Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 12 april 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120 I D U N 1895
utom . . . ditt giftermål skall säkert väcka ett
allt annat än behagligt uppseende . .. man
kommer, lindrigast sagdt, att kalla det dår-
husmässigt ...»
Jag bet tillsammans mina läppar för att
hindra mig från att ge henne ett hårdt svar
— ett svar, som jag säkert skulle ångrat —
och jag lutade mig öfver henne, där hon sjun-
kit ned i en högkarmad stol samt hviskade
med min ljufvaste röst: »Kära tant, tiden li-
der ... låt oss skynda!»
»Och du tror då, att jag skall följa dig? ...
Nej, du får ensam bära ansvaret för din opas-
sande handling! Res... om något så oer-
hördt verkligen faller dig in . .. Åh, att jag
skall upplefva något sådant! Aldrig har någon
kvinna i vår släkt förgått sig på detta sätt.»
Härvid höjde hon lätt på ögonbrynen samt
drog sig förmodligen till minnes min mor,
född Bergman, ty hon tilläde: »Men du har
alltid haft anlag för att förbise vårt släkt-
värde. »
Var det hennes mening att lämna utan af-
seende min bön om, att hon skulle åtfölja mig?
Var det hennes afsikt att, i denna stund af
upprördhet, lämna mig ensam? Trodde hon
måhända att mitt mod i den sista afgörande
stunden skulle svikta?
Godt. . . jag skulle nog visa, att jag ägde
sinnesstyrka. Hoppet att möjligtvis kunna
hindra John från att lämna mig, ingaf mig
behöfligt lugn och jag beredde mig till affärd.
Draperad i en schal på ett sätt, som på-
minde om en mantel, behöll tant orörlig sin
plats. Chignon och hårklädsel hade åkt högt
upp på hennes hjässa, där dessa prydnader
hade en viss likhet med en krona, och då
jag förstulet betraktade henne, kom jag ovill-
korligen att tänka på ett gammalt träsnitt,
som jag sett i min barndom, behandlande det
bibliska ämnet: »Farao då han sitter och
förstockar sitt hjärta.» Men hur hon än för-
härdade sig samt kallsinnigt vände sin håg
ifrån mig, så iakttog hon dock å sin sida
alla fordringar på det passande, räckte mig
handen till afsked och ringde på Lova för att
tillsäga henne bära min nattsäck och följa
mig ned till centralstationen.
Hvilken ovärderlig skatt är icke en väl
uppfostrad tjänare, som känner sin plikt gent
emot sitt herrskap? På Lovas ogenomträng-
liga ansikte läste jag ieke den ringaste vare
sig nyfikenhet eller undran. Hon syntes
taga min ensliga utflykt som den naturligaste
sak i världen, men på handen hvarmed hon
inne i kupén svepte resfilten omkring mig,
kände jag, att hon fann mig en smula dår-
aktig samt riktigt var bekymrad öfver min
nyek att ge mig ut så här utan skydd.
Hederliga Lova, om ieke min kassa för till-
fället varit så illa utrustad, så skulle jag an-
modat dig att följa med. Men jag dispone-
rade ju icke mer än vissa små besparingar,
som jag lyckats rädda undan hushållsutgif-
terna, hvilka jag i tidens längd tänkt använda
till en välbehöflig pels åt tant — årslånga
hemliga besparingar, hvilka visserligen ännu
ieke utgjorde den behöfliga summan för öf-
verraskningen, men som dock voro tillräckliga
att nu betäcka reseomkostnaderna. Jag gjorde
mig icke något samvete af att detta kapital
blifvit rubbadt. Efter detta var jag ju i till-
fälle att linda tant i sobel, och jag skulle göra
det — emellertid kunde ingen vara mera be-
låten än jag öfver att ej ha behöft vända
mig till henne i och för mina utgifter.
Det var med dessa känslor af tillfredsstäl-
lelse jag viftade mot Lova, sedan kupédörren
smällts igen och det bar åstad. Denna min
belåtenhet försvann dock hastigt nog, ty jag
hade annat än småsaker att fästa mig vid.
Om någon i hopp och oro, så som jag,
färdats för att söka föremålet för sin kärlek,
denna någon kan, utan att jag skildrar dem,
förstå mina känslor, en annan skulle ej fatta
dem, äfven om jag sökte tolka dem i ord.
Vare det nog sagdt, att min natt var sömn-
lös och att tusen skiftande föreställningar mar-
terade min bräckliga stofthydda, medan mitt
sinne neddrogs i ett bottenlöst djup af ångest,
som den gryende dagen icke skingrade.
Vädret var ruskigt, höstvinden obarmhär-
tigt genomträngande, då jag anlände till min
resas mål, och jag tog nu plats i en droska
för vidare befordran till den af ångbåtarne,
hvilken denna dag skulle afgå med New-York
som destinationsort.
(Slut i nästa n:r.)
InnehåUsforteekning.
Bertha Valerius; af John jRogh. (Med porträtt). — Påsk;
poem af L. S. — Hvad jag varm genom fasthet; en moders
erfarenhet af Ilse Franke. — Rosor; af 0. T. — På utsikts-
berget; af E. Lisz-Blanc. Öfvers. för Idun. — Iduns lä-
karartiklar. II.: Om dieten vid sjukdomar i matsmältnings-
organen; af d:r Otto Sandberg. (Forts, och slut). — Adel-
stenarnes symbolik; af P. Z. — Ur notisboken. — Teater
och musik. — Oupplösliga band; novell för Idun af Sylvia.
(Forts.). — Tidsfördrif.
-3
P>
S^g
©•-.
hQi
o P.»
Crt
CD ä
■o **
3" SO so
M
0 2°
22 «!«*■
“fS
- • i-fejs
-°£3
3 gäl
500C« g*
<D 3
1 PV*
r2 S®
8-gg
îjorûnj.
Eedigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
När hvad du i ungdomsvåren
Stort och ljust i lifvet ser
Under loppet utaf åren
Reduceras mer och mer;
När det mål du såg i fjärran
Icke mera visar sig
Och du med en suck till Herran
Måste resignera dig;
När så långt det kanske hinner
Alt du knappast vet din väg,
Och helt oförsedt du finner
Hinder möta vid hvart steg:
Då vi komma för att stärka
Tron du mist till snart sagdt allt,
Genom oss du snart skall märka
Lifvet får en ny gestalt.
När för dig vi spände bågen,
Fjärran målet strax du hann;
Ljus blef Ögonblickligt hågen,
Se’n du klart vårt värde fann.
Trygg du nu kan hinder möta:
Alla dimmor ha sig lagt;
Ej ditt högmod mer skall stöta,
(Mellan fyra ögon sagdt) 1
Vänner såsom vi i viken —
Nej, i vrån — är godt att ha.
Där vi sitta på utkiken
Se vi nu i följd, ja ha:
Hvad som nämnes själens spegel;
Hvad därmed (vulgärt) man kan;
Hvad du får för fulla segel,
När du brådtom har minsann!
Källan till allt lif, all värma;
Hvad den har förbländande;
Dryck för hvilken många svärma;
Och hvad månget tömma de;
Hvad väl alltid måste vika
För det sanna dock till slut;
Hvad för rik som fattig lika
Borde vara utan prut;
Hvad som kommer ifrån höjden,
Bländande och oskuldsren;
Hvad du gjorde visst i fröjden;
Vapen ifrån forntiden;
Nämn ett verb, som innebärer
Idel lust för maklighet!
Och ett annat, hvilket lärer
Känneteckna långsamhet;
Säg oss så ett annat, kära,
(Fråga är om verb ännu)
Som för renlighet får ära —
Gammalnordiskt är det ju !
Hvad man stundom gör på bandet;
Hvad du den får göra, säg!
Hvad man gifver blomsterlandet;
Något i upplysningsväg;
Hvad ju själfva skriften säger,
Att arbetaren är värd;
Hvad en mammonsträl ej äger,
Om han ägde än en värld;
Hvad du alltid ju bör vara
I din syssla som ditt lif;
Flicknamn. — Och ett gossnamn bara;
Hvad som uppstår genom kif;
Hvad du gjorde oafbrutet,
När din snufva blef för svår;
Land, af vatten omkringflutet;
Och hvad göken gör hvar vår;
Hvad på karamellen söta
Lillan gjorde nöjd och log;
Tvänne djur, som du kan möta —
Ett i sjö och ett i skog;
Hvaraf mången döden ljutit,
Som blott värme ville ha;
Hvad du får helt oförtrutet,
När din båt vill vatten ta;
Rum hvari plär svängrum finnas;
Nämn ett träd! — Och så till sist
Är just icke mer att minnas;
Det får vara nog, helt visst.
L—a.
Ordförvandlingsgäta.
Spana ej ! = Ett österns barn nu ger
jag dej.
Trons skola = Däröfver hafvets böljor
spola.
Emmas hängare = En liesvängare.
0, storma ni! = I högre rymder vill
jag bli.
Se, du kom in ! = En man med fruk-
tan i sitt sinn’.
Orrestek = Strängalek.
Slädvagn = Kan just på denna göra
gagn.
En bom runkar = Det släktet bäst i
skogen prunkar.
Lefuads-ort = Ett namn så kärt och
högt och stort.
Ina vill hem = Af kvinnosläktet ock
en lem.
Rest madam = En stad där Amstel
rinner fram.
Syns presten Ling? = Väl alltid ett
kärkommet ting.
Lärer tukt = En växt med stark och
välkänd lukt.
Renskri = Man därutaf kan narrad
bli.
Stulna arter = Till dem ock räknas
alla karter.
Och sedan denna lösning blifvit gjord,
Den första bokstaf tag af hvarje ord
Och läs så uppifrån och ända ner,
Och svenskt och välkändt är det
namn du ser.
F. M. C.
Diamantgåta.
Mitt andra faller då det moget är.
Utaf mitt tredje kan man välling
laga.
Mitt fjärde ofta plär kring bygden
draga,
Af alla känd, men för ett fåtal kär.
Rätt mången som kan nödens’offer
snäsa,
Kan ej mitt femte utan tårar läsa.
Mitt sjätte skulle, enligt fäderns tro,
I djupet af den blåa böljan bo.
Mitt första och mitt sista fylla ut
Hvad eljes ej fick början eller slut.
Valborg.
Cirkelgåta.
.il 1- 1 1 L,
2 |x x|xl i 1 ,
3| .1 + i ixi n
1 1 x 1 1 i i i x i r
1 x ! 1 i 1 i 1 |x|
1 X 1 1 1 1 1 1 1 X 1
1 X j 1 IM |x|
T |x ! 1 1 1 X 1 1
9(1. X 1 i i-i i r
löj 1 x x]x| f\
11] ! 1 1 j
1) Ordförande i krigstider, 2) svensk
nationalrätt, 3) hvad som dansar ef-
ter farfars pipa, 4) hvad skolgossar-
ne ställde till, 5) gammalsvensk väf-
nad, 6) ställe där man gärna »ger på
hand», 7) amerikask unionssymbolik,
8) handtverkare, som alltid ser ige-
nom sitt arbete, 9) hvad som som-
martiden ofta hänger i garderoben,
10) gammalmodigt fruntimmersnamn,
11) hufvudbonad.
Äro orden rätt funna, bilda bok-
stäfverna i de med x försedda ru-
torna ett ordspråk, som börjar i den
med + ifylda rutan.
Lösningar.
Logogryfen : Banvakt : vana, vaka, kana,
kavat, banta, an, vank, ana, vakant, an-
ka, kant, bank, akta, tak, akt, baka, anta.
Negativ-charaden : Gråsten.
Anagrammet : 1) Senap, 2) aspen 3) pensa.
HULTMANS Cacao & Chocolad
rekommenderas som den bästa och vitsordas på det var-
maste af professorerna hrr Joh. Lang, Seved Ribbing, Nils
0:son Gadde, 0. J. Åsk samt doktor Olof Moberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
