Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 19 april 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122 IDUN 1895
gsra
Osynlig är den handen, som världen gjort: Och när du stilla sysslar vid gömda härden,
Så verkar i det dolda allt godt och stort; Dä är det kanske du, som behärskar världen.
F. Holmgren.
rörelserna och dess ledande män, såsom
bröderna Bonar, Georg Müller, Alexander
Duff, m. fl. Med vidgad blick och nya im-
pulser till fortsatt arbete i människokärlekens
tjänst, återvände hon efter flere månaders
bortavaro till hemlandet och lyckades äfven
i svensk jord omsätta åtskilligt af hvad hon
sett och lärt därute.
År 1856 ingick hon äktenskap med kapte-
nen i kungl. ingeniörkåren, Carl AI. Ramsay,
utan att för de nya plikterna lämna sin för-
j utvarande verksamhet inom söndagsskolan
och fattigvården.
År 1860 flyttade familjen till Jönköping,
där kapten Ramsay var en af dem, som bygg-
de järnvägen mellan nämnda stad och Falkö-
ping.
Åfven inom det nya samhället intog fru
Ramsay snart en bemärkt plats, där nya
arbetsfält öppnade sig för hennes verksam-
het. Sålunda grundades på initiativ af henne
skyddsföreningens småbarnsskola, som öpp-
nades 1862 och ännu fortgår, och det med
den framgång, att den sedan flere år till-
baka har sin lokal i eget hus.
År 1864 drabbades fru Ramsay af ett hårdt
slag genom sin ännu ej 40-årige makes död.
För många skulle ett sådant slag hafva
verkat förlamande för lifvet, men för henne
tycktes det i stället blifva en sporre till ett
än mera omfattande arbete. Så länge mänsk-
lig nöd från alla sidor i mångfaldig form
stirrade emot henne, kände hon att lifvet
ännu ställde stora kraf på henne, hvilka
hon ej finge undandraga sig, om det skulle
kunna sägas om henne, hvad som en gång
sades om kvinnan i evangelium med den
brutna alabasterflaskan: »Hvad hon kunde,
det gjorde hon».
Föräldrahemmet i Göteborg stod ännu
öppet för änkan med de fyra faderlösa, och
dit flyttade hon åter 1865. Härigenom un-
derlättades ock betydligt en verksamhet ut-
öfver det egna hemmets. För den, som
tidigt lärt att taga vara på tiden, är den
ett kapital, som räcker till för otroligt myc-
ket, medan den däremot för andra icke sy-
nes räcka till för något. Att fru Ramsay
förstått att draga ränta af det dyrbara
kapitalet framgår af hennes mångsidiga lifs-
arbete.
Sålunda hade hon, fastän egna uppväx-
ande barn dagligen togo hennes omsorger
i anspråk, ännu tid för de många värnlösa
små i Göteborg, som i henne funno en
trogen vän och förespråkarinna. Härom
skrifver hon själf i några anteckningar om
sitt förflutna lif : »Ur söndagsskolan, börjad
1847, sprang 1865 tanken på ett hem för
sjuka, skrofulösa och vanföra barn fram,
och som ytterligare hjälp för dessa en barn-
förening inom de bättre lottade klasserna.
En sådan barnförening bildades i Göteborg
1867 och fortlefver ännu samt har fått
rätt många afläggare i andra delar af lan-
det. I andra, ja, snart i tredje led verka
små Göteborgsbarn i denna förening för
fattiga barns uppfostran, hvilka väljas bland
de sjuka, vanföra och skrofulösa små».
I sammanhang härmed uppstod 1869
tanken på behofvet och vikten af sommar-
kolonier. De bleka, aftärda barnen i sön-
dagsskolan väckte modershjärtats varma del-
tagande och fru Ramsay stannade äfven här
inför den fråga, som blifvit driffjädern till
så många af hennes handlingar: Hvad kan
jag göra häråt? Under medverkan af några
vänner lyckades det henne ock att våren
1870 få till stånd den första, sommarkolo-
nien för 20 skrofulösa barn, som under tre
månaders vistelse på en ö i skärgården flngo
hämta nya lifskrafter för kommande vinter-
dagar.
Det eländiga tillståndet i månget fattigt
hem, där mannen hängaf sig åt drycken-
skap och hustrun åt en försoifande liknöjd-
het, väckte hos den nitiska husbesökarinnan
begäret att ingripa också på detta område.
Själf skrifver fru Ramsay härom: »I Stock-
holm hade fru v. Kock och fröken Mathilda
Foy ordnat s. k. modermöten, hvilka jag,
sedan jag äfven varit med om sådana i
England, sökte införa i Göteborg. Staden
indelades i vissa distrikter, med ett möte
för mödrar i hvarje, hvartill hvarje behöf-
vande moder fick anteckna sig. Lokalerna
voro folkskolehusen, där ljus och värme er-
höllos mot en ringa afgift. Fyra damer
förestodo mötena och besökte i hemmen de-
fattiga kvinnorna. Dessa arbetade vid mö-
tena åt sig själfva, öfvades att lappa fa-
miljens kläder, hvartill de erhöllo lappar
och yllegarn gratis. Däremot flngo de mot
små afbetalningar i veckan köpa väf eller
garn till hvad som skulle göras nytt. Inga
allmosor gåfvos, inga kaffekoppar lockade,
endast en kopp varm mjölk med bröd ut-
delades, och än i dag förestås dessa möten
med samma glädje af barnen till de mö-
drar, som först började dem. Och alltfort
samlas under vintermånaderna fattiga mö-
drar, som genom dessa möten förse sina
familjer med en hel del nyttiga klädesper-
sedlar, hvilka tillverkats för de hopsparade
småslantarne. Då hvarje möte börjar eller
slutar med bibelläsning och goda böcker
dessutom föreläses under arbetet, är nyttan
icke endast den materiela. Samtidigt in-
rättades för obemedlade fruntimmer af de
högre klasserna en s. k. Bikupa, där deras
arbeten inlämnas och försäljas, mot a-fdrag
af en obetydlig procent, och äfven denna
inrättning har haft att glädja sig åt en
framgångsrik fortvaro.»
Om uppkomsten af det kända sjukhem-
met vid Vilhelmsro i Småland berättar fru
Ramsay följande:
»Då småbarnsskolan i Jönköping 1872 in-
flyttade i egen lokal och jag inbjudits att
vara närvarande därvid, såg jag ett stycke
utanför staden en hage med nedhuggen
skog, ett halffärdigt och ett fallfärdigt hus
på ena sidan om en nyplanterad, stel liten
täppa och en nyss uppodlad hafreåker, om-
gifven af sandhögar. Stället hade emeller-
tid en förtjusande belägenhet vid Vetterns
strand, och jag fick ett djupt intryck af,
att ett hem för sjuka barn där borde med
fördel kunna anläggas samt att stället äf-
ven kunde lämpa sig till hem åt mig och
mina egna barn. Kort därefter inköptes det
också af min far, och då han 1874 afled,
flyttade familjen till den nyköpta gården.»
Men att det icke var den nya ägarinnans
mening att här slå sig till ro och njuta af
ett behagligt dolce far niente visade sig snart.
Hoppet att kunna göra något för de sjuka,
fattiga barnen hade allt mera rotfäst sig
hos henne, och sedan hon fullbordat det
halffärdiga huset, reparerat det andra och
fått det egna hemmet ordna,dt, intogos re-
dan i juli 1874 sex små sjuka, vanföra
gossar på Vilhelms Minne, som det nya sjuk-
hemmet kallades efter distriktschefen Kar-
ström. Fru Ramsay skrifver: »Sex små
flickor intogos kort därpå och efterhand allt
flere barn, så att hemmet 1875 inneslöt
tjugu sådana små hjälplösa varelser. Hade
ej till följd af familjerelationer nya hjälp-
källor i England öppnats för barnhemmet,
skulle detta sannolikt aldrig vunnit en så-
dan utveckling. Barn kommo i mängd och
ett nytt hem, kalladt Hoppet, måste öppnas
för att kunna inrymma dem alla. Att kom-
munerna och enskilda delvis bidrogo till
sjnklingarnes underhåll, faller af sig själft,
men då inga offentliga insamlingar genom
bazarer eller upprop i tidningar förekommit,
måste det anses som ett synnerligt bevis
på Guds faderliga omvårdnad om de små,
att icke mindre än 200 af dessa —- och
därtill de mest beklagansvärda, som kunnat
påträffas — i åratal åtnjutit vård och fost-
ran i dessa hem. Hvilka lidanden och svå-
righeter, som varit förenade härmed, vet
endast han, under hvars mäktiga hägn ar-
betet kunnat fortgå. Den ensamma kvin-
nan har genom försakelsens, öfverfygelsens
och sanningens makt vunnit vänner och
hjälpare, som troget understödt henne i ar-
betet. Hon ville dock icke behålla glädjen
däröfver för sig själf och ej binda barnens
framtid vid sitt lif. En telning planterades
på Stockholms slott, den växte till ett stort
träd, under hvars grenar Eugeniahemmet nu
blomstrar, och icke blott detta hem, utan
åtskilliga andra skolor, vårdanstalter och
arbetshem för idioter, lytta och vanföra
barn.» —
Under en längre vistelse i utlandet fick
fru Ramsay tillfälle att på nära håll iakt-
taga hvad som i La force, i södra Frank-
rike, uträttats för epileptiska barn, behäftade
med idioti. Härigenom riktades tanken på
en klass af barn, som dittills varit helt och
hållet försummad i vårt land. Dock måste
denna tanke hvila till våren 1889, då ett
hem äfven för dessa arma barn, de olyck-
ligaste af alla, öppnades på Vilhelmsro.
Snart visade det sig dock att antalet a,f
dessa barn var stort öfver hela landet oeli
att Vilhelmsro blott kunde emottaga en
ringa bråkdel af dem. Deras nitiska före-
språkarinna gjorde därför allt hvad i hen-
nes förmåga stod för att väcka ett allmän-
nare deltagande för dem. Den tändande
gnistan föll i månget hjärta, och i hufvud-
staden bildades 1890, med prins Karl i
spetsen, en förening, som på egendomen
Mariebäll vid Sundbyberg öppnat ett hem
för 25 epileptiska idioter.
I Göteborg bildades äfven ett sällskap
ined samma syfte, hvars styrelse som gåfva
af trenne därvarande vänner emottagit det
redan ordnade hemmet för epileptiska idio-
ter vid Vilhelmsro. En särskild liten ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
