Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 5 april 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1Q6 IDUN 1895
ÉAd‘iA^lÉ’S$^r^HfcHfc^fcHiS’Ÿ$5i’fàfefc&eis^
Den, som umgås med många, drifver en minuthandel, i hvilken det är mycket att göra, men
litet att förvärfva.
Knigge.
kan på den besökande. Den unga värdin-
nan var i besittning af en praktisk duglig-
het, som satte henne i stånd att ordna
hemmet på bästa vis, under det hon de-
lade sin tid mellan detta och ett träget
skolarbete, ty redan samma år hon åter-
kom från Amerika, blef hon af rektor No-
rinder anställd som lärarinna i den beröm-
da Wallinska skolan, den första kvinnliga
läroanstalt i vårt land, som erhöll rättighet
att aflägga prof . för studentexamen.
I besittning af en mångsidig bildning
oeh grundliga kunskaper, särskildt i engel-
ska språket och litteraturen, kunskaper,
hvilka hon ständigt utvidgade genom stu-
dier och upprepade resor till England, Skott-
land och Nordamerika, var fröken Hallberg
en skicklig och framstående lärarinna. Af
lif och själ älskade hon också sitt kall och
de unga, hvilka hon var satt att under-
visa, och hvilkas tillgifvenhet hon i ovanlig
grad förstod att vinna. Såsom lärarinna i
historia och geografi var hon särskildt ovan-
ligt dugande. Upptänd af kärlek till våra
stora historiska minnen, var hennes under-
visning ägnad att väcka samma kärlek hos
hennes unga åhörare, hvilka aldrig tycktes
tröttna att lyssna till henne och gärna
skulle sett, att lektionstimmen räckt ännu
längre. Det var här icke fråga om torra
minnesläxor i hufvudet, det var lefvande
taflor ur historien och lifvet, som upprulla-
des för dem, manande till fosterlandskär-
lek och ägnade att bilda karaktärer.
När lektionen var slut, var lärarinnan ock
den, som med lust och lif anförde leken.
Hon kunde sätta sig in i barnasinnets be-
hof af förströelse och visste, att en munter
lek under rasten gaf liksom nytt lif åt nä-
sta arbetstimme. Hennes närvaro var också
för de unga den bästa insats i leken.
Sålunda försvann en följd af år. Inom
skolan växlade den ena uppsättningen af
ungdomliga ansikten efter den andra, blott
lärarinnan stod kvar på sin post, lika ar-
betsam, lika trogen, lika glad, som då hon
första dagen stod där. Dock skulle äfven
för henne komma en tid af overksamhet,
om än icke af hvila, i det en smygande
sjukdom grep allt fastare tag i henne. I
januari 1894 måste hon genomgå en svår
operation, efter hvilken krafterna ej mera
återkommo. Hennes arbetstid var till ända
och det gällde nu att lida. Och hon led
stilla och tåligt under långa dagar och nät-
ter. Visst önskade hon att få lefva för att
ännu fortsätta det arbete, som blifvit henne
så kärt, men hon böjde sig dock i barnslig
undergifvenhet för. hans vilja, som räknat
våra dagar, innan någon af dem var kom-
men.
Under några månader vårdades hon å
diakonissanstalten vid Ersta, men längtade
därifrån till det egna lilla hemmet. Hen-
nes åldrige fader, för hvilken hon länge
varit ett stöd och en hängifven vårdarinna,
hade några månader förut gått ur tiden.
Hon återfördes till hemmet, men blott för
att efter ytterligare någon tids lidande där
sluta sina dagar, natten till söndagen den
24 mars 1895. Hennes död efterlämnar
vid det läroverk, hon under 17 år tillhört,
en saknad, som kännes djupt så väl af
kamrater som lärjungar.
Äfven som enskild person ägde fröken
Hallberg en sällspord förmåga att vinna
människor. Hennes varma hjärta och lif-
liga, för olika intressen öppna sinne hade
skaffat henne en talrik vänkrets både inom
och utom fäderneslandet, och under den
långa sjukdomstiden rönte hon många bevis
på vänskap och deltagande från vidt skilda
kretsar. De ungas kärlek till den sympa-
tiska lärarinnan, som de så väl förstodo, sko-
lans aktning och tacksamhet för den sam-
vetsgranna och outtröttliga arbeterskan äro
de skönaste blommor på den bortgångna
lärarinnans graf.
En sådd i kärlek kan ej dö,
Den bär i sig ett lifvets frö,
Som skall en dag — så är vårt hopp —
Till nya skördar spira opp!
L. S.
&&
En kärleksoisa.
xYå skola vi älska hvarandra,
I flyende år,
I höstens bleka skymning
Som i lysande vår,
OcJi alla de fägringsdagar,
Då sommar i bygden går.
Och vi skola jaga lyckan,
Det lömskaste rå,
Och röflva dess rödaste rosor
I kärlek, vi två;
Och komma ofärd och sorger,
Så är det väl lycka ändå!
Och löper det grämande sladdret
I afundens by
Att samla oss tistlar och bolmört
Ur ettrig dy —
De blifva väl rosor och liljor
För kärlek, som alltid är ny.
Så komma de onda al/er,
I mörkret bo,
Som svarta, tassande tvifvel
Att mörda vår ro —
Vår kärlek skall piska dem döda
Och trampa dem under sin sko.
Så.skola vi taga af lifvet,
Hvad lifvet bjöd,
Och samla på rosende minnen
I öfverjlöd,
55
Gamla familjeflickor.55
Så skola m
Och älska
älska hvarandra
lust och i nöd.
Adolf Strömstedt.
9
3 dessa tider, dä kvinnosaken går framåt
ä i alla afseenden, finnes dock en gammal
fördom, som behöfde arbetas bort, oeh en
klass af kvinnor, hvilkas sak jag önskar, att
någon af våra framstående författarinnor ville
taga om hand och skrifva öfver. Jag menar
den äldre och medelålders ogifta kvinnan.
Skulle man ej kunna bereda henne en dräg-
ligare lott i samhället?
I Stockholm och andra större städer är det
ju ganska väl ordnadt för dem, som hafva
platser och försörja sig själfva, de hafva före-
ningar och klubbar, de sluta sig tillsammans
samt hjälpa och understödja hvarandra, och
på lediga stunder hafva de trefnad tillsam-
mans. Dessa äro en kår för sig, och de se
med öfverlägsenhet ned på de äldre s. k.
familjeflickorna. Det är dessas lott, som är
så beklagansvärd, och det är endast dem jag
nu åsyftar. Troligen känna ej ens våra för-
fattarinnor så noga till, huru de äro behand-
lade, i synnerhet i våra småstäder, därför är
det, som jag skrifver detta för att försöka
gifva en liten ledning.
Jag har känt många sådana äldre frök-
nar, som hafva varit de bästa och ädlaste
kviDnor, fast de sällan eller aldrig blifva upp-
skattade efter förtjänst. En af dem skall jag
försöka skildra.
Hon är nu 43 år, har godt hjärta samt är
vaken och intelligent, har hittills lyckats bi-
behålla själen ung och ser ej gammal ut hel-
ler. Född af aktade, välbärgade föräldrar,
fick hon den bästa undervisning, som på den
tiden fanns att tillgå i en småstad. Dessa
kunskaper voro dock ej tillräckliga för henne
att blifva lärarinna, telegrafist e. d., och att
hon skulle kunna försörja sig själf, därpå
tänkte hvarken hon eller hennes föräldrar.
Hon skulle blifva hemma och vara sina för-
äldrars hjälp och glädje, och hon blef det.
Giftermålsanbud erhöll hon flere, men antog
intet. Hon ville och kunde ej gifta sig en-
dast för att blifva gift. Många gånger hör-
de jag henne säga: »Om jag skulle gifta
mig, måste det vara af kärlek, eljes kunde
jag ej göra min man lycklig eller själf blifva
det. Äfven måste vi tänka någorlunda lika
i lifvets viktigaste frågor. » Kanske satte hon
målet för högt, något giftermål blef heller
aldrig utaf.
Efter föräldrarnes död tog hon en fattig
afliden anhörigs efterlämnade lilla dotter som
eget barn samt försöker så mycket som möj-
ligt vara till hjälp för andra, hvar hon kom-
mer åt.
Hurudan är nu denna kvinnas ställning i
samhället, för att ej tala om hurudan den är
i umgängeslifvet? Det senare måste hon all-
deles draga sig ifrån, fastän hon ännu ej är
så gammal, utan är road af att följa med
sin tid och utbyta tankar med andra männi-
skor, ty för en gammal flicka finnes där in-
gen plats.
HeDnes gifta ungdomsväniunor bjuda hen-
ne gärna till sig i hvardagslag, i synnerhet då
de hafva något för sig, till hvilket de kunna
behöfva hjälp, såsom täckstickning, fruktskal-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
