Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 12 april 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114 IDUN 1895
Hur gladt, när han kommer, den leende vår, Då sippan bland smältande drifvor står
Som ljuset och lifvet förnyar, Och solen bland glesnande skyar.
E. I). Björck.
öga just för det vackraste och det mest
karaktäristiska i hvar och ens utseende.
Det var detta, som gjorde hennes bilder
på samma gång så träffande och — hvad
man kallar — så vackert lika.
Aurora Valeria Albertina (Bertha) Vale-
rius, som var född den 21 juni 1824, fick
först vid några och tjugu års ålder åtnjuta
undervisning vid akademien för de fria kon-
sterna, som just vid denna tidpunkt hade
öppnat sina portar äfven för kvinnliga stu-
derande. Här arbetade hon på att förvärfva
sig den tekniska säkerhet, förutan hvilken
äfven de största konstnärliga anlag sakna
fotfäste. Men det stod för henne, liksom
för hvarje annan konstnär, som ett önske-
mål att vid de gamla kulturländernas stora
konstcentra få utbilda sin blick och sitt
formsinne. Så förskaffade hon sig 1852
tillfälle till en studieresa till kontinenten,
hvarunder hon vid besök i Düsseldorf, Dres-
den och Paris allvarligt studerade såväl de
gamle mästarne som ock den senare tidens
konst, som vuxit upp i hägnet af antikens
traditioner. Hemkommen från denna resa,
slog hon sig med ifver på porträttmålning,
och talrika äro de alster af hennes konst,
som under de nu följande åren sågo dagen.
Som hon dock kände, att hon ännu hade
att lära i tekniskt hänseende, begagnade
hon sig af det tillfälle till vidare utbild-
ning, som åtta år senare erbjöd sig, då hon
ledsagade Kristina Nilsson — hvars talang
det varit hennes syster, friherrinnan Ade-
laide Leuhusen, förbehållet att upptäcka —
på dennas studiefärd till Paris. Medan hon
nu vistades i Seine staden såsom den unga
sångerskans chaperon, kunde hon samtidigt
fortsätta sina egna studier och arbeta inom
porträttmålningens område. — Emellertid
kom Bertha Valerius nu att göra bekant-
skap med fotograferingskonsten, hvilken vid
denna tid i utlandet börjat tillgodogöra sig
metoder, om hvilka man hemma hos oss
ännu var alldeles okunnig. På grand af
sina relationer såsom artist blef hon satt
i tillfälle att taga närmare kännedom om
den nya reproduceringskonstens hemlighe-
ter, hvilka hon förstod att så väl tillägna
sig, att hon vid sin hemkomst till Stock-
holm följande år kunde öppna en egen fo-
tografiatelier och härigenom blifva vår för-
sta kvinnliga fotograf. Det nya i saken
i förening med den artistiska smak, som
ledde hennes arbete, bragte snart hennes
företag i rykte, och under det närmaste
decenniet var hennes kamera i ständigt
arbete med att framkalla bilder af såväl
hnfvudstadens som landsortens invånare.
Visserligen fick penseln under denna tid-
rymd så godt som alldeles hvila, men den
rikedom af erfarenhetsrön såväl i fråga om
belysningar som äfven hvad formens tek-
nik beträffar, hvilken hon under utöfvan-
■det af detta sitt konstmässiga yrke förvärf-
vade, blef henne dock till oberäknelig nytta,
då hennes håg för målning åter tog ut sin
rätt. Ar 1872 stängde hon för alltid sin
fotograferingsatelier, och från denna tid
kunna vi inrangera henne i ledet bland
våra förnämsta porträttmålare. Ty ehuru
Bertha Valerius sällan offentligt exponerade
alstren af sin konst, och ehuru hennes
namn — om också kändt och aktadt inom
estetiska kretsar — till följd däraf kanske
ej burits så vida omkring på ryktets eller
kotterireklamens vingar, utgöra de tal-
rika bilder, med hvilka hon prydt privata
samlingar, tillräckligt talande bevis för ge-
digenheten hos en konstnär, som — fri
från tillfälliga partimanér — banat sig väg
fram mot idealet.
Att här uppräkna den mängd porträtt,
som flutit ur Bertha Valerius’ pensel, skulle
taga allt för stort utrymme. Vi tillåta oss
därför att exempelvis nämna endast följande:
ett porträtt af konung Carl XV, nu befint-
ligt i h. k. h. kronprinsessan Lovisas ego,
ett af konung Oscar II, skänkt till Jockey-
klubben i London, ett af änkedrottning Jo-
sefina, tillhörigt f. öfverhofmästarinnan, gref-
vinnan Leijonhufvud, samt dessutom por-
trätt af grefvinnan Piper, född Baker, gref-
vinnan v. Platen, född de Geer, öfverste-
kammarjunkaren, grefve Carl v. Platen,
grefvinnan Wedel, fru Wikander, född Wacht-
meister, öfverstekammarjunkaren, friherre
G. Akerhjelm och hans friherrinna, öfverste-
kammarjunkaren, grefve C. G. v. Rosen
och hans grefvinna, öfverstekammarherren,
friherre C. J. Bonde och hans friherrinna,
bankdirektör och fru Wallenberg, landshöf-
ding och fru Malmborg samt biskoparne
Fahlcrantz, Landgren och Björling.
Af nämnda konstverk äro några utförda
i olja, andra åter i pastell. Om vi också
våga påstå, att de samtliga — såsom of-
van blifvit antydt -—• utmärka sig icke blott
för slående porträttlikhet, utan äfven för
formel säkerhet i behandlingen, skulle vi
dock för egen del vilja gifva företrädet åt
pastellerna, där konstnärinnan på det yp-
perligaste sätt begagnat sig af de resurser
kritfärgerna erbjuda, då det gäller att gifva
en mjuk och luftig ton åt såväl bild som
bakgrund.
Jämsides med denna profana målning,
hvarigenom Bertha Valerius gjort sig känd
för den stora konstvärlden, sysselsatte hon
sig under åratal med ett verk, som — upp-
fyllande hennes tankar —• ständigt löpte
som en underström såväl i hennes esteti-
ska som etiska lif. Den sträfvan, som
bodde i hennes själ, att afbilda det glida-
mänskliga idealet, tog sig nämligen ett ut-
tryck i det mångåriga, om ock ofta afbrutna
arbete, hon nedlade på framställandet af
en Messiasbild, till hvilken hon i ett sär-
skildt inspireradt ögonblick uppdragit skis-
sen. Denna tafla, hvilken det förunnats
målarinnan att kort före sin död fullborda,
torde kunna betecknas såsom nästan ena-
stående i sitt slag, ty med hvilka konst-
närliga eller religiösa förutsättningar man
än betraktar densamma, skall man dock
alltid uppfyllas med hänförd andakt inför
den underbara frälsarbild, konstnärinnan
med de enklaste materiella hjälpmedel fram-
bragt på duken.
Bertha Valerius var — såsom vi sett —:
en af banbrytarna i vårt land för kvinnligt
arbete i det offentliga, och det är som så-
dan Idun ställer henne i ledet bland de
praktiska förkämparna för sina ledande
principer. Men en personlighet sådan som
hennes tillhör dock först och främst och i
djupaste mening hela mänskligheten, där
vi kunna räkna henne till den elitkår, som
kallas världens salt.
Att tillhöra mänskligheteu, det är att
älska den, — att på det andliga området
gifva den sin hjärtas varmaste känslor och
att i det materiella med råd och dåd stå
vid sina medmänniskors sida.
Grunddraget i Bertha Valerius’ karaktär
utgjordes just af denna människokärlek,
som utan åtskillnad till partier, åsikter,
stånd eller lefnadsförhållanden åt alla delar
sin skatt af innerlig medkänsla. Och häraf
åstadkoms tvifvelsutan den sympatiska ver-
kan hennes personlighet utöfvade på alla
dem, som kommo i beröring med henne.
Själf tycktes hon finna sig väl bland män-
niskor. I sitt varma hjärta ägde hon en
slagruta, med hvilken hon upptäckte och
visste att ur äfven det skenbart trivialaste
skal locka fram en ren och göd kärna —
att äfven här framtrolla änglabilder, där
kanske en annan kärlekslösare blick endast
kunde se en karrikatyr. Också framkallade
hennes blotta närvaro i ett sällskap en för-
nimmelse af obeskriflig harmoni, och en
hvar blygdes att icke bära fram af sina
bästa håfvor. Känslans renaste och ypper-
sta blommor slogo ut vid ljuset från den
gamlas hjärtegoda ögon.
Denna hennes kärleksfullhet var emeller-
tid ingalunda en passiv känslosamhet eller
en blott och bart behaglig bonhomie. Den
hade visserligen sin rot i känslan, men i
en känsla så stark och så sann, att den
ständigt kräfde att aktualiseras i handling.
Också tog den sig ett praktiskt uttryck i
den storartade hjälpsamhet hon utöfvade
med frukten af sitt arbete. Afkastningen
af detta arbete var icke ringa, ty såväl
hennes verksamhet som fotograf som hennes
porträttmålning förskaffade henne en riklig
inkomst. För egen del hade hon ytterst
små behof, hvadan den hufvudsakliga delen
af de medel, som inflöto, endast passerade
genom hennes gifmilda händer för att hamna
hos behöfvande likar. Då hon icke ägde
någon personlig förmögenhet, utan endast
i vinsten af sitt arbete hade att söka sina
resurser, torde man kunna säga, att denna
välgörenhet är nära nog enastående. Vi
tro oss ej för högt uppskatta de belopp,
hon under de senaste trettio åren utdelade
i form af tillfälliga gåfvor och pensioner,
om vi approximativt angifva en totalsumma
af 150,000 kronor. Medan frikostig grann-
lagenhet var den dräkt, i hvilken hennes
gifmildhet klädde sig, var det kärlek och
förstånd i förening, som verkade bestäm-
mande för hennes hjälpsamhet, och många
voro de ålderstigna och fattiga, för hvilka
hon med sin vänligt gifna skärf lindrade
årens och nödens börda.
Men människan lefver icke allenast af
bröd — denna sanning stod alltid klar för
Bertha Valerius’ inre. Med sin djupa upp-
fattning af människoandens behof förstod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
