast gå upp i omsorgerna
för hus och hem och bli sådan som mannen
alltid önskat — och hur han ändå ej känner
sig nöjd, saknar något, han vet ej själf hvad,
känner sig besviken, att ej mera kunna få tag
i den unga, friska kamratlighet, som han själf
låtit förhungra hos henne.
I fröken Prydz’ allra sista bok Dröm ställes
ett motsvarande problem, men mera direkt, så
tillvida som hustrun här kämpar fullt med-
veten om, hvad hon vill och hvad hon har
rätt att fordra. Själfva situationen är här
egentligen intressantare fattad än i Lykke; per-
sonligheterna, i synnerhet fru Gripps, äro mera
fylliga och mera moderna, och konflikten dem
emellan blir därigenom så att säga inera aktuel.
Bådas personligheter äro särdeles väl skildrade,
hvilket bland annat bevisas därigenom, att det
är så svårt att beskrifva dem igen. Det är
bäst att gå till själfva boken och läsa författa-
rinnans egen skildring. Endast en sak kar
jag att invända emot fru Helene, och det är,
att hon är så litet uppfinningsrik i sin kamp-
metod; hon kan endast direkt diskutera och
argumentera, tala och ha »uppgörelse», så man
till slut känner sig ganska medlidsamt stämd
gent emot Knut Gripp, som visserligen är full
af fördomar, men ändå i väl hög grad blir en
plågad man. Emellertid blir allting ändå bra
till slut; den ömsesidiga kärleken hjälper dem
att finna igen hvarandra och att på nytt hop-
pas på realiserandet af deras ursprungliga pro-
gram: att vara icke »ett kött», utan två män-
niskor.
1 Mennesker för författarinnan fram en hel
rad af typer från de bildade klasserna i en
norsk landsbygd — och de äro väl ungefär
likadana äfven i det öfriga Skandinavien. De
äro säkert gripna och säkert tecknade; man
ser dem lifslefvande framför sig, och det drag
af humor fröken Prydz förmått lägga öfver
framställningen, gör boken mycket underhål-
lande. Samma drag af humor kommer också
fram i skildringen af en del af bipersonerna
i författarinnans öfriga böcker, t. ex. den eman-
ciperade och karlavulna länsmansfrun i Lykke,
sällskapsdamen Lydia Martini i Mennesker
och framför allt herrskapet Balzersen i Dröm.
Man skulle kunna önska, att författarinnan
något mera utvecklade sin humoristiska förmåga ;
äfven lifvets allvarliga sidor kunna så behand-
las, utan atc därigenom förlora något.
Det som gör Alvilde Prydz intressant såsom
människa och författare är den stora förmåga
af utveckling hon lagt i dagen. Så ofta jag
tänker på hennes yttre och inre lif, förvånas
jag ännu alltid öfver, hur hon kunnat bringa
det så långt, hur hon, som ändå ej längre var
så alldeles ung och därför kunde tänkas ha
förlorat en stor del af ungdomens receptivitet,
redan då hon först trädde ut i lifvet, likväl
kunnat lefva sig till en sådan andens rikedom,
som hon visar sig sitta inne med. Men diktar-
gåfvan är nog äfven den en sorts ungdom, dju-
pare och varaktigare än den vanliga, och medan
den senare endast tager och suger till sig, är
det den förras natur att äfven gifva. h röken
Prydz står ännu midt i sin utveckling, och vi
hoppas, att hon ännu i framtiden skall ge oss
mycket och äfven — såsom hittills alltjämt
bättre och bättre.
A. B.
Kamraten är obestridligen vårt lands för-
nämsta ungdomstidning och den enda, som utkom-
mer hvar fjortonde dag hela året om.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
