Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 5 april 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895
IDUN 107
ning o. d. Men skola de hafva kalas — be-
vars väl, att då hafva en gammal fröken
med (såvida hon ej möjligtvis har något gref-
ligt kiingande namn eller är känd som en
utmärkt skicklig sångerska eller pinanist eller
på något annat sätt kan hjälpa till att ge
glans åt sällskapet). Att hon själf skulle
sätta värde därpå, bryr sig ingen om; inte får
en gammal flicka tänka på hvad som kan
vara roligt.
I fruarnas, herrarnes och de unga flickor-
nas tankar måste en gammal flicka vara så-
dan, som hon förr skildrades i alla romaner
och teaterpjäser, den där gamla giftasgalna
mamselltypen, som litet hvar har läst om. I
verkligheten finnas de väl knappast, men
människorna göra sig ej besvär med eller
kunna ej tänka sig annat än att de äro så-
dana som de utmålas. Och de behandla dem
äfveii därefter. Tänkesätten äro nu en gång
sådana, att det ännu anses för en skam för
en kvinna att vara ogift, och att någon fri-
villigt förblifvit det, vill ingen tro. Säges
detta ej så rent ut nu som förr, så visar det
sig dock, att tänkesätten ännu äro desamma.
Många olyckliga äktenskap hafva ingåtts,
för att det fattats den kvinnliga kontrahenten
mod att bli gammal fröken. Mången förmö-
gen flicka har tagit sig plats och därigenom
tagit brödet från en fattig för att få »bli
något» och få tillhöra den kåren, som jag
skref om i början, ty då kan hon få anseen-
de och få en ställning i samhället, utan att
vara gift. Väl för alla, som behöfva det och
som verkligen ha någon kallelse för yttre
verksamhet, att den kåren finnes, men nu vill
heller ingen (är hon än ekonomiskt oberoen-
de) stanna hemma och sköta plikterna mot
sin familj, behöfdes hon än aldrig så väl.
Blefve hon då ogift, så blefve ju hon en af
de där gamla familjeflickorna, som alla vilja
hacka på.
Nu för tiden, då kvinnan inväljes i så
många komitéer för välgörenhet o. d., tyc-
kes väl att just dessa fröknar, som vanligt-
vis hafva god tid, borde inväljas; men nej,
detta unnas dem sällan! Därvid inväljas
nästan alltid fruar, det är en artighet, som
måste visas dem eller deras män, om de haf-
va en något så när framstående ställning i
samhället, är än frun mycket mera olämplig
därtill än den gamla fröken, som skulle blif-
va öfverlycklig, om hon finge röna ett dylikt
förtroende och göra allt för att motsvara det.
Världen är sådan, att den stöter bort den
gamla flickan på alla sätt, och är det ej un-
derligt, om hennes krafter att strida däremot
till slut domna och hon på gamla dagar blir
sådan, som man vill hafva henne till: en
gammal mamsell enligt traditionen, utan an-
nat sällskap än en hund eller katt (de äro
de enda, som bry sig om henne), bitter och
afundsjuk.
Om hon blifvit annorlunda behandlad, kun-
de hon i stället varit en nyttig medlem i
samhället, och när hon ej orkat detta längre,
en aktad och vördad person, som med glädje
blickat tillbaka på sitt lif och funnit, att det
ej varit förfeladt.
Man tycker kanske, att allt detta är för
öfverdrifvet, men fråga alla dessa gamla flickor
på 40—55 år, och jag är viss, att alla gifva
mig rätt. De se missnöjda ut och de äro det.
Världen tror, att det är för att de ej blifvit
gifta, men nej, det är oftast därför att de ej
hafva en ställning i samhället. Gif dem en
sådan, och missnöjet skall försvinna. Använd
dem så mycket som möjligt i den offentliga
välgörenheten, i fattigvårds- och skolstyrelser
m. m,, där kvinnan nu får verka. Lär ung-
domen att ej förlöjliga eller se ned på dem.
Lär dem, att de äro bra mycket mera akt-
ningsvärda än de, som gifta sig med hvem
som helst — han må vara än så dålig, en-
dast han har en ställning i samhället — eme-
dan dessa kvinnor ej hafva mod att bli gam-
la flickor.
Den enskilda välgörenheten finnes ju alltid
kvar, och den kan vara nog för gumman;
men för en kvinna, som, om hon vore fru,
ännu finge kallas ung, är ej detta nog.
»Lea» skref en gång en berättelse kallad
»Mamsell Neta», däri hon tog de gamla mam-
sellerna i försvar. Den gjorde godt på sin
tid, men sådant behöfver upplifvas. »Sigurd»
har många gånger skrifvit godt om de gamla
ogifta fröknarna, men lika många gånger
förlöjligat dem. Måtte nu någon vilja föra
i synnerhet de medelålders, men äfven de
äldre fröknarnas talan, och kanske det skulle
kunna något bidraga att få bort fördomen
mot dem. Skulle detta lyckas, då skulle tu-
senden välsigna den, som tagit den bebjär-
tansvärda saken om hand.
Elvira,
Sägner.
Berättelse af Hedvig Indebetou.
(Forts. o. slut.)
Så uppstod åter en paus, och grefvinnan satt
nästan andlös af väntan, men vågade icke göra
något afbrott, ty hon tyckte sig af den gamlas
blick se, att nya sägner skulle följa. Slutligen
såg denna upp och sade i dämpad ton: »Såg
grefvinnan den mörka fläcken på golfvet, i hörnet
vid dörren?»
»Nej, den gaf jag inte akt på,» svarade grefvin-
nan på samma sätt, i det hon hastigt under-
tryckte ett misstroget leende, som skulle kunnat
förjaga all vidarefortsättning af historien — »men
jag skall lägga märke därtill. Hur har den kom-
mit dit?»
»Det var en stor, lysande fest här på slottet,»
begynte den gamla; »jag hörde min farfar tala
därom en och annan gång, fast han ogärna rörde
vid det ämnet, isynnerhet när vi barn voro inne.
Men det var nu så, att min farfar i sina pojkår
började som page på slottet hos då varande gref-
ven, — han var af en äldre gren af ätten, som
se’n gick ut, för han hade inga barn, och då var
det, som fideikommisset öfvergick till den här
grenen; men min farfar var kvar i huset i all
sin da’r och blef hofmästare se’n på äldre da’r,
som jag nämnde. — Det skulle firas som ett stort
hemkomst-öl för dåvarande grefven och hans gref-
vinna, — för de hade bott utomlands förut, han
hade varit minister någonstans — och därför hade
det bjudits ihop grufligt mycket folk. Somliga
hade till och med varit där länge förut, för att
grefven och grefvinnan trifdes inte väl tillhopa
ensamma, — de va’ också så olika som natt och
dag. Han var häftig och misstänksam, och min
farfar hade många svåra stunder, sa’ han. Men
hon, grefvinnan, var en en riktig Guds ängel, som
det gjorde en godt ända in i själen bara att se
på; och hon sökte alltid ställa tillrätta igen, när
grefven blef ond på någon. Min farfar kunde al-
drig tala om henne utan tårar i ögonen. Men
hon hade aldrig velat ha grefven, utan det va’
föräldrarne som ställt ihop det; ty hon fick inte
ta den hon ville, för att han var af så mycket
lägre börd, och det betydde mycket på den tiden.»
»Stackars kvinnai» sade grefvinnan med en
varm blick på sin makes fotografi, som stod på
det lilla bordet bredvid henne.
»Inte tror jag,» fortfor den gamla, »att hon
hade någon skuld i, att ’han’, fänriken, också kom
hit till den där festaftonen, — det trodde min far-
far han gjort, bara för att få se henne en gång
till, innan han skulle fara ut, men hur det var,
så blef grefvens svartsjuka väckt––– - Grefvin-
nan var så vacker, som hon aldrig varit förr, med
alla de här juvelerna på sig, — inte för hon brydde
sig mycket om så’n världslighet, men grefven ville
det — — Och inte vet jag hvad som förefallit,
för det ville min farfar aldrig riktigt ut med —
men säkert är, att grefvinnan låg afdånad, så att
min farfar bar henne in i hennes sängkammare,
och efter den kvällen stod hon aldrig mera opp.
Hvad hon sagt i yrseln, det ville aldrig min far-
far säga. — — Men det hviskades om, att fänriken
aldrig kom med lifvet ur slottet den natten, utan
det sa’s att han fallit utför torntrappan i mörkret
och slagit ihjäl sig. — Inte vet jag, men det vissa
är, att den där mörka fläcken i hörnet däruppe i
tornrummet, där fänriken bodde, den går aldrig
bort, skura och tvätta hur mycket man vill! — —
Och somliga säga, att det än i dag kan höras
tunga suckar och jämmer däruppifrån, nästan som
när vinden drar och piper genom gluggarna,—ja,
jag har hört det själf! Hörde inte grefvinnan
ocks& något sådant där underligt?»
»Nej — ty det var alldeles lugnt den natten.»
»Så att,» fortfor den gamla, utan att låta sina
tankars tråd afslitas, »må himlen bevara grefvin-
nan från hvad de där smyckena föra med sig! —
Begagna dem aldrig vid något festligt tillfälle!––- -
Men nu har jag alldeles för länge uppehållit både
grefvinnan och mig med mitt prat,» tilläde den
gamla, i det hon steg upp, — »men efter som
grefvinnan ville höra det, så––– »
Grefvinnan tryckte den gamla trotjänarinnans
hand, i det hon tackade för hennes meddelanden,
och lät henne sedan aflägsna sig.
Men när hon gått, satt den unga husfrun länge
tankfull med juvelskrinet i handen. Ett par stora
tårar uppstego i hennes ögon och föllo som nya,
skimrande juveler ned på dem, som bragt så myc-
ken sorg och suckan med sig. Men plötsligt steg
hon upp och torkade beslutsamt bort dem, me-
dan läpparna slöto sig fast tillsammans, som om
hon fattat ett modigt och allvarligt beslut. »Jag
skall tala med Erik om detta förslag vid första
tillfälle,» sade hon till sig’ själf, i det hon åter
inläste juveletuiet i sin toalettbyrå.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
