Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 1 mars 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 67
som efter dotterns död lägrade sig öfver stif-
tarinnans lif, mer och mer vikit som dim-
man för solen. Denna verksamhet var en di-
rekt bönhörelse pä ett krossadt hjärtas bön
om kraft att resa sig upp ur sorgens förla-
mande domning, om hjälp att komma ut ifrån
sig själf. Hon har fått ett stort mål att lefva
för oeh räknar det som en dyrbar förmånsrätt
att i de hjälplösa oeh svaga få tjäna den him-
melske mästare, som sagt: »Hvad I hafven
gjort en af de minsta mina bröder, det haf-
ven I gjort mig!»
L. S.
Jlfskedssång.
Jru
u trycken, trycken de kåra händer,
som ledt er vandring och stödt er gång,
ty svalkan stiger från flodens stränder
och dagen lutar mot nedergång.
Och kyssen, kyssen med trogna munnar,
som hviska kärlek och andas glöd,
ty mörkret svämmar ur djupets brunnar
och skyn år dunstfylld och sjukligt röd.
Låt i ett famntag af eld försmälta
allt split, all misstro och oförrätt —
en oviss natt sina moln skall välta
emellan hjärtan af samma ätt.
I kvällen ströfvande fläktar vaka
och blixtar glimta på fjärran håll.
Den storm år nära, som hårdt skall skaka
oss, arma agnar i ödets sail.
Nu snyftar tvifvel, nu båfoar fråga:
skall vännen minnas, fast bort jag går?
Skall kinden brinna, skall ögat låga,
är han densamme ett annat år?
Lått är att minnas och svårt att glömma!
Men sjunken sol du ej återser:
i skilda hyddor vi skola drömma
om allt, som aldrig blir lika mer. —
Räck mig ur fönstret din afskedsblomma,
styrk mig, o moder, till färdens plikt!
I dina ögon, de sorgset fromma,
jag tror mig läsa en biblisk dikt:
Hvar själ, som längtar i smärtans dalar,
skall hugnas ljuft på Guds berg en gång;
hvar jordisk känsla, som brutet talar,
skall strömma frigjord i evig sång.
Axet Kar/fe/dt.
%
Vid sexton år.
Af Ina Stockenstrand.
8
u uppbär redan din första länga kläd-
ning, lilla Elsa, med den vuxna da-
mens obesvärade hållning, du gläder dig åt
att ändtligen få slippa bära den obligatoriska
flätan och pröfvar framför spegeln, hur den
högt uppsatta hårknuten tar sig ut — —
du liknar antikens Psyche, där du står och
1er mot din täcka bild. Helt visst är du
lika förundrad öfver din förvandling som
fjäriln, nyss utflugen ur puppans skal. Du
pröfvar med allvarlig min en stolt och värdig
hållning, men afbryter den lilla komedien
helt tvärt för att gnola »Viola». Stämnin-
garna växla hastigt, och nya främmande tan-
kar uppstå och drifva på flykten de barnsliga
fantasierna. Dina ögon glida bort från spe-
gelns blanka yta och blicka drömmande ut
i rymden, du vidrör en flik af framtidens
förlåt och helt plötsligt smyger sig en aning
in i ditt sinne om lifvets tragik, dess obe-
vekliga kraf på kraft, mod och försakelse.
Då höjer du ditt hufvud helt käckt, du kän-
ner dig så stark och dådkraftig, du fruktar
icke de stormfyllda ovädersdagarne.
Du är ännu genomträngd af konfirmations-
tidens heliga tjusning, du drömmer om världs-
försoning, ädel offervillighet och höga lifs-
sanningar, du eldas af ett obetvingligt begär
att få strida mot allt lågt och ondskefullt,
att få trösta de lidande och rädda dem, som
vackla, du vill vandra i Marias spår, hon
som »utkorade den goda delen», och du ön-
skar stundom att du lefvat på martyrernas
tid; du skulle vilja offra ditt lif för kristen-
domens heliga princip, låta sönderslita dig af
Philippos lejon på Flaviska amfiteatern eller
bestiga bålet vid en af Neros blodiga fester.
Ack, barn, du vet icke att världen, den re-
spektabla, präktiga världen, kan fordra långt
grymmare offer än dem Koms dekadentkejsare
ådömde de »irrlärige».
Bland den mångfald af fantasier, hvilka
sväfvande och dunkla genomkorsa din själ,
finns det en som börjar väcka din undran.
Då musikens gud första gången införde dig
i det skönas rike och du hörde månskens-
sonatens veka harmonier dallra genom luften,
fick du en förnimmelse af, att det fanns nå-
gonting underbart och härligt till i världen,
någonting sublimt och upphöjdt, som du förr
aldrig anat; du tyckte dig som en Arielsande
sväfva i en atmosfär af ljus och flammor,
under en ljuf förvirring mottog du kärlekens
första bud, och du väntar i salig bäfvan på
det förunderliga, som skall komma . . .
Dina stämningar brytas ständigt af flyktiga
hugskott, liksom vattnet i dammen uppröres
af hvarje fallande blad, från det lyriska
känslosvallet eller den uppjagade öfverspänd-
heten kan du helt plötsligt öfvergå till de
uppsluppnaste barnsligheter. Du känner dig
liksom yr af glädje, du måste dansa, sjunga,
vara nyckfull och begå dårskaper, men då
barnet tagit ut sin rätt, blir du åter kvinna.
Det är denna tvåfaldiga natur inom dig, som
utgör ditt största behag; du uttalar allvarliga
och djupsinniga ord, men munnen har ännu
kvar barnets vana att mysa, du har redan
antagit världsdamens skick, men du lefver
ännu stundtals kvar i de smås underliga
drömvärld, denna sällsamma fantasivärld, hvil-
ken måhända hör samman med de bleknade
minnena från en annan tillvaro.
Du förstår ej, hvarför vi gamla betrakta
lifvet med en så svårmodig blick, lifvet, som
du finner så skönt, löftesrikt och ljust. Ack,
barn, vi gamla äro invalider, vi ha varit med
i så många olyckliga strider, fått en blessyr
här, en skråma där, sett de ädlaste af våra
kamrater stupa och mången aflalling taga
segerns lön. Tiden och lidandet ha skänkt
oss resignationen, och vi kunna numera helt
lugnt höra på, då man talar om vårt lifs
stora nederlag, våra förhoppningars Sveaborg.
Yi ha i minnet så många gånger gått ige-
nom hela striden, gladt oss åt hvarje liten
stackars seger vi kunnat draga oss till min-
nes, gråtit, o, så ofta, öfver de många, många
nederlagen, ångrat vår feghet, lidit af att
känna de gamla såren blöda på nytt och
undrat, om någon anar hvad som döljer sig
bakom det resignerade leende, hvarmed vi
möta världens medömkan.
Du tillhör den nya tidens valkyrior, Elsa;
i ditt lilla hufvud hvälfver sig en hel hop
omstörtarplaner och du tror dig vara ut-
sedd att lösa lifvets svåra problem. Barn,
det har ungdomen drömt om under många
generationer; än ha de ungas banér burit in-
skriften »jämlikhet», än »frihet», än »upp-
lysning». Den nya tidens budkafle skall
blifva människokärlek, säger du, en kärlek
så vidtomfattande, att den förenar de högste
med de ringaste i ett enda broderskap —
barmhärtighetens stora broderskap. Männi-
skorna skola blifva rättvisa, fördragsamma och
rättskaffens, förnöjsamhet och endräkt skola
råda på jorden, och till slut allt lidande och
nöd försvinna. Det är människosläktets gyl-
lene ålder, som återlösaren drömde om, då
stenarne på Golgata sargade hans fötter, som
Titus trodde på, då han från världstronen
utsträckte sin hand öfver trenne världsdelar,
som föresväfvade Pascal, som Shaftesbury och
Tolstoi sökt förverkliga, och som hvarje ädel
människovän hoppats på sedan tidernas bör-
jan. Hvem har väl hjärta att krossa din
vackra bubbla, lilla Elsa? Du är ung och
omfattar allt upphöjdt och ädelt med ett oför-
därfvadt hjärtas stormande ifver. Hvad du
är lycklig, barn, som ännu lefver kvar i illu-
sionernas underbara värld! Hvad du är rik,
som äger hoppets alla skatter!
Ack, du saliga ungdomstid med dina dunkla
syner om framtida stordåd, du lifvets här-
liga vårdag, då stjärnorna synas helt nära och
månstrålarne skicka hälsningar från det okän-
das värld, då blommornas strålande skönhet
är lifvets sinnebild, då den tillfälliga motgån-
gens tårar förjagas af hoppets segervissa le-
ende, då omöjligheter icke finnas till, då verk-
ligheten är svept i sagoskimmer och tron låter
paradisets gyllene portar skymta bortom dö-
dens mörker.
Våra barn oeh tidnings-
läsningen.
ed rätla skulle vår tid kunna kallas
tidningarnas tidehvarf, ty pressen har
i densamma uppnått ett förut ej anadt välde.
Kan detta betecknas såsom något afgjordt
glädjande? Jag dristar mig icke till att be-
svara en så kvistig fråga. Aro tidningarna
ett ondt, så måste det åtminstone kallas ett
nödvändigt ondt. För en vuxen människa
med någorlunda utveekladt omdöme torde
fördelarne af tidningsläsandet helt visst öfver-
väga skuggsidorna. Däremot måste jag be-
känna, att det berör mig smärtsamt, hvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
