Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 19 april 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895
IDUN 123
greiiing af detta, för döfstumma ocli blinda
epileptiska idioter, är hvad fru Ramsay yt-
terligare lyckats fä till stånd.
Under studieresor i skilda länder och
längre eller kortare hvilotider från det
trägna arbetet i hemlandet har fru Ramsay
ock upptagit åtskilligt, som hon själf kallar
»arbetet vid vägkanten». Sålunda väcktes,
under uppehållen i de stora europeiska sjö-
städerna, hennes uppmärksamhet på de fa-
ror och frestelser, för hvilka sjömännen där
voro utsatta, och så började hon lifligt in-
tressera sig för läsrum och kyrkor för skan-
dinaviska sjömän i utländska hamnar samt
utdelande af bokpåsar till afgående skepp,
äfvensom för utdelande af biblar på de för-
nämsta moderna språk på alla hoteller samt
i väntsalarne på järnvägsstationer så väl i
hem- som utlandet.
Blomstermissionen, Unga Kvinnors före-
ning, jämte åtskilligt annat arbete för den
inre och yttre missionen, upptogs af den
energiska kvinnan. Särskildt vann nykter-
hetsarbetet i henne en nitisk och trogen del-
tagarinna. Nykterhetsmöten ordnades och
. nykterhetsvärdshus öppnades, jämte läsrum
för unga arbetare, allt för att hindra deras
besök på krogen.
Yi sade härofvan, att fru Ramsay förstått
att taga vara på tiden, och säkert har mer
än en af våra läsarinnor häpnat öfver den
mångfald af arbeten, hvaråt hon ägnat sig.
Härtill måste vi lägga ännu ett: Under
detta myckna praktiska sysslande har hon
under årens lopp utvecklat en ganska vid-
sträckt litterär verksamhet, dels genom en
mängd öfversättningar, dels genom original-
uppsatser i olika ämnen i tidningar, tid-
skrifter och kalendrar. Äfven Idun har
icke sällan haft att glädja sig åt bidrag
från hennes flitiga penna.
Dessa spridda drag ur ett så rikt lif äro
ingalunda ägnade att gifva en fullständig
bild af fru Ebba Ramsay, men kunna de
i någon mån väcka deltagande för arbetet
bland de sjuka och vanlottade barnen, och
kunna de framför allt mana svenska kvin-
nor att taga vara på tiden och att hvar i
sin stad göra hvad de kunna för lindrande
af nöden i världen, så ha de ej blifvit upp-
tecknade förgäfves.
L. S.
Kvinnan
och
lifförsäkringsidén.
»
ifförsäkring bland kvinnor är en hittills
allt för obeaktad fråga. Länge var jag
en nästan afsvuren fiende till all slags för-
säkring — och då min man omtalade, att
han ämnade lifförsäkra sig, blef jag — om
just ieke ond — så något ditåt. Han upp-
sköt försäkringen, men bragte den efter en
tid åter på tal. Denna gång hade han ett
försäkringsombud med sig, hvilket med öfver-
tygande vältalighet tog mig ur min villfa-
relse. Både min man och jag sökte försäk-
ring. Min mans ansökan afslogs, min an-
togs. Denna omständighet kom mig att ännu
mer tänka på betydelsen af lifförsäkring äf-
ven bland oss fruntimmer.
Yi må vara i hvilken ställning som helst,
så hafva vi plikter gent emot våra efterlef
vande, och i hvarje fall borde vi uppskatta
vårt lif och vår lifsgärning så högt, att några
tusen kronor endast vore i det allmännyttigas
tjänst ett ringa vederlag för hvad vi bort och
velat uträtta. Särskildt i våra, det själfstän-
diga kvinnliga arbetets dagar, finnas många,
för hvilka lifförsäkring borde framstå såsom
en oafvislig plikt.
En hustru med eller utan barn lämnar väl
i de flesta fall ett sådant tomrum efter sig, som
icke med penningar kan ersättas, men med-
gifvas måste, alt en större eller mindre pen-
ningesumma ieke gör tomrummet större, men
icke heller gör aktningen och hågkomsten för
den aflidna mindre. Om penningesumman
också icke behöfs direkt, så kan den aldrig
blifva till skada. Lifförsäkringen bör vara
en kär plikt för en god och omtänksam maka
och husmoder. Än bereder hon åt sina barn
ett välbehöfligt mödernearf, än åt fattiga
släktingar eller trogna tjänare ett välkommet
litet kapital, än blir hon i tillfälle att genom
sin försäkringssumma donera medel till något
allmännyttigt ändamål.
Ett ogift fruntimmer med eller utan verk-
ningsfält är väl oftast någons stöd och har
helt visst i ekonomiskt afseende någon för-
bindelse mot föräldrar, syskon eller släktin-
gar. Har hon icke för tillfället att stödja
och hjälpa någon, kan hon få det — och
hennes för tidiga bortgång kan komma att
menligt inverka på andras existens. En dot-
ter, på hvilken föräldrarne kostat stora sum-
mor i uppfostran, tar i en förtidig graf en
god del af föräldrarnes förmögenhet fruktlöst
med sig i grafven. En annan ung kvinna
har exempelvis för studier varit nödsakad
att låna penningar. Får hon lefva, kan hon
utan tvifvel återbetala lånet; men skulle hon
dö i förtid, går hon bort med den känslan
af att icke hafva kunnat »göra rätt för sig».
För alla dessa kvinnor, är lifförsäkring det
enda, som kan bereda den saknade ekono-
miska tryggheten.
En särskild kategori kvinnor utgöras af
blifvande arftagerskor, som gifta sig med
män utan förmögenhet. En sådan kvinna
bör ovilkorligen taga försäkring på sitt lif
för det fall, som man ju i verkligheten ej
sällan ser, att hon skulle dö barnlös före
sina föräldrar, i hvilket fall hon ju icke
skulle lämna någonting efter sig åt sin man.
Många af mina ärade systrar torde in-
vända: jag har icke större inkomst än hvad
jag nätt och jämnt behöfver, kan ieke und-
vara det, som lifförsäkringspremien slukar.
Märk då, att lifförsäkringspremien aldrig kan
bli bortkastade penningar, om I tagen försäk-
ring i ett solidt bolag, och att sparsamheten
är en dygd, som vi framför allt borde lägga
oss vinning om, men att sparsamheten i all-
mänhet uteblir, om den icke af yttre om-
ständigheter mer eller mindre kraftigt fram-
tvingas. Andra torde tänka: jag har nog,
och mina efterlefvande hafva nog. Detta
kan vara rätt i dag, detta år, men hvem
vet, hvad framtiden bär i sitt sköte — och
under alla omständigheter är det att sätta
för litet värde på sitt lif och sin verksam-
het att icke uppskatta dem i något slags
penningevärde. Ännu andra torde tänka: jag
vill ej spara endast åt andra, jag vill själf
njuta frukterna af min sparsamhet. För dem,
som så tänka, finnes ett särskildt lämpadt
försäkringssätt, »blandad lif- och kapitalför-
säkring», där kapitalet utbetalas vid viss be-
stämd ålder till den försäkrade själf eller,
om hon dessförinnan skulle aflida, till hennes
I efterlefvande.
Mången torde invända: det är ju mycket
klokare att insätta sina besparingar på ban-
ken, så har jag att förfoga öfver dem, när jag
behagar. Denna sparsamhet är ju berömvärd
i och för sig, men fyller dock icke lifförsäk-
ringens ändamål. Och hur ofta blir denna
sparsamhet af, och hvem garanterar oss att
vi få lefva i de några och tjugu år, som åtgå
för att genom årliga insättningar i sparbank
bilda det kapital, som genom en enda års-
premies erläggande är färdigbildadt i en lif-
försäkringsanstalt? För öfrigt ■—- hvilken
skön och den ädla kvinnan värdig tanke
ligger icke däri att göra något äfven för
efterlefvande. Yi hafva namn om oss att
vara uppoffrande, vi böra då äfven vara det
för de efterlefvande.
I, unga damer, som hafven en sysselsättning,
försummen icke att sörja för er ålderdom och
edra efterlefvande, om I skullen dö för tidigt.
Jag läste för en tid sedan i en aktad lands-
ortstidning en berättelse, hvars riktighet sedan
har bekräftats :
En äldre framstående ämbetsman hade lör-
lofvat sig. Hans vänner, som kommo för
att gratulera honom, frågade: hvad har kun-
nat förmå dig, käre bror, att förlofva dig på
gamla dagar? »Jo, sen I» —- blef svaret —
»jag har träffat på en omtänksam kvinna,
sådan som hvarje hustru bör vara.» Hvar-
med har hon då lagt i dagen sin stora om-
tänksamhet, frågade man. »Kunnen I tänka
er, fastän hon bara är 30 år, har hon tagit
en blandad lif- och kapitalförsäkring. Den
som är omtänksam i detta fall, är det helt
visst i andra, och en sådan hustru har jag
länge förgäfves sökt efter.»
Jag delar denne mans åsikt och råder en
hvar, som möjligen kan, att lifförsäkra sig.
»Ni har rätt,» invänder någon af mina
läsarinnor, »men i hvilket bolag skall jag
försäkra mig?»
I ett allmänt aktadt och solidt bolag, sva-
rar jag, och jag vill tillägga: I allmänhet
torde med få undantag våra svenska bolag åt-
njuta en välförtjänt aktning och vara kända
för soliditet och tillmötesgående. Skandia är
sålunda ett synnerligen godt bolag; likaledes
Thule, hvilket var det första svenska bolag,
som bestämde att de försäkrade skulle er-
hålla andel i bolagets vinst. I detta bolag
få aktieegarne endast en jämförelsevis ringa
utdelning, medan de försäkrade exempelvis
för år 1894 fingo i vinst nära nio gånger
så mycket som aktieägarne. Thule var ock,
om jag ej missminner mig, det första af våra
bolag, som vände sig i och för läkareunder-
sökning af kvinnor till vår första kvinnliga lä-
kare, doktor Karolina Widerström, hvilket ju
för Iduns läsarinnorkan vara af intresse attveta.
L—a S.
En vårdröm.
Skiss af Elisabeth Kuylenstierna.
^•ndtligen var den afskvvärdt långa vintern
öfver.
Varma, dansande solstrålar ilade brådskande
och smekande längs de stora stenhusen och
smälte kvarglömd is och snö.
Det droppade ur takrännorna, det porlade
i rännstenarna, och på de våtglänsande trotto-
arerna gingo glada människor med vårkänslor
i kroppen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
