Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 22 februari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 59
Hemlig sorg.
Sakom din dunkla ögonfrans
jag glimma ser en pårlklar tår.
Den sorg, som speglas af dess glans,
jag känner ej och ej förstår,
och dock den mig till hjärtat går.
Mitt eget sinne den beskår
ett kval, hvars namn jag icke vet,
fastän jag fattar, att det är
reflexen af den hemlighet,
som nyss ditt inre sönderslet.
Kom, älskade, att gråta ut
invid det hjärta, som är ditt,
likt sensitivan dig ej slut,
men bikta mig din smärta fritt! ■—-
Ditt ve jag bära skall som mitt.
Må sorgen kring min egen själ
sin djupa midnattsskugga slå,
dess törne stinge röd min hål! —
Jag skall ej akta stort därpå,
blott dig jag ser i solljus gå.
E. N. Söderberg.
Järnvägskvinnor.
En studie från ett kvinnligt arbetsfält.
» där skulle jag ha en af mina flickor,»
fgyll sade min vän häradshöfdingen, dä han
efter middagen i min lilla ungkarlsväning
njöt af sin cigarr och tankfullt blickade ut
öfver gatan, in i den motsatta våningens fön-
ster.
Yi hade nyss diskuterat en fråga angåen-
de gift kvinnas äganderätt, och jag trodde,
att hans yttrande utgjorde en fortsättning här-
af, oaktadt jag icke rätt insåg sammanhan-
get. Min vän har för vana att tänka högt
och tycker ej om, att man då svarar onödigt-
vis. Jag intog därför en afvaktande håll-
ning, och vi fortforo att i den tilltagande
skymningen blossa på våra cigarrer utan nå-
got synnerligt lifligt meningsutbyte.
Plötsligt blef det ljust i våningen midt
emot, dit min vän oafvändt riktade sina blic-
kar. Lampor tändes, dörrar slogos upp, och
in flög en mängd unga flickor, ifriga och
glada, sökande hvar och en sin plats vid de
långa skrifbord, som voro ställda i vinkel med
fönstren och långt utåt golfven i de stora
rummen.
Pennorna doppades, och snart voro de unga
damerna i fullt arbete. Stora folianter slo-
gos upp och granskades sida för sida samt
förseddes med anteckningar. Väldiga blå-
linierade journaler, fullskrifna med röda och
svarta siffror, vändes blad för blad, synades
och jämfördes med hvarandra, under det att
gigantiska högar af järnvägsbiljetter af alla
former och färger, gröna, röda och gula, be-
täckte borden och tycktes utgöra det rätte-
snöre för de arbetande, efter hvilket de utför-
de sina anteckningar. Alla syntea glada och
belåtna, och att någon tryckande tystnad ej
rådde, det kunde man se på läpparnes rörel-
ser och på de ljusa leenden, som gång på
gång flögo öfver de arbetandes anleten. Emel-
lanåt skymtade en eller annan herre fram ur
motsatta dörren, men försvann lika hastigt,
sedan han aflevererat eller mottagit ett pap-
per från någon af de unga damerna. Min
vän såg förtjust ut och räknade: »ett, två,
tre..........:. åtta-—jaha! Åtta damer i den
salen och lika många i den nästa.»
»Det är en afdelning af kongliga järnvägs-
styrelsen,» upplyste jag. — »Kongliga järn-
vägsstyrelsens biträden, menar du väl?» —
»Naturligtvis!»
»De lära ha det rätt bra där, och jag hade
just önskat en dylik anställning för min äld-
sta flicka,» yttrade häradshöfdingen. »Åbja
— men icke kan det just kallas så bra för
någon att behöfva gå utomhus och arbeta på
aftnarne och att sitta där i det heta lamp-
skenet — du ser hur de skugga med handen
för ögonen.»
»Nej, icke om alla dagar vore lika, Men
jag tror mig veta, att eftermiddagsarbete hör
till undantagen och pågår endast ibland, då
det är särskilt brådtom. Endast ett begrän-
sadt antal timmar får därtill användas, högst
28 pr månad, och ingen tvingas att deltaga
däri mot sin vilja. Extrabetalning för dessa
timmar lämnas ock, så att åtminstone de un-
ga, som ha friska krafter, gärna deltaga däri.»
»Dock,» tilläde min vän, »skulle jag gärna
vilja hafva litet närmare reda på en hel del
saker rörande de kvinnliga järnvägstjänstemän-
nen, kompetensvilkor, aflöning, arbetstidens
utsträckning, semester och dylikt.»
»Kan icke du,» fortsatte han, »som är
riddare af pennan, och som har denna flitens
tafla dagligen för ögonen, skaffa mig upplys-
ningar?»
Samma begäran hade nyss förut min unga
kusin Louise ner i landsorten ställt till mig,
då jag under julen var därnere och gästade.
Louise är en duktig, arbetsam flicka, som
med utmärkelse afslutat sin skola och nu, i
saknad af ett eget hera att verka uti, skall
ut i världen att tjäna sitt bröd och med vak-
nande själfständighetskänsla söker sig en obe-
roende ställning. Statens tjänst föredrager
hon framför den växlande lyckan i ett speku-
latift företag.
»Kusin,» sade hon en dag, »till lärarinna
passar jag ej, utan funderar på något annat
arbete. Telegrafen hade jag tänkt på, men
där sliter man så ondt och lönen är så elän-
dig. Man får där gå som extra så länge,
att pensionsrätten är nästan ouppnåelig. Posten
vore kanske bättre, men innan jag bestämmer
mig för någotdera, ville jag gärna också veta,
hur det är stäldt vid järnvägen för kvinnorna
där. Jag har tittat efter i Idun, men besyn-
nerligt nog ha de icke alls talat om den sa-
ken där. Idun är annars en så bra tidning.
Där får man reda på allt möjligt, som är
nyttigt för oss kvinnor att veta. De ha skrif-
vit om posten, om apotekarebanan, om träd-
gårdsskolor och slöjd och om mångahanda
annat som vi kunna slå oss på. Men aldrig
om järnvägen. Hur kommer detta sig? Snälla
kusin, tag reda på saken!»
Sålunda pressad från två håll gick jag,
försedd med penna och anteckningsbok, upp
i den kvinnliga generalstaben midt emot och
»interwievade» samt nedskref de välvilligt
lämnade upplysningarna.
I dag föll det mig in, att Louise kunde
få sitt svar frän det håll hon helst önskade,
och jag sänder därför nedanstående lilla exposé
upp till redaktören för »damernas egen tid-
ning», viss om, att han använder den på bästa
sätt. Måhända finnas bland tidningens läsare
ännu en Louise och någon annan Evas dot-
ter, som med intresse tager del af densamma.
För att då börja från början, var det den
17 september 1869, som järnvägsstyrelsen
af k. m:t bemyndigades att anställa kvin-
nor vid statens järnvägar. Ett högst spar-
samt bruk af denna tillåtelse gjordes dock,
så att endast mellan 60 och 70 stycken där-
städes tills dato vunnit anställning. Största
delen af dem tjänstgöra i Stockholm vid de
olika kontoren. Kontrollkontoret sysselsätter
en tredjedel af alla de antagna, därnäst kom-
mer Milkontoret. Ansökningar om dylik plats
adresseras till k. järnvägsstyrelsen. Den
sökande, som vinner anställning, antages till
extra skrifbiträde vid någon afdelning, med
en lön växlande från 60 till 75 kr. pr må-
nad, hvilket belopp dock kan höjas ända till
125 kr. efter längre tjänstgöring. Detta så-
som extra. Den som oklanderligt sköter sig
och har tillräckliga kunskapsbetyg, erhåller
ganska snart ordinarie anställning -— vanli-
gen efter ett par års förlopp — och får från
denna dag räkna delaktighet i pensionskassan
samt rättighet till sjukpermission utan afkort-
ning af lönen under en begränsad tid. Denna
snabba befordran är en oerhörd fördel fram-
för de båda andra ämbetsverken, posten och
telegrafen, där extraordinarietiden vanligen
utdrages till 10 à 12 år. — Pensionsmessig
blir hvar och en efter sammanlagda 95 lef-
nads- och tjänsteår, hvaraf dock minst 30 år
böra utgöra tjänsteår. Pensionen utgår då
med 80 proc. af aflöningen. Ingen antages
till ordinarie efter fyllda 30 år. Om en kvinna
alltså vid 25 års ålder vinner ordinarie an-
ställning, infaller pensionsåldern vid fyllda 60
år, då hon kan räkna 35 tjänsteår och 60
lefnadsår eller sammanlagdt de stadgade 95
åren.
Kvinna, som ingår äktenskap, måste afsäga
sig sin befattning och är då med detsamma
forlustig pensionsrätt, tillika med de i pen-
sionskassan inbetalda medlen. Härom finnes
intet författningsenligt stadgadt, men järn-
vägsstyrelsen, som äger oinskränkt makt att
till- och afsätta sina tjänstemän, har på
senare tiden muntligt tiilkännagifvit, att de
för framtiden ärna handla efter denna grund-
sats. Saken har dock en juridisk sida, som
troligen förr eller senare kommer att vålla
hufvudbry.
För att avancera till ordinarie fordras först
och främst läkarebetyg, som visar, att den
sökande ej lider af lyte eller sjukdom, hvil-
ken »menligt inverkar på tjänsten». För det
andra kunskapsbetyg, utvisande att personen
i fråga genomgått fullständigt läroverk för
flickor eller äger kunskaper jämförliga med
dem, som berättiga till fullt afgångsbetyg
från 6:te klassen i de högre gosskolorna.
Åfven utan sistnämnda betyg kan dock or-
dinarie anställning vinnas. Men den sökande
erhåller då lägre tjänstegrad och aflöning —
den senare i regel uppgående till cirka 1,100
kronor pr år,—räknas i »staten» (-= aflönings-
reglementet) till betjäningen och får titel af
kontorsbiträde.
Flere af de extra biträdena ha i saknad
af fullständiga betyg skyndat att begagna sig
af denna utväg till delaktighet i pensionskassan
och större säkerhet för framtiden.
För högre gradens ordinarie lyder titeln:
kontorsskrifvare, liksom för deras manliga kolle-
ger. Arbetet är detsamma för män och kvin-
nor på samma plats, aflöningen däremot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
