Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 22 februari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64 I DU N 1895
ledes ha ingått någon förbindelse, utan att
först underrätta mig om dina önskningar?
Jag förmodar emellertid att äfven jag har ett
ord med i laget?»
»Naturligtvis... för att ge ett samtycke.»
Under de sista sekunderna hade Gabriel
blifvit blodröd i ansiktet, men Magnus tyck-
tes icke akta därpå. Den sinnesrörelse han
nyss visat hade helt och hållet dunstat bort.
För min egen del fann jag det vara bäst
att lämna de båda herrarne åt sig själfva,
och jag hade just hunnit till salsdörren, då
Gabriel återtog:
»Eftersom du tycks anse att mitt gillande
faller af sig själft så... hvem har du valt?»
»Mademoiselle Heloise!»
Vid detta svar hade jag lyckligtvis hunnit
ut i förstugan, där jag var nära att svimma,
ty ortens ungherrar hade mer än en gång
talat om mademoiselle Heloise, konstberidar-
sällskapets vackra primadonna.
De ord som nu växlades hörde jag inte,
men det bief ett stormigt uppträde och detta
var inte det enda. Det var förfärliga dagar!
Själf uppfostrad i åsikter, som inte tolerera
någon mesallians, principer, hvilka häger-
kloarna genom generationer förstått respek-
tera, ty utom ... Ja ja, det är ett ömtåligt
ämne, som jag kanske inte bort vidröra . . .
Gabriels hustru liksom Elias mor voro ju
döttrar till en förmögen köpman, de enda
ofrälse, som dittills under århundraden varit
befryndade med oss och, eftersom det är på
tal, erkänner jag också, det vi tyckte, att
kusinernas äktenskap inte kastade någon syn-
nerlig glans öfver familjen. Men huru frisin-
nad Gabriel än måtte ha varit, fann han dock
sonens förbindelse rent af dårhusmässig. Hvar-
ken goda eller onda ord förde dock med sig
ett önskadt resultat, och en morgon, efter ett
häftigt meningsutbyte, lämnade Magnus fä-
dernehemmet och kort därefter äfven sitt fä-
dernesland.
Gabriel talade aldrig om sonen och alla
omkring honom följde med grannlagenhet detta
exempel.
Orsaken till brytningen kände man för resten
inte. Den var inte sådan, att man önskade
ge någon eclat däråt. Gamle prosten här på
orten var den ende man invigt i det sorgliga
förtroendet.
Under tidens lopp erforo vi, att Magnus
inte hade orsak att prisa sig synnerligen af-
undsvärd. Till en början gick det an, så
länge han kunde tillfredsställa sin unga hustrus
nycker samt lämna medel till hennes öfver-
dådiga och slösande lefnadssätt. Det blef
emellertid nog si och så, när det var slut
med den äkta mannens mödernearf, hvilket
utbetalades intill sista skillingen. För dess
betäckande hade Gabriel måst taga inteck-
ningslån på egendomen, som genom omtänk-
sam hushållning var tämligen skuldfri.
De pekuniära bekymmer, hvilka nu blefvo
en följd, nödgade honom att på nytt utveckla
hela sin energi.
Om denna ökade verksamhet ej till fullo
skingrade sorgen öfver en ohjälplig brytning,
så förde den likväl tankarna bort från de be-
kymmer, som voro förknippade härmed. Be-
kymmer, hvilka icke minskades, ty jag fruk-
tar att Magnus fört en ganska äfventyrlig
existens.
Genom prostens son, som är bosatt i Chi-
cago, fingo vi underrättelse om en duell, hvil-
ken enligt hvad han antog för Magnus tro-
ligen skulle få en dödlig utgång, hvilket vi
icke betviflade, då såväl bref som tidnings-
annonser lämnades obesvarade. Några med-
delanden från fadern hade emellertid inte
träffat honom förrän nu, ty knappast tillfrisk-
nad hade han lämnat Chicago och dragit långt
in i landet.
Detta är ungefärligen allt hvad jag vet om
honom. Jag önskar emellertid, att Gabriel
lyssnat till mina råd . . . Det är alltid bäst
att ta det säkra för det osäkra . . - ty angå-
ende Magnus . . . nå, jag är inte van att dra
några slutsatser om folk eller tycker om att
tyda allt till det värsta. Jag säger endast:
vi få se . . .»
(Forts.)
JÄ-
Det, som sås tidigt på våren, slår djupast rot.
Om också en annan åker senare blir besådd med
samma säd, så håller sig den förra bättre i den
torra tiden och lönar landtmannen med en rikare
skörd. Hvad som tidigt blir inprägladt i barnets
hjärta, gifver riktning åt hela lifvet.
F. Ahlfeldt.
J»
I inehållsförteekning.
Alvilde Prydz; af A. B. (Med porträtt). — Hemlig sorg;
poem af E. N. Söderberg. — Järnvägskvinnor; en studie från
ett kvinnligt arbetsfält. — »Här ska’ städas!» — Urminnets
laterna magica; af E. R—y. II. — Iduns läkarartiklar. I:
Huden och dess vård; af d:r Arvid Afaelius. (Forts. o. slut).
— Från Iduns läsekrets: Rent språk om pjollersoråk ; at En
svensk moder. — OordrntHga äkta män ; af En hårdt pröfvad.
— Damernas älsklingsdryck; något o>n kaffet, dess tillagning,
surrogater m. m. af En gammal kaffemoster. — Ur notisbo-
ken. — Teater och musik. — Oupplösliga band; novell för
Idun af Sylvia. (Forts.). — Tidsfördrif.
m
OCP
cd *
S3 ,
O
CD
"O
=r
cn
o
=3
Redigeras af Sophie Linge.
TiâsJMn
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Anagram-gåta.
Vi äro ord. — Vi ljuda bägge lika,
Fast stafningssättet just ej lika är;
Ett af oss ses hos fattiga, hos rika,
Å trädgårdsland, i »täppor» här och
där.
Det andra ses i smedjor, spis, ka-
miner
Och skattas högt när nordanstormen
hviner.
Det ändamål hvardera af oss fått
Är sålunda till gagn och nytta blott.
Vill nu man litet mer »utlägga texten»,
Kan man behandla oss som anagram
Och taga från och öka till i växten,
Tills vår betydelse klart träder fram;
Det bästa sätt man därtill dock an-
vänder
Är att ej ta’ mer än ett ord i sender
Till ämne för en »stilla» analys,
Helst som man visst, om oss re’n
fått en »nys».
Identiteten af det ena ordet
Tycks stå att söka i en växt, — en
rätt
Som plä’r serveras, så på herrskaps-
bordet,
Som dagakarlens ock, belt rätt och
slätt;
Men flyttar man bokstäfverna en
smula,
Får man ett annat ord •— ett bland
»de fula»,
Som uttryck af procentar’ns åtrå är
Att kunna få en hvar han kommer
när.
Och ordet nummer två — förr än
det hunnit
Den ståndpunkt det i nyttans värf
nu nått,
Hur har det icke härdats, tärts och
brunnit
Och genom hårda eldprof luttras fått.
En lätt omskrifning här — och se,
det spännes
Till ifrig jakt, till kamp och fejd, som
kännes,
I girig lystnad efter spanadt rof:
Af skogens, luftens, snårens lömska
bof. —
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
