Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 12 april 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895
I D U N 115
hon så väl, att âet kunde gifvas en annan
nöd än de ekonomiska bekymrens och det
fysiska lidandets. Och hur ömmade icke
hennes hjärta äfven för all sådan nöd, som
gnager på vår andliga hälsa! Där hade
hon en rikedom att ösa ur, hvilken ej kände
rummets begränsning. Med en fast religiös
öfvertygelse, parad med öfverseende mild-
het och den erfarna psykologens blick, stod
hon städse redo att trösta den sörjande och
stödja den stapplande. Det innerliga sam-
band, hvari hon kände sig med den värld,
som står öfver den empiriska tillvaron, och
där vår ande har sitt rätta hem, satte henne
i tillfälle att icke blott vederkvicka sig själf,
utan att ock åt mången irrande själ gifva
ett tröstens och förvissningens ord.
* *
&
Trots hennes ovanliga begåfning och and-
liga öfverlägsenhet — eller kanske snarare
just på grund häraf ■— stämplades hela
Bertha Valerius’ personlighet af den mest
okonstlade anspråkslöshet, af en godmodig
hurtighet och en fullkomlig frihet från allt
tungsint och ostentativt drömmeri. Med
den friskaste humor kunde hon le med de
glada. Och de, som minnas henne i det
hem, där hon under en följd af år i kretsen
af nära anförvanter funnit en af kärlek om-
bonad fristad, erinra sig också, hur hon
där spridde omkring sig en känsla af solig
trefnad. Det var i detta hem Bertha Vale-
rius den 24 sistlidna mars fick, omgifven
af sina kära, somna in lugnt och fridfullt
som hon lefvat. Där lämnar hon — liksom
hos alla dem, som lärt känna och värdera
henne — ett tomrum och en känsla af sak-
nad, hvilken utgör en den varaktigaste
minneskrans.
John Rogh.
(Uppståndelsens och vårens högtid
Oss nalkas med sitt segerbud:
Be åro brutna, dödens fjättrar,
Af lifoets furste — pris ske Gud!
De åro brutna, dödens fjättrar,
Naturens pulsar slå på nytt,
Och jorden kastar af sin svepning,
Och mörkret är i ljus förbytt.
Se vågen — nyss vid stranden bunden —
Nu ilar fri mot hafvets famn!
Från nyväckt lif i tusen former
Hvad jubeltoner utan namn !
Bet får ej lif, det korn som bäddats
I vinterns snö, om det ej dör,
Men om det dör, i nya skördar
Det gyllne axen kring sig strör.
Vi måste dö, att vi må lefva,
Se där uppståndelsens mystér!
Hvad här förgängligt sås — skall uppstå
I oförgänglig skönhet där!
Ur puppan flyger guldstänkt fjäril
Mot ljusets rymder glad och fri!
De äro brutna, stoftets fjättrar,
Och få ej mer till hinder bli.
De åro brutna, dödens fjättrar,
Du mänskobarn, så blicka opp,
Och skåda bortom grafoens mörker
Odödlighetens ljusa hopp!
Han, som för dig besegrat döden,
Skall ock ur grafven väcka dig —-
Om här du hört hans röst och följt den —
En dag till evigt lif med sig!
L• S,
Hvad jag vann genom fasthet.
En moders erfarenhet.
S
ila mammor anse sina barn märkvär-
digare än alla andra mammors barn.
Den förstfödde i synnerhet är ett un-
der af förstånd och dygder, och är den först-
födde tillika den sistfödde, har beundran
ingen gräns. Mormor måste bekänna, »fastän
det kan låta partiskt, att rarare barn än
Evas lille Axel har hon då aldrig sett.»
Om lille Axel inför den besökande bär sig
än så fult åt, heter det ändå: »tänk, att han
just nu skulle vara blyg, han, som eljes är
så förståndig!» Urskuldanden äro svaga mö-
drars och mormödrars käpphäst. Hvarför
icke se saken sådan den är? Hvarför göra
sig blind, då två öppna ögon komma så
mycket åstad?
Min lille Fritz är det envisaste barn jag
sett. Håna ärftlighetsteorien så mycket ni
vill, Fritz är ett lefvande bevis på dess san-
ning. Min man är gränslöst envis, själf står
jag icke långt efter, och Fritz, ja, om honom
skola vi nu tala. Innan jag riktigt kommit
under fund med bästa sättet att behandla
honom och hans svåra fel således visade sig
i hela sin nakenhet, kunde jag rent af blifva
förtviflad. Sade jag: »Fritz, du får inte
knuffa på bordet, medan mor skrifver,» hette
det strax: »Fritz vill knuffa på bordet, Fritz
vill knuffa på bordet,» utan all ända. Sade
jag: »hälsa vackert på moster Ellen,» fick
jag i nio fall af tio till svar: »inte hälsa
på moster Ellen,» minst tjugu gånger upp-
repadt. Ingen kan ana mitt lidande. När
vi gå ut på promenad, har han tagit vanan
att själf öppna porten; om då en person kom
före oss igenom porten och af artighet höll
upp den för oss, började strax visan: »mor
stänga porten; Fritz öppna själf.» Men den
som icke hörde på det örat, var just mor,
och följden blef, att Fritz vrålade. En gång,
då detta inträffade, hörde jag klockan slå tu,
då vi kommo ut på gatan, och günstig herrn
stortjöt, tills klockan var öfver tre. Männi-
skorna vände sig om och tittade menande
på oss, och ett välvilligt fruntimmer frågade
mig ömkande: »är det fruns barn?» Då jag
svarade jakande, hette det: »hvad frun måste
vara olycklig, som har ett så elakt barn!»
Uppmuntrande i sanning!
För att freda mig tog jag min tillflykt till
den tämligen folktomma kyrkogården med
min pys, som ideligen skrek: »Fritz vill gå
I hem,» hvarpå jag hade det stående svaret:
»du får gä hem, då du blir snäll.» Hvarje
moder kan tänka sig mina känslor, då gos-
sen utbrast: »Fritz vill inte bli snäll.» Hur
jag afundades barnjungfrun, som stod hemma
och drog ut tvätt. Den dagen skall stå i
mitt minne till min sena ålderdom.
Och ändå har jag haft så många lika svåra,
kanske värre. Jag kunde fylla ark med att
beskrifva min sons styfva sinne och alla sor-
ger det förorsakat mig. Veckor förgingo, utan
att jag märkte, att vi kommit ett tuppfjät
framåt. Men framåt gingo vi i alla fall, och
hvad jag vann, vann jag genom fasthet. Ej
ett hårstrås bredd gaf jag vika, fastän mina
närmaste beskyllde mig för att äga ett hjärta
af sten. Jag kände med mig, att, om jag en
enda gång vore svag, vore jag ohjälpligt för-
lorad, vore mitt barns aktning för mig för-
svunnen. Fritz skulle icke en enda gång
tänka: »mor går att lirka med; mor tröttnar
väl till sist.» Den som skulle tröttna, var
Fritz; den som skulle böjas, var Fritz; hvad
mor sagt, stod fast.
Min lille gosse är nu ett annat barn, nej,
samma barn med samma utpräglade karaktär,
men denna i annan, bättre riktning. Den
kraft, som förut fått uttryck i envishet och
trots, har nu andra yttringar. Kommer nu
någon gång trotset i dagen, ser jag Fritz i
ögonen, och den lille säger då: »Fritz är
snäll gosse, lyder mor.»
Kanhända skall någon moder vid läsandet
af dessa rader känna igen sin egen trotsiga
gosse eller flicka, som icke vill bättra sig.
Kanhända skall samma moder hafva på sitt
samvete, att hon varit svag. Kanhända har
hon tröstat sig med det tyvärr så vanliga:
»han blir nog bättre, när han blir äldre och
får förstånd.»
Svaga moder, glöm aldrig, att det som skall
böjas, måste böjas, medan det är mjukt. Det
är aldrig för tidigt att bota, men ofta, ofta
för sent. Mindre begåfvade barn äro i all-
mänhet mer lättledda; de andligen kraftigare
fordra den största uppmärksamheten, den stör-
sta fastheten. Det är så mycket att göra af
ett sådant barn, och liksom i alla andra fall
så ock i detta gäller satsen : där mödan varit
störst, blir ock lönen ljufvast.
Ilse Franke.
Rosor.
’Tjästan alla damer älska rosor, och de flesta
ha gärna några exemplar stående i sitt fön-
e/T ster och äro mäkta stolta och förnöjda, när
dessa under sommarens lopp frambringa några
blommor. Men dessa blommor äro ofta både fä
och ofullkomliga och utebli emellanåt alldeles.
Detta kan visserligen ofta nog ha sin grund i
oriktig behandling. Det är ju många, som inte
engång skära ned sina rosor om våren, som tro,
att de skola ha minsta möjliga mängd vatten för
att icke ruttna o. s. v.
Det är emellertid icke bara dylika »barbarer»
på rosenkulturens område, som få föga glädje af
sina rosor, till och med erfarna blomsterälskare,
som vårda dem med omsorg och förstånd, klaga
öfver rosornas otacksamhet, och det tror jag kom-
mer sig af, att de ej förstå välja lämpliga sorter,
som passa för rumsodling.
Jag tycker nu aldrig, att man har någon uträk-
ning med att skaffa sig remontantrosor; de blomma
endast två gånger årligen och icke vidare ymnigt.
Och dessa Capitaine Christy, Baronne de Rotschild
och Mervellie de Lyon, som alltjämt figurera som
födelsedagspresenter, äro verkligen ganska tarfliga
med sina tjocka, platta blommor på de korta,
styfva stjälkarne.
Men folk är märkvärdigt lätt förnöjdt med
afseende på rosors form och färg. Man hör
ideligen, när man kommer in på rosenkapitlet:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
