Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 22 mars 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 91
Men säg: Har aldrig verklig kamp du profitât,,
en kamp om fjärran mål, med spända krafter?
Vet du, hvad möda är?
Djärjs du förslösa lifveis röda safter,
då namnet man du bär?
Säg, om en tid af arbetsid du minnes,
en natt då du i flit ej ögat slutit?
Hvart stod din ynglingshåg?
Till hvilken fana har du gladt dig slutit?
Hur svann din ungdom, innan mig du sag?
Du tiger. Jag förstår dig. Så vänd åter
till dina bröder uti lättjans sfcrer,
att tröstas inom kort,
till baler, kortspel, vinskum och hetärer,
jag har ej fala kyssar att ge bort.
0?7i uti lumpor, dignande, du mött mig,
men i din blick ett ädelt värf sig speglat
som redligt die port ut —
ack, all den köld, som nu min glöd förseglat,
den hade svunnit mom en mmut.
Ja, vore du plebej. Om bland de tusen
vällustingar, hvars nmskler slappt förtvina,
din blick jag tändas såg,
om af din sträfvans lust jag såg den skina,
och i dess djup din sträfvans allvar låg,
då ville jag dig älska för den möda,
som härdat dina senor, stärkt din vilja
och gett dig ärädt namn.
Då skulle ej en värld mig kunna skilja
från dig} från dina kyssar och din famn.
Me?i hvem är du med matta blickars åtrå?
En lustans slaj, som mig att äga traktar,
och som jag vämjes vid.
Gå ur min väg, och vet\ jag dig föraktar,
du vissna telning af en vissnad tid.
# *
Italienarne .äro dock ett älskvärdt folk. Ett
par rader till Ada Negris förläggare, bröderna
Fratelli i Milano, och här ligger nu pä mitt
bord för Iduns räkning dels en af den an-
sedda fotografi-firman Guigoni & Bossi fint ut-
förd bild af den tjugutreäriga skaldinnan, dels
ett artigt bref med upplysning om, att ett
nytt dikthäfte, ämnadt att i juni utkomma,
står under tryckning. Bokens titel är »Stor-
mar», och, säger hennes förläggare, den är »ett i
allo hennes första diktsamling öfverlägset arbete,
. som utan tvifvel skall komma att i vida kret-
sar låta tala om sig. »
För tillfället ligger Ada Negri allvarsamt
insjuknad. Måtte ej gudarnes kärlek miss-
unna mänskligheten denna unga begåfning.
Hennes första löfte är så rikt som sällan nå-
got gifvits, och ehuru det efter vanliga be-
grepp låter något anspråksfullt, är det helt
visst känslan af inneboende styrka, som i ett
af hennes poem kommer henne att utbrista:
»Mig väntar framtiden.»
Och detta är en glad väntan äfven för litte-
raturens vänner.
Sigrid Elmblad.
Kvinnan i kyrkans tjänst.
En interview med D:r Parker.
■
å man lärt känna en stor man endast
från hans offentliga verksamhet, är det
ytterst intressant att äfven få kasta en blick
in i hans hem och hvardagsltf. En dylik
högtidsstund blef mig nyss förunnad.
Icke många offentliga män samtala så
älskvärdt och öppenhjärtigt med besökande
främlingar, som doktor Parker gör det. Samma
patos och humor, som karaktäriserat hans
föredrag inom City Tempel under det sista
fjärdedels århundradet, göra sig äfven gällan-
de i hans konversation, här dock lätt beslö-
jade genom ett mildt tonfall. — Han är en
estetiskt anlagd man, älskar musik, målning
och blommor, njuter af ett glädtigt skämt
med sin hustru och berättar lustiga historier
på bonddialekt med skälmen i ögat. Då
man ser honom så — kraftig och full af
sund lifsglädje — förstår man det mäktiga
inflytande han utöfvar på det religiösa lifvet
i London. Därom bär ock den talrika för-
samling, som hvarje torsdag kl. 9 samlas i
det stora City Tempel, ett vittnesbörd.
Doktorns studerkammare är ett af de vack-
raste rummen på Tynehome — namnet på
hans villa i Hampstead, en af Londons östra
förstäder. Det breda fönstret erbjuder en
ståtlig utsikt öfver trakten rundt om. När-
mast under detsamma utbreder sig en för-
tjusande trädgård med blomsterrabatter och
vackra träd. Bokhyllor och taflor upptaga
rummets väggar. Vid sidan af fönstret stå
palmväxter och stora ormbunkar. Bland
dem en staty af Henry Ward Becher. Icke
mindre än tjugusex porträtt (karrikatyrer in-
beräknade) af Gladstone finnas i rummet.
På skrifbordet stå, sida vid sida, en stor
fotografi af lady Aberdeen och en af
Gladstone. Ett af de intressantaste föremå-
len i rummet är den illustrerade tacksamhets-
adress, undertecknad af föreståndarne för
alla de olika sekternas kyrkor i London,
hvilken d:r Parker erhöll vid sitt tjugufem-
årsjubileum.
Man ser där äfven den långa raden af
volymer; tillhörande hans stora verk : »Folkets
bibel.» Där ligger äfven på skrifbordet
ett häfte af »Hugsvalaren», en bok hvilken
tyckes vara hans tankars älsklingsbarn. »På
fyra timmar», sade han, »skref jag med egen
hand färdig denna bok, noggrant afvägande
hvarje ord och hvarje vändning.» »Men ni
vet ju.» tilläde han med ett svagt leende
och under det hans hand nästan smekande
vände bokens blad, »att jag i densamma
lika litet träffade folks smak, som »Jobs
hug8valare» gjorde det på sin tid.»
Kvinnor i kyrkans tjänst,
»Är ni gynsamt stämd emot förslaget att
tillåta kvinnor presterlig tjänstgöring?» frå-
gade jag doktorn, då han satt sig tillrätta
i sin stora länstol och lutat sitt väldiga
hufvud mot densamma.
»Visserligen! Jag vore villig att lämna
hvarje vederbörligen bemyndigad kvinna en
kyrklig anställning. Jag skulle icke gynna
vare sig man eller kvinna endast på grund
af deras kön. Jag ville låta allt bero på
förtjänst. Om en kvinna kan utföra arbetet
och är villig att göra det, så skulle jag gla-
deligen lämna det åt henne.»
»Kan ni begripa, med hvad rätt så många
invändningar resas emot kvinnors användande
inom kyrkan ?»
»Nej, jag kan icke, om det ej skulle vara
på grund af det ovanliga i saken. En hel
del folk är rädda för nya saker. Jag är
fullkomligt öfvertygad om, att vår tidsålder
måste göra försöket, och jag tror, att den är
en vis man, som säger välkommen till de
nya idéerna och söker att bereda jordmånen
för dem. Låt experimentet pröfva sig själft.
Vacker är den, som vackert gör.»
»Hvad tänker ni, doktor, om det påstå-
endet, att det är opassande för kvinnor att
taga del i statens förvaltning, och att detta
arbete är öfver deras förmåga?»
»Åh! detta är ju renaste nonsen. Jag
vill däremot resa ett annat påstående. Det
är verkligen en samvetsfråga för mig, om ej
hela kyrkans arbete (inklusive predikan)
borde göras af kvinnor. Då jag blickar ut
öfver en stor åhörarskara, kan jag icke an-
nat än tyst undra för mig själf, om ej många
af de starka, välskapade männen däribland
borde gå ut att plöja, gräfva eller på an-
nat liknande sätt skaffa sig ett hederligt lifs-
uppehälle, under det att deras systrar, hus-
trur och mödrar öfvertaga det andliga kul-
turarbetet, Det kan väl icke behöfvas så
många muskels!arka män för att uppenbara
och bevisa himmelens härlighet!
En lärdom dyrbarare än pärlor.
»Tror ni, att kvinnor kunna förvärfva sig
lärdom nog för att åtaga sig ett så vid-
sträckt åliggande?»
»För mig blir kyrkans tjänst allt mindre
och mindre en lärdomsfråga. Där finnes en
lärdom, som är dyrbarare än pärlor, men
där finnes äfven en, som fostrar intellektuel
fåfänga, och som gifver intrycket, att för-
valtandet af evangelium är en vetenskaplig
institution. Om jag skulle utlägga evangelium
med tillhjälp af graminatika, ordböcker och an-
dra akademiska apparater, skulle hela dess
upplyftande kraft gå förlorad för min för-
samling. Nej, vi skola tala därom, upp-
fyllda af medkänsla och ömhet för den
lidande mänskligheten. Då först kan vårt
tal bära frukt. Men äfven om detta vore
en fråga af rent intellektuel natur och be-
roende af ett akademiskt diplom, så hafva
dock de sista årens universitetslistor visat,
att kvinnor kunna följa med upp till par-
nassens topp och bestå i konkurrensen.»
»Ni sade i er predikan härom dagen, att
de gamla fruntimmer, hvilka föredrogo an-
nonserna om:
Födda, döda och vigda
framför de ledande artiklarne i tidningen,
ej vore så trånghufvade, som somligt folk
påstår. »
»Nej, det är deras sätt att visa sitt in-
tresse för det mänskliga lifvet. Födelse,
äktenskap och död äro ej småsaker i den
allsmäktiges ögon. Det är hans sätt att
hålla världen i gång. Kanske finnes det
något annat bättre sätt att göra det på,
men hvilket detta skulle vara,» tilläde dok-
torn med en af sina eftertryckliga nicknin-
gar, »därom sväfvar jag åtminstone i full-
komlig okunnighet.»
»Somligt godt folk säger, d:r Parker, att
kvinnor äro så ifriga talare, att det skulle
vara farligt göra dem till ledare af religiösa
församlingar. »
«Talare! Det är en fras som tarfvar
förklaring. En man är icke en stor talare
helt simpelt därigenom att han aldrig håller
munnen. Han kan vara en stor pratmakare
och en olidlig skräflare och dock vara tusen
mil ifrån att kallas en stor talare. Doktor
Johnson var en stor talare, så var äfven
Edmund Burke och lord Macaulay, och den
störste af alla nu lefvande talare är mr
Gladstone. Men detta är tal och icke snat-
ter. — Mellan vältalighet och svada är sam-
ma skilnad som emellan flyga och flaxa.
Kvinnor sladdra icke mer än män. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
