Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 22 mars 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 I DU N 1895
Kärleken gör själfva styggelsen skön.
A. Strindberg.
att bestiga, innan, man kunde komma in i
hennes lilla anspråkslösa, sparsamt upplysta
kammare; fönsterrutorna voro nämligen ej af
glas, utan af papper. Och rummets inredning
var därefter, dess bästa möbel var en kista,
som på samma gång utgjorde solfa och bokskåp.
Så kämpade hon igenom de första åren af
sitt lärarinnekall i armod och ensamhet, seder-
mera förbättrades hennes ställning, så att hon
till sin stora glädje såg sig i stånd att taga
sin mor till sig, den gamla pröfvade arbeter-
skan, som under otroliga försakelser lyckats
vinna sitt mål: att skänka dottern uppfostran.
Denna vedergäller henne också med den var-
maste kärlek; den gamla kvinnans bild skym-
tar litet emellan fram i hennes dikter och
eggar henne till hänförelse öfver arbetets och
pliktens välsignelser. Och x\da Negri lefver
som hon bör, hon är den sista att själf unna
sig hvila. Fastän hon numera har ett rykt-
bart namn, är det först sedan hon för dagen
lämnat sin skola och sina åttio elever, som
hon unnar sig helgen att läsa och dikta.
Hon har för öfrigt läst mycket få nya böc-
ker, men hon känner de flestas innehåll genom
de ofta hvarandra motsägande kritikerna i en
packe journaler och tidningar, dem en för
henne okänd beundrare hvarje vecka från Mi-
lano tillsänder henne, och det är förundrans-
värdt, med hvilket skarpsinne hon på detta
sätt vet att bilda sig ett eget sundt omdöme
öfver den moderna litteraturen. Af erfaren-
het vet hon föga om den värld hon lefver i.
Hon har aldrig sett ett haf, icke ett berg
eller ens en sjö och till blott för några må-
nader sedan ej en gång en större stad. En
sådan lärde hon först i somras känna, då hon
af några vänner på ett kort besök inbjöds till
Milano.
Det var två dagar som i en dröm. Ett
nytt, bländande lif tedde sig plötsligt för hen-
nes syn i den stora folkrika staden, under en
årstid då utställningar, kapplöpningar och fest-
ligheter af alla slag täflade om att förläna den
glans. För första gången kom hon inom lyxens
och skönhetens trollkrets. Isynnerhet gjorde
museerna ett öfverväldigande intryck på henne.
Hon blef så djupt gripen, att hela hennes
spensliga gestalt skälfde därvid, och hennes
stora, svarta ögon glödde som i feber. Hennes
vänner började nästan frukta, att de gjort
henne orätt, då de lockat henne till en värld,
som hon så snart åter måste lämna för att
återvända till sin förvisningsort.»
Så långt ofvannämnda författarinna. Bio-
grafien har ej några data, men den måste ti-
digast vara skrifven för ett par år sedan, kort
efter att Ada Negris diktsamling utkommit;
emellertid är ej hennes lott numera så hård
som då. En litteraturälskande, varmhjärtad
och inflytelserik dam, Emilia Peruzzi, har tagit
henne i sitt skydd, skaffat henne lärarinne-
befattning i en högre normalskola i Milano
och till stor del genom sin påverkan åväga-
bragt, att hon erhållit det efter Grionnina Milli
lediga stora litterära hedersgaget.
Det är alltså att hoppas, det Ada Negri för
framtiden skall komma i tillfälle att rikare ut-
veckla sin sällsynta begåfning, och att hennes
känsliga, lidelsefulla natur skall kunna mot-
taga ljusare intryck af lifvet, än hvad som
hittills varit fallet.
Vi meddela här nedan i öfversättning några
af hennes dikter, så subjektivt skrifna, att
man skulle vilja taga dem för blad ur en dag-
bok, och ägnade att ställa hennes personlighet
i klarare belysning än någon lefnadsteckning
vore i stånd till.
De fyra dikterna äro alla hämtade ur hen-
nes diktsamling »Fatalitas».
Till slutet och därutöfver, (Fragment.)
Hozz sade mig: »Ej löjets konst förstår du.
Förstämd din lyra klingar, som om böjd
i ok du ginge. Hvarför slår du
ej strängar an, som ljujt likt kyssar smeka
att tolka lifvets fröjd?
» Hur klara Ijödo ej Apollos toner,
hur var ej yrsein glad hos en bacchant!
Hur ljus, hur frisk ur hafvets zoner
i naken skönhet Venus steg och strödde
kring världen ut glycinier och akanth.»
Och vidare hon sade: »Stod kanhända
en fe invid din vagga, som dig bjöd
att allt hvad i din väg du mötte vända
till skuggor om?» Och jag: »Arm var den hydda,
där först jag dagen sag i bitter nöd.
»Från dyn jag stammar, genom solens strålar,
igenom dofter, glans, ja allt,
som lifvet ljust och yppigt malar,
en ton af klagan till mitt öra bryter
och gör mitt jubel kallt.
»Fran verkstadsmyllret, fran de trötta skaror,
som hungra under andras öfverflöd
och sträfva hardt bland tusen faror,
med krökta ryggar, att i svett förvärfva
ett stycke torftigt bröd.
•»Ifrån fabrikerna, där hyflar svängas
och skarpa dunster göra bröstet tungt,
men unga, tärda kvinnor ifrigt trängas,
till hvilkas kinder blodet hektiskt strömmar
än varmt och ungt.
» Till mig, till mig den sorgsna klagan stiger,
den tränger likt en pil till hjärtats grund,
fastän sa tyst, för mig den aldrig tiger,
den är som läderlappens skygga vingslag
en höstlig aftonstund.
»Sa flyr mig glädje, för min blick det skymmer,
är sommardagen än sa ljus och läng,
för mina systrars gråt mig löjet rymmer,
för mina bröders kval mig smärtan dröjer —
och sådan blef min sång.»
En af folket.
Med sorgfri håg jag sjunger till min slända.
Min kind är frisk, men briuz.
jag har en skatt, en klädning af kattun,
min ungdoms kraft och ögon att förblända.
När fritt mitt röda hår jag låter svalla,
dess gnistor flyga kring
och falla tändande i männens ring,
då sjuder det i pulsar än så kalla.
Rätt mången gäck mig granna fraser stöpte
i obclönad möda. Nej,
min skatt jag sparar mina kyssar, ej
för hela världens guld en ann’ dem köpte.
Min skatt, hur är som härdadt stål hans arm!
När uti smedjans glöd hans kinder bränna,
hur hvälfver sig ej stolt hans breda barm!
Hur omkrizzg nacken musklerna sig spänna !
Hur hög, hur skön han är! Ejz släggans konung
sitt städ hazz mäktigt slår.
Om då hans blick mig som en solglimt når,
den är mig ljufvare än vi7z och honung.
Han är min afgud. Fritt jag det bekänner,
jag offrar honom allt.
Mitt lifjag gåfve honom tusenfaldt,
ty genom honozn först jag lifvet känner.
Hur spändt jag lyssnar att hans steg förnimma,
och oi/i jag ej dem hör,
en bitter känsla strupen sammansnör,
och för t/iin sy7i sig lägger som en dimma.
Men öppnas dörren då, affröjd jag bleknar,
C7z skälfning griper mig.
Dock kort är till hans öppna famn min stig,
oek all min bitterhet i sällhet véknar.
Hvad //ier, om äfven sot hans kinder svärta,
väl trött af dagens last
han är, dock sluta mig hans armar fast,
och jublande slår emot mitt hans hjärta.
Gatpojken.
När ibland gränders stank jag honom spårar,
så smutsig och så skön,
där flink han sysslar utan mål och lön,
i trasig dräkt, som blygsamheten sårar.
När bakpå vagnarnc, af kzisken slagen,
hazz svänger nakna ben,
när efter hundarne hazz kastar sten,
re n tjuf och re’n förhärdad, fräck, förslagen,
hans höga skratt i mina öron skär.
Hur är han he?nlös! Moderzz dörren stängde,
när brådskande hon till fabriken flängde,
och fadern uti häkte spärrad är.
Tungt blir mitt hjärta, och beklämd jag tänker:
Hvad skall af dig väl blifva,
du lätta flarn, som alla vindar drifua,
du unga växt, soni lifvet skydd ej skänker?
Hvad har din vinge, vilda fågel, pröfvat
när tjugu år förrunnit?
Har väl ett eget redligt bo du vunnit,
har uti lasters mängd du blott dig öfvat.
Skall jag i enkel arbetsblus dig möta?
Skall du väl fångdräkt bära?
Skall på en sjukhusbädd dig plågor tära?.
Skall stolt en dag dzi es>en verkstad sköta?
På gatan ned till aig jag ville hasta,
dig sluta till mitt bröst,
med änglatunga ord af hrnmelsk tröst
likt strålar ibland dina skug± ’•r kasta.
Dock, som en syster blott jag mäkta-/ snyfta,
till samma a/miod född,
min bleka barndom blef som din förödd,
oss båda skiljer ingen samhällsklyfta.
Ack, vi ha trampat samma törnestig,
för samma nöd vi bäfvat.
Min moder äfven på fabrik har sträfvat,
jag lärt mig lida och — jag älskar dig.
Har du arbetat?
Du älskar mig alltså. Mitt svar du väntar.
Du skiftar färg, en smula darrhändt är du
och slår ditt öga ner.
Ett leende, en kyss af mig begär du,
min fägrings första friskhet, intet mer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
