Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 8. 22 februari 1895
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 63
IDUN
Up notisboken.
Fröken Britte-Sophie Itaalt, hvars bio-
grafi var införd i n:r 3 af denna årgång, var en
af de första kvinnor i vårt land, som invaldes i
församlingens skolråd, bland annat som erkän-
nande af hennes mångåriga verksamhet i en af
henne stiftad handarbetsskola för godsets barn.
Men att hon af länets hushållningssällskap in-
valdes i dess styrelse torde vara en ännu ovan-
ligare utmärkelse för en kvinna, ehuru stadgarne
för hushållningssällskapen icke medgåfvo, att fr.
Raab verkligen kunde inträda i nämnda siyrelse.
*
Fredrika Bremer-förbundets tioårstill-
varo. Fredrika Bremer-förbundet har beslutit att
fira sin 10-åriga tillvaro med utgifvande af en
festskrift. Denna kommer först och främst att
innehålla en redogörelse för de tio årens verk-
samhet samt skall förses med en prydlig utstyr-
sel. För att bestrida kostnaderna för densamma
medgaf förbundet, att styrelsen använder 700 kr.
af den s. k. fasta fonden, hvilken för närvarande
uppgår till något öfver 13,000 kr.
*
Anders Fryxells dödsår är, som bekant
torde vara, 1881 och icke 1871, såsom genom
tryckfel uppgafs i biografien öfver Eva Fryxell i
förra numret. I samma uppsats, sid. 50, spalt 3,
står: 1881 utkom »Bidrag till Sveriges historia
efter 1872», hvilket bör vara — »Sveriges historia
efter 1772».
■ifr
Teater och musik.
Kungl. operan. Fru Ellen Gulbranson, född Nord-
gren, har under de senaste dagarne uppträdt som
gäst å vår k. operascen, först som Elisabeth i
»Tannhäuser» och sedan som Amneris i »Aida».
Utförandet af det förstnämnda partiet, som vi led-
samt nog voro hindrade öfvervara, lär hafva varit
särdeles utmärkt och prägladt af äkta wagneriansk
uppfattning. Den framstående sångerskan säges
ock hafva af fru Wagner själf instruerats för
detta parti. Som Amneris debuterade fru G. å
k. operan för sex år sedan med mycken fram-
gång, och de goda intentioner, hon då ådagalade,
hafva ytterligare utvecklats, så att hon nu ger en
ganska helgjuten bild af den egyptiska kungadot-
tern. De skiftande känslor af hat, kärlek och
förtviflan, som ömsom råda inom dennas bröst,
komma väl till uttryck så i sång som spel. Stäm-
man har blifvit fylligare och intonationen säk-
rare än förut, hvarjämte spelet vunnit i intelli-
gens och uttrycksfullhet. Det är att beklaga, att
gästspelet varit af så kort varaktighet. Af särde-
les intresse skulle ha varit om »Valkyrian» kun-
nat upptagas med fru G. som gäst i det kvinnliga
hufvudpartiet.
Som Eurydike i »Orfeus» debuterar i dag frö-
ken Johanne Kragballe, hvilken låtit höra sig på
ett par privata musiktillställningar och visat sig
äga en ganska vacker och väl skolad röst. Hon
lär äfven komma att sjunga Rosina i »Barbe-
raren».
Vasaleatern har upptagit R. Ornées underhål-
lande och täcka operett »Nanon» — hvilken i med-
let af 80-talet gjorde stor lycka på Nya teatern —
med fru Anna Pettersson Norrie i titelrollen. Den
ärade gästen fogar i Nanons käcka skepelse idel
nya segrar till den långa raden af föregående, och
spel och sång kännetecknas alltigenom af samma
medryckande friskhet. Med framgång täflar vid
hennes sida fru Emma Berg som Ninon de 1’Enclos,
där särskildt hennes behagfulla apparition kom-
mer ypperligt till sin rätt. Ett verkligt nöje är
att numera äfven på Vasateaterns manliga sida
kunna få njuta af åtminstone en frisk och ung-
domlig röst, hr Svensons. Som den äfventyrlige
markis d’Aubigny hade han äfven vunnit i sä-
kerhet, hvad själfva det dramatiska framträdandet
vidkommer. Fru Lindströms madame de Maintenon
var full af drottninglik värdighet, och lilla fröken
Nilssons näpna kammarpage knep allas hjärtan.
Det komiska elementet kunde visserligen ha före-
trädts åtskilligt saftigare än nu af hrr Ringvall
och Klinger i den äldre och yngre de Marsillacs
kläder, men de skämde dock visst icke bort
sin sak. Kostymuppsättningen särskildt är glän-
sande, och bifallet på premièren var mycket lifligt.
Södra teatern var i tisdags åter redo med ett
nytt program: en fransk liten enaktsfars »Gräs-
hoppan» samt »Neckens dotter» (Loreley), fars i
4 akter af Bach, af hvilka särdeles den senare
tyckes ha gjort rätt mycken lycka. Som vi voro
hindrade bevista premièren, torde vi i nästa num-
mmer närmare få återkomma.
Musikföreningen gaf den 14 dennes sin trettio-
nionde konsert, hvilken inleddes med en målande
och rikt instrumenterad uvertyr af Dvoråk, för-
träffligt utförd af k. hofkapellet. Följde så »I sko-
gen», sopransolo med orkester af A. Rubensoh
till ord af E. von Qvanten. Sångstämman i den
vackra och romantiska kompositionen tolkades
förtjänstfullt af fru Edling. Konsertens första af-
delning slöts med ett förtjusande, melodiöst an-
dante för stråkorkester af A. Rubinstein. Andra
afdelningen upptogs uteslutande af konsertens huf-
vudnummer, A. Södermans katolska mässa för
fyra soloröster, kör och orkester. Det utomor-
dentligt härliga och genialiska tonverket, som på
de utförande, särskildt på kören, ställer stora
fordringar, erhöll ett i allo berömvärdt utförande.
Af de sju satserna torde som särskildt anslående böra
framhållas »Gloria», »Sanctus» och »Benedictus»
samt det ofta hörda förträffliga orkesternumret
»Offertorium». Solopartien utfördes förtjänstfullt
af fru Edling och fröken Torpadie samt hrr Dorph
och Borgström. Det hela leddes med vanlig sä-
kerhet och finess af prof. Neruda,
The Fish Jubilee Singers, negersångarne, hafva nu
ändtligen lämnat hufvudstaden, sedan de här på
föga mer än en månad gifvit ej mindre än 32 —
säger trettiotvå — konserter, alla för fulla hus.
Detta är ju något alldeles enastående Nekas kan
nog ej, att deras prestationer äro af ett visst in-
tresse och deras program omväxlande. En fram-
stående musikkritiker har med ganska mycket fog
om dessa prestationer användt det betecknande
uttrycket »andlig varieté», och häri ligger nog till
stor del dragningskraften. De hafva ock därför
kunnat samla publik ur alla samhällsklasser. Som
sagdt, de förtjäna ock att höras, och vi taga för
gifvet, att den tourné, de nu anträdt till lands-
orten, skall för dem varda lika framgångsrik som
deras sejour i Stockholm.
Konserter gifvas i afton dels af violoncellistvir-
tuosen Henry Bramsen i Musikaliska akademien
med biträde af fröknarna Kragballe och Tllfsax,
dels af bassångaren Ragnar GreeiUius i Veten-
skapsakademien med biträde af fru D. Sterky och
fröken A. Hulting samt hrr Hj. Meissner och H.
Alfvén.
Oupplösliga band.
Novell för Idun
af
Sylvia.
(Forts.)
n omstörtning,» sade han ännu en
gång. »Jag förstår inte riktigt. Hvem
är då denne Magnus?»
»Gabriel Hägerklos ende son och arfvinge,»
svarade tant med en snyftning, »och han kan
redan vara här om en eller ett par veckor.»
Min stackars älskling såg alldeles vimmel-
kantig ut.
Det var min far jag tyckte mig ha förlorat,
och jag fäste mig mera vid min saknad än
de förändrade förhållanden, som hans ankomst
kunde medföra. Han skulle vara för mig en
bror, därom var jag öfvertygad, och då tant
gick gråtande omkring och mumlade sitt:
»vi få se, vi få se!» hyste jag icke någon
synnerlig oro för framtiden, och min tillit ver-
kade uppmuntrande på Gösta.
Farbror hade emellertid redan varit jordad
ett par dagar, och alla yttre omsorger, hvilka
vid en kär persons bortgång kännas så bull-
rande, så tröttsamma och störande, voro ef-
terträdda af en tomhet, i hvilken funnos tusen
hågkomster.
Att midt under denna djupa sorg till-
kännage vår förlofning sattes icke i fråga, och
det blef öfverenskommet, att Gösta tillsvidare
skulle dra sig tillbaka.
»Tala om Magnus,» bad han aftonen innan
han reste till Stockholm. »Känner ni ho-
nom närmare, tant? Hvad var orsaken till
brytningen?»
En sekund vaggade hon hufvudet fram och
tillbaka. »Magnus,» sade hon, »ja honom
förstod jag mig aldrig riktigt på . . . men an-
gående brytningen så . ..» Nu flyttade hon sig
bekvämt upp i soffhörnet. Hon tyckte om
att tala. och hon hade antagligen väntat, att
man skulle anmoda henne härom.
Tants berättelse om Gabriel Hägerklo
oeh hans son.
»Jag kom inte hit förrän salig Klara var
död, och det blef nu min tur att ha öfver-
inseende om det välordnade hushållet. Mag-
nus var då något öfver tjugu år och hade
nyss blifvit student.
Boklig kunskap var inte i hans smak och
hans examen hade inte gått med någon syn-
nerlig glans. Att göra besök i granngårdarna
eller med bössan öfver axeln ströfva omkring
i skog och mark, syntes vid denna tid vara
det enda som intresserade honom. Snart ut-
sträckte han likväl sina resor in till närmaste
stad, och vi hörde, att han där hvarje afton
bevistade ett konstberidaresällskaps presta-
tioner.
»Han tycker om hästar, det passar sig bra,»
sade kusin Gabriel, som nu väckte fråga om,
att sonen skulle gå in vid något regimente,
bli militär, liksom han själf en gång varit, oeh
sedan efter honom i tidernas längd öfverta
Noregård.
(Redan från de år Magnus bar kolt, hade
han visat sig vara af ett styfsint lynne, och
under uppväxten hade. detta inte veknat.
»Jag blir aldrig militär, den banan blir mig
alltmera motbjudande,» förklarade han, då
Gabriel talade med honom om dessa fram-
tidsplaner. »Jag stannar här och ägnar mig
åt landtbruk.»
»Nå ja, som du vill,» svarade Gabriel,
»jag skall då låta dig gå genom ett institut.
Jag sköter mig efter den gamla slentrianen,
men det är så mycket nytt. . .»
»Pappa har praktiska insikter och detta är
mig nog.»
Jag stod inne i salen och ordnade glas oeh
silfver i det stora skåpet samt följde just
inte vidare med samtalets gång, tills mitt öra
träffades af följande anmärkning.
»Tant Ebba är nog bra för att hålla huset
vid makt, men om en ung fru gjorde les hon-
neurs ...»
Då Magnus med sin kärfva röst uttalade
mitt namn, vände jag mig om, hvarvid jag
observerade att gossens far såg en smula öf-
veraskad ut.
»Ung fru,» upprepade han.
»Ja visst.. . som jag är myndig tänker jag
med det snaraste gifta mig. Jag hoppas att
pappa inte har något häremot och därför
så . . . ja, i går afton friade jag och ...»
Gabriel, som städse visat sig svag gent
emot sonens önskningar, hade ofta blundat
för det oregelbundna lefnadssätt, för hvilket
han tidigt visat sig ha smak. Ehuru han
vanligtvis behandlade fadern med en viss non-
chalans, syntes han dock i denna stund täm-
ligen orolig, ty handen, som hvilade på den
framför honom liggande tidningen, darrade
märkbart.
»Jag förstår inte riktigt. . . skulle du så-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:12 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1895/0067.html
