Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 1 mars 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895
i n ii M
Din visdom vare de gråa hårs visdom! Ditt hjärta vare det oskyldiga barnets hjärta.
F. v. Schiller.
i n 11 M
hem återvände emellertid den lilla Marie Char-
lotte till föräldrahemmet i hufvudstaden, då
hon hunnit den ålder, att hennes egentliga
undervisning borde begynna. At denna ägna-
des ock af enskilda lärare den största omsorg.
Isynnerhet hängaf hon sig med förkärlek och
framgång åt musikaliska studier, hvilka hade
sin särskilda betydelse äfven för utvecklingen
af hennes af naturen blyga och tillbakadragna
skaplynne. Den första djupa sorg hon genom-
gick, vid ende broderns död i unga år, hade
ock en fostrande inverkan på hennes karaktär.
I följd af faderns utnämning till chef för
Värmlands regemente, flyttade familjen till
Karlstad, där efter några år en än djupare
sorg träffade den unga flickan genom den äl-
skade faderns plötsliga död, midt under det
han som ordförande mästare officierade i fri-
murarelogen.
Året därefter, 1860, ingick Marie Charlotte
Bruncrona äktenskap med domhafvanden i Aske,
Dals och Bobergs häraders domsaga, härads-
höfding K. O. Modig, samt bosatte sig i Vad-
stena, där hon under några år fick hängifva
sig åt hemlifvets stilla lycka. Snart nog sköf-
lades dock denna genom mannens tidigt inträf-
fade död, som lämnade den djupt sörjande
makan ensam med en minderårig dotter.
Kring detta barn koncentrerade sig nu hela
det blödande modershjärtats kärlek. Tidigt
visade sig dock hos den lilla icke blott en
ovanlig förståndsutveckling och intellektuel
mognad, utan ock fröet till den smygande sjuk-
dom, som blifvit så många förhoppningars
graf. Öm omvårdnad tycktes dock till en tid
hämma utvecklingen häraf. Fru Modig hade
med sin dotter flyttat till Stockholm, där hon
nära nog uteslutande ägnade sig åt den upp-
växande flickans undervisning och vård. Själf
hade hon vid mannens död genomgått den
andliga kris, som haft till följd ett helt nytt
lif med ny blick såväl på de närvarande som
tillkommande tingen.
Omsider hade den unga dottern uppnått
konfirmationsåldern, men med detsamma också
målet för sin korta jordevandring. Efter nå-
gon tids undervisning på sjuksängen var dagen
för hennes första nattvardsgång bestämd, men
innan den kom, kallades hon till ett än högre
högtidsfirande af honom, som sagt: »Låten
barnen komma till mig, ty sådana hörer him-
melriket till».
Det var våren 1878, och nu stod modern
ensam vid den sextonårigas graf, ett rof för
outsäglig saknad och smärta, ja, nära att duka
under för mörka, kvalfulla tankar. Hvaråt
skulle hon väl nu ägna sig? Det var ju in-
gen på jorden, som längre behöfde henne.
Och med ett hjärta fullt af kärlek och en
naturlig verksamhetslust, som icke kunde finna
sig i en själfvisk overksamhet, såg hon sig
om, än hit än dit, efter »något att lefva för».
Särskildt stannade hennes tanke vid de sjuka,
de lidande, de öfvergifna i denna värld. En
dag yttrade en vän till henne: »Skulle du ej
vilja ägna dig åt blomstermissionen, som har
tiil uppgift att med lefvande blommor glädja
de arma, som försmäkta på våra sjukhus eller
i enskilda, ofta fattiga, hem?» Och härmed
var det ord uttaladt, som skulle gifva uppslaget
till Marie Charlotte Modigs lifsgärning, den
första lilla grundstenen lagd till ett blifvande
konvalescenthem.
Hon följde vännen till sjukhuset, utdelade
sina blommor och såg, med hvilken tacksam-
het de emottogos och hvilka glädjestrålande
blickar de framkallade i matta, feberheta ögon,
men hon såg ännu mer, hon såg den begär-
lighet, livarmed en och annan af de sjuka
lyssnade till de allvarliga eller uppmuntrande
ord, som beledsagade blomstergåfvan. Det var
ett utsäde, som mångenstädes synte’s falla i
beredd jord. Fortsatta besök ledde till sam-
tal med åtskilliga af de sjuka, hvarigenom
»sanna berättelser ur lifvet» af gripande art
kommo till den vänliga besökarinnans kunskap
och väckte hos henne den innerligaste åstun-
dan att kunna göra något mer för dessa arma,
hvilka, när de omsider utskrefvos från sjuk-
huset, ofta långt ifrån fullt tillfrisknade, för
att snarast möjligt lämna plats åt någon olycks-
kamrat i än större behof af omvårdnad, mån-
gen gång med en känsla af den djupaste mod-
löshet motsågo sin utskrifningsdag. Ty huru
många af dem stodo icke då öfvergifna, utan
arbetskraft och kanske utan hem och utan
bröd för dagen!
Härom må vi höra fru Modig själf berätta :
»En ännu ung, vacker kvinna, med den mest
tragiska lefnadssaga, låg hösten 1878 i en af
Serafimerlasarettets sjuksalar. Hennes ögon
strålade dock af frid, ty hon hade vändt sig
till Gud och hon hoppades, att det luftrörs-
snitt, som för tillfället räddat hennes lif, men
kväft hennes röst, snart nog skulle föranleda
hennes öfverflyttning till ett bättre hem. Svåra
kväfningsanfall hade föregått kanylens insätt-
ning. Vid sin utskrifning från sjukhuset miss-
tröstade hon om att kunna försörja sig, ja, att
kunna motstå mötande frestelser. Hvar skulle
man väl finna en tillflykt undan världsstor-
marne för denna stackars vinddrifna kvinna?
Det fanns dock i hufvudstaden en tillflykt, dit
några »skeppsbrutna» förut hittat väg, ett
litet härberge, underhållet af en anspråkslös
förening af några obemedlade kvinnor. Dit
fick hon komma, men den, som förde henne
dit, fick också stanna där, ej med sin person,
men med sitt intresse oeh den djupa öfver-
tygelsen om behofvet af en sådan plats för
utblottade konvalescenter.»
Den nyssnämnda föreningen blef snart upp-
löst, endast hemmet kvarstod, och genom fru
Modigs verksamma ingripande förändrades det
till ett hem för fattiga konvalescenter, där de
under längre eller kortare tid fingo genom
hvila, god vård och närande föda återhämta
de genom sjukdomen och kanhända genom
föregående öfveransträngning och umbäranden
förlorade krafterna.
Flere glädjande exempel på de lyckliga re-
sultaten af hemmets verksamhet kunde anfö-
ras, men utrymmet tillåter det ej. I stället
vilja vi meddela något af planen för denna
verksamhet, i hvilken stiftarinnan med kärle-
kens varma intresse understöddes af sin ål-
kostnadsfri massage och gymnastik, men ej äga
medel att därunder försörja sig, — dels tjänste-
flickor och arbeterskor, hvilka sjuknat i sin tjänst
eller under sitt arbete och behöfva en tids hvila
och lämplig föda för att återfå arbetsförmåga, —
dels ock slutligen några äldre, vanföra perso-
ner, under afvaktan på inträde i någon stadens
sjukvårds- eller försörjningsinrättning. Hemmet
erbjuder sålunda i de flesta fall en hjälp till
»själfhjälp». Däremot mottager det icke lastbara,
sinnessjuka eller sådana sjuka, som behöfva vår-
das på sjukhus. Dessa bestämmelser gifva en
förvissning om, alt icke obehöriga vinna inträde.
När förhållandena så medgifva, kunna konvale-
scenterna under sin vistelse i hemmet fortsätta ett
föregående arbete utom detsamma; de, som kunna,
få också deltaga i handarbeten inom hemmet, men
som dessa rätlas efter hvars och ens krafter och för-
måga, är inkomsten af arbetet växlande, och kan
ej vara mycket inbringande. Däremot är arbetet
i och för sig nödvändigt såsom en häfstång för
såväl den andliga som fysiska kraften.
Hemmet är, såsom redan namnet antyder, före-
trädesvis afsedt för sådana patienter, som gifva
hopp om tillfrisknande, som kunna vårdas och
fostras till själfförsörjning, och icke egentligt för
kroniskt lidande, hvilkas intagande skulle blifva
detsamma som »lifstidsförsörjning». I motsatt
fall skulle hemmet snart fyllas af sådana, men
huru många skulle då tillfriskna? Och icke må
man kalla en tillfällig hjälp, som sätter männi-
skor i stånd att för framtiden försörja sig själfva,
för blott half hjälp?
De flesta af konvalescenterna erhålla fritt vivre
på hemmet. För ett mindre antal betalas 25 kr.,
för några blott 15 kr. i månaden, men öfverhuf-
vud stiger hemmets utgift för hvar och en till 1
kr. pr dag, hvilket ju må anses billigt, då man
besinnar, att dess skyddslingar måste hafva nä-
rande föda och hälsosam, luftig bostad. Ingen
betalar emellertid själf sitt underhåll, utan släk-
tingar, vänner eller husbönder hafva hittills be-
talt den ringa afgiften, då icke fullständig friplats,
hvartill intet doneradt kapital finnes, kunnat
lämnas.
I årsberättelsen för år 1892 heter deh »Kon-
valescenthemmet har under sistförflutna år visat
sig omfattadt med vaknande intresse, enär det där-
under blifvit ihågkommet med icke mindre än tre
donationer, till ett sammanlagdt belopp af 16,000
kr. Hittills har det under sin trettonåriga verk-
samhet varit hänvisadt till mindre, tillfälliga bi-
drag. Genom nämnda donationer har det vunnit
en tryggare ekonomisk ställning samt genom an-
tagna stadgar med styrelse och revisorer erhållit
en beständigare och fastare tillvaro, hvilket synes
lofva godt för dess framtida utveckling.
Af de donerade medlen äro emellertid 8,000
kr. testamenterade under uttryckligt villkor, att
halfva årliga räntan därå skall läggas till kapita-
let, som icke får röras. Meningen är, att af de
öfriga medlen söka bilda en fond, för anskaffande
af egen grund och härd för hemmet. Direktions-
ledamoten d:r Weiterstrand har åtagit sig upp-
sikten öfver konvalescentvården jämte det flere
af hufvudstadens läkare välvilligt stått förra pa-
tienter till tjänst.»
Under sistförflutna år vårdades på hemmet
52 kvinnor. Detta hem, som numera är be-
läget vid Döbelnsgatan n:r 19, inrymmer på
en gång 20 personer, hvartill kom under år 1894
ett annexrum i en annan del af huset för
lungsotspatienter. Stiftarinnans innersta ön-
skan och förhoppning är att i en framtid få
öppna ett särskildt hem för lungsotspatienter,
helst läkare på senare tiden mer och mer
betona nödvändigheten af deras skiljande från
öfriga sjuka och synnerligast från konvale-
driga moder, öfverstinnan Bruncrona:
I konvalescenthemmet inlagas dels från sjuk-
hus utskrifna konvalescenter, hvilka sakna arbets-
kraft eller medel till själfförsörjning under väntan
på arbete — dels sådana kroniskt lidande, som
blifvit utskrifna från sjukhuset med löfte att åter
få inkomma, då sjukdomen blifvit akut eller mo-
gen för operation, — dels sådana, hvilka erhålla
scenter.
Medan det lilla konvalescenthemmet, såsom
vi sett, under årens lopp obemärkt och stilla
utvecklat sig till välsignelse för de många
fattiga och sjuka, som inom detsamma funnit
en längre eller kortare hvila från den dagliga
kampen för tillvaron, har också den tomhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
